O the joy

Jul i Borås med hund.

Kusiner och barn och hundar i en enda röra. 

Ett oplanerat kaos jag alltid tror jag är beredd på men inte är. 

Roligt med nyaste lillkusinen, såna kan jag aldrig erbjuda. 

Mellandagstraumatisk Malmö-resa som slutade i katastrof. 

Jag och min mamma finns nu icke mera. 

Jag sörjer som jag sörjt i åratal, nu lite mer dämpat och kontrollerat. 

Men ensamheten. Rotlösheten. Sorgen. Övergivenheten. 

Åter Sörmland snabbt som satan, ett ställe att pusta ut, en känslomässig oas.

Men ändå - shit det här året. Jag är låg, blå, nere, utgången, avsliten, LEDSEN.

Och som alltid ger no flow mer no flow. Är fortsatt ledsen. Mina barndomstrauman kommer ikapp mig. Alla dessa högtider som ska firas. Nästa år reser vi bort. Frågan är väl bara om jag ändå kommer känna samma sorg och ödslighet inuti. 

Och så en snarkade jävla mops på det. 

Happy new year. 

Själv ligger jag under en filt och dör lite.

Nyår

Vad vore en bal på slottet..?
Just nu alldeles underbar.

Saknar intensivt glittret och glamouren som omgärdade våra nyårsbaler i Lund. Frack och frasande klänningar, strass och bling, ett tjugotal personer på försittning och så dans till sju på morgonen i AF-borgen till storbandsorkester och DJ. Om man orkade avslutades med frukost på Grand.

Those days are gone.

Det här med smink som äts upp?

Ja, av huden?
Man målar sig på morgonen och så är det uppätet runt lunch?
Sånt som hände mamma när jag var liten och jag ba "men hade du inte ögonskugga imorse?"

Jag är där nu.
Jag har blivit så medelålders att sminket äts upp automatiskt.

God jul!

Snett leende

Fyra dagar kvar.
Sen ska jag gå och dö en smula under en filt på landet.
Så. Jävla. Trött.

Nu kommer jag ju inte kunna koppla av sådär winterjinglebelligt eftersom jag har ett stort projekt som ska exekveras i början sv januari, men jag kan låtsas ett tag.

Och det här "julmyyyzet" är snart över. Ångesten över jul och julklappar och var man ska vara och inte har aldrig varit så stor som i år. Nästa år åker jag så sjukt gärna bort över både jul och nyår så jag slipper tjafset och tjatet och frågorna och alla sårade känslor.

Nej men hörrni, nu "rycker vi upp oss" lite!

Mops!

Vi är värdfamilj tre veckor åt lilla Poppy! Lycka!

När tredje ljuset brinner...

Första luciatåget sen dagis, och man märker att det hänt saker. :-)

Plötligt håller treorna ett RIKTIGT luciatåg. Dom brukar allvar. Sjunger fantastiskt (nåja), deklamerar dikter och kör solon. Imponerande!

Nu går jag in i julmode. Glögg ikväll ja?

Globalt samvete

Var på vindejt igår som mest påminde om en fyratimmars anställningsintervju.
Min fina kollega hade bjudit in en fd kollega till henne, en snubbe som är karismatiskt och drivande och förändrar världen. Det är jättefint.
Det är bara det att när man sitter där, trött och sliten och nedtryckt, och förväntas vara rappkäftad, kreativ, lösningsorienterad och vilka är mina tre state-of-the-art-bidrag för att rädda världen VA VA VA???, då får jag bara jordens prestationsångest och känner mig ännu mer trött och misslyckad.
Jag oooorkar inte. Inte just nu. Det kanske hade varit annorlunda en solig dag i maj.

Fascinerande med det sortens personer. Men jag är inte sån.

Dag för dag tar vi oss fram i december

Nej, flow är väl inte ordet som karaktäriserat december.
Men betänk detta kära vänner: Det är det lilla som gör det.

När Knuts - relativt nyutsedda - gudfar (då vi uppenbarligen träffade helt fel med val av gudmor) tog sig tid att komma förbi och vara med på Knuts födelsedagsmiddag, och träffade mitt i prick i valet av present och intresserar sig för honom på riktigt, då höjs mina energinivåer tre pinnhål.

Och idag hade jag en ganska bra dag på jobbet med stor hearing om hållbar stadsutveckling där jag var med och pratade. Ett halvt pinnhål.

Men igår återigen långdragna möten med människor som tillåts ORERA i oändlighet och en massa idisslat tjafs. Ner två pinnhål.

Tror jag lider av en smärre nedstämdhet. Är otroligt lättpåverkad. Och mest åt det negativa hållet.

Tjatigt, ledsen.

Jag blir trött på min egen förutsägbarhet.
Min vinterdeppighet som jag tror är unik och på riktigt varje gång.
Det måste verkligen vara omgivningen som är knäpp, det kan ju inte vara jag som bara neggar.
Yeah right. It's in my head.

Men ändå. Känslorna är verkliga.
Jag känner mig ledsen. Och trött. Som fan.
Och det beror säkert på mörkerhelvetet.
Men det hjälper liksom inte heller upp med allt knäppt som händer.

Familjens projektledare

Hette en bok jag läste för några år sen. Handlade om hur det - trots vår generations relativt jämställda förhållanden - fortfarande är så att det oftast är kvinnan som med järnkoll är familjens projektledare och sköter hela Familjen AB's planering.

Tänkte då att så är det ju (vet jag från mammagruppsklagosång och andra grupper där kvinnor kommer samman...) men inte hos oss. Eftersom jag har rest så mycket i jobbet har herr C varit den med stenkoll och jag den utan. Eller?

Fick ett bryt häromdagen när jag insåg hur mycket ångest det ger mig att vara den som ändå (frivilligt, mind me, säger maken) håller i själva tänkandet flera veckor framåt. För så är det. Jag är den som lägger upp långtidsplaneringen. Tvångsmässigt. För jag tror att världen kommer rasa ihop annars. Maken kan leva mycket mer ad hoc på det planet.

Det var också slående när mailbombningen i klassen startade kring uppkommande julbasarsbakning och vårbakning. Nittio procent av mailkorrespondensen kom från mammorna. Fem mammor bakar, två mammor står på loppisen, två mammor köper engångmateriel, tre mammor köper lärarpresenterna...

Vad händer där? Vart tar alla skillade projektledare-i-arbetslivet-pappor vägen?
Dom som är VD:ar och chefer och kan hålla många bollar i luften.
Obetalt ideellt arbete kanske inte är så spännande?

 

Härarbetar

En av de just nu få fördelarna med mitt jobb är flexibiliteten.
Jag har inga direkta fasta tider och platser (utom måndagar i Etuna).
Det passar mig  - som är en rastlös själ - utmärkt.

Idag tillxempel, sitter jag på kvarterscaféet med en dubbel latte och jobbar. Det känns inspirerande och det blir lite lättare att andas. Även om jag fortfarande är arg, irriterad, sur, grinig, deppig, låg och stressad.

(Konversation hemma:
Jag: -"Alltså, jag brukar ju inte vara sånhär i december? Jag älskar ju december!"
Maken: *lång blick* -"Eh, jo det brukar du. VARJE år. Du hatar december.")

Andras ungar

Det är befriande  - sa en ung barnlös vän - när jag och min kollega spydde ur oss våra aversioner mot andra(s) barn. Befriande alltså, i det att man inte nödvändigtvis behöver älska alla barn bara för att man fått egna. Att man kan älska sina egna barn, men inte per automatik alla andras.

För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.

Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.

Så.
Nu fick jag det sagt.

Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)

Mörker

December.
Detta mörker av mörker. Visserligen sockrat med lite blingbling och ackompanjerat av muntert jultralala, men alltså.
Aktivitetsnivå är höjd till blodstörtningsnivå.
Det är julbasarer och bakning och klassloppis och luciatåg och kyrkoavslutning. Dessutom är det fölsedag och kalasplanering och tårtbakning. Och julplanering och reseplanering och biljettbokning. Och projektavslut och projektuppstart och projektrapportering och hejochhå vi klämmer in en jullunch och ett julmingel på det också.

Jag vill bara sova. Och vakna i maj.

Bloggen är död. Leve bloggen!

Jag tog bara en naturlig paus.
För att... Facebook finns, för att Instagram finns, för att tja... jag inte orkade skriva intelligenta inlägg. Har svårt att balansera det privata och det offentliga.

Men ibland behövs utrymme för längre resonemang. Jag har burit på en saknad och en längtan efter bloggen. Någon har frågat efter den (halleluja!).

Så, ja.
Coming up.