söndag 30 november 2008
Homeparty!
Anna från Innerum kom och dukade upp alla fina prylar, jag värmde glögg i bakisruset och välkomnade en hel drös glada vackra ladies som mumsade i sig saffranskokostoppar och pepparkaka medan vi förevisades nötknäckare med "räfflad insida och ergonomiskt grepp", ljuslyktor, adventsstjärnor, vaxdukar och gummerade drinkunderlägg. Mycket mycket trevligt!
lördag 29 november 2008
fredag 28 november 2008
Världens bästa skivor (2)
Jag hakar på eftersom det för mig är så solklart.
Båda kom samma år och jag kommer för alltid att vara fast.
Den första är naturligtvis Jacob Hellmans "Och stora havet..."
Den andra ligger bara en millisekund efter:
Musik kommer aldrig bli större.
Båda kom samma år och jag kommer för alltid att vara fast.
Den första är naturligtvis Jacob Hellmans "Och stora havet..."
Den andra ligger bara en millisekund efter:
Musik kommer aldrig bli större.
Oh happy days!
Så gjorde då maken entré sent på fredagskvällen och barnen for i extas.
Medförde presanger i form av belgisk choklad och leksaker och sin mjuka famn.
Modern drog sig diskret men beräknat tillbaka och öppnade under knapp hörbar njutningssuck en flaska Riesling.
För inga problem finnes med att vara 'ensam' i ett sammanhang, när folk rör sig runtomkring. Då hälles girigt upp stora glas tiogradigt från vinkylen och fredagsshowen kan börja.
Medförde presanger i form av belgisk choklad och leksaker och sin mjuka famn.
Modern drog sig diskret men beräknat tillbaka och öppnade under knapp hörbar njutningssuck en flaska Riesling.
För inga problem finnes med att vara 'ensam' i ett sammanhang, när folk rör sig runtomkring. Då hälles girigt upp stora glas tiogradigt från vinkylen och fredagsshowen kan börja.
Känsliga bitar
Jag har alltid varit dålig på att vara ensam. Trots att jag är ensambarn, eller kanske just därför. Är jag ensam för länge (vi pratar dagar) blir jag smått apatisk, tappar liksom geisten och ifrågasätter varför jag överhuvudtaget ska anstränga mig. Jag avundas förmågan att njuta sitt eget sällskap, göra det mysigt och duka fint bara för en, tända ljus och öppna en flaska vin.
Jag äter knappt, om jag äter lunch hemma micrar jag nån låda eller äter mackor. Barnen får natutligtvis middag och då petar jag i mig resterna, ser till att allt funkar, plockar undan och städar efter oss, men sen. Sen bortser jag från omyset av kringslängda barnkläder och leksaker och bara sätter mig med datorn i soffan utan att - som maken hade gjort - tända ljus, lägga dit puffiga kuddar och bulla upp med ett glas vin och kanske lite musik.
Nu funderade jag just på om jag skulle ta ett glas vin, eller lite glögg, det är ju ändå fredag. Men nää. Pallar liksom inte.
Jag äter knappt, om jag äter lunch hemma micrar jag nån låda eller äter mackor. Barnen får natutligtvis middag och då petar jag i mig resterna, ser till att allt funkar, plockar undan och städar efter oss, men sen. Sen bortser jag från omyset av kringslängda barnkläder och leksaker och bara sätter mig med datorn i soffan utan att - som maken hade gjort - tända ljus, lägga dit puffiga kuddar och bulla upp med ett glas vin och kanske lite musik.
Nu funderade jag just på om jag skulle ta ett glas vin, eller lite glögg, det är ju ändå fredag. Men nää. Pallar liksom inte.
En mor som far
-"Heejdå! Trevlig resa!", säger tvåochetthalvtåringen med nerstoppad kamera i sin lilla kappsäck, vinkar glatt, kastar slängkyssar och går ett varv i lägenheten.
Präglad?
Redan?
Näää..?
Präglad?
Redan?
Näää..?
Självdistans
Något som retar mig till vansinne är folk som inte får ändan ur vagnen.
Som bara snackar och snackar. Om vad dom funderar på att, ska eller borde göra. Men som saknar förmåga till exekvering.
Själv är man ju så himla driftig och beslutsam... för det mesta...
Framför mig på skrivbordet ligger ett snart fem (!) år gammalt presentkort från Sturebadet som jag fick i trettioårspresent. Underbart. Härligt. Om en månad går det ut. För evigt. Jag måste bara få ändan ur och boka.
Som bara snackar och snackar. Om vad dom funderar på att, ska eller borde göra. Men som saknar förmåga till exekvering.
Själv är man ju så himla driftig och beslutsam... för det mesta...
Framför mig på skrivbordet ligger ett snart fem (!) år gammalt presentkort från Sturebadet som jag fick i trettioårspresent. Underbart. Härligt. Om en månad går det ut. För evigt. Jag måste bara få ändan ur och boka.
torsdag 27 november 2008
Fokus
Eftersom jag, förutom brevbomber och annat obehag, är ensam med kidsen denna vecka måste jag fokusera på sånt som är behagligt och kul.
En sån sak är det fantatiska kalas vi ska bevista på lördag: Dans, drinkar och dekadens på The Ladies gemensamma 35-årsskiva! Barnvakt bokad och klar.
En annan grej är att det dyker upp nästan tjugo glöggsugna Ladies här på söndag för första adventsglögg och julshopping!
Så ikväll fokuserar jag på vilken klänning jag ska ha på lördag och vilken kaka jag ska baka på söndag. Inget mer.
En sån sak är det fantatiska kalas vi ska bevista på lördag: Dans, drinkar och dekadens på The Ladies gemensamma 35-årsskiva! Barnvakt bokad och klar.
En annan grej är att det dyker upp nästan tjugo glöggsugna Ladies här på söndag för första adventsglögg och julshopping!
Så ikväll fokuserar jag på vilken klänning jag ska ha på lördag och vilken kaka jag ska baka på söndag. Inget mer.
onsdag 26 november 2008
Brevbomben
Och så kom den.
Brevbomben.
"Jag hoppas innerligt att ni inte SVIKER oss denna jul. Det vore katastrofalt!"
Min mamma menar alltså på allvar att vi ska ta pick och pack och våra barn och åka sjuttio mil för att sitta i hennes deprimerande dockhus på julafton, bli förolämpade och bo nånstans på hotell och må jävligt dåligt för att hon mår jävligt dåligt.
Och om inte? Katastrof. Undergång. Som bara jag bär ansvaret för.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig aldrig aldrig skriver såna brev till mina vuxna barn. Att jag aldrig aldrig aldrig gör så att dom får ont i magen bara av att se handstilen på ett kuvert från mig eller av att se mitt nummer i displayen.
Gud hjälpe mig.
Brevbomben.
"Jag hoppas innerligt att ni inte SVIKER oss denna jul. Det vore katastrofalt!"
Min mamma menar alltså på allvar att vi ska ta pick och pack och våra barn och åka sjuttio mil för att sitta i hennes deprimerande dockhus på julafton, bli förolämpade och bo nånstans på hotell och må jävligt dåligt för att hon mår jävligt dåligt.
Och om inte? Katastrof. Undergång. Som bara jag bär ansvaret för.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig aldrig aldrig skriver såna brev till mina vuxna barn. Att jag aldrig aldrig aldrig gör så att dom får ont i magen bara av att se handstilen på ett kuvert från mig eller av att se mitt nummer i displayen.
Gud hjälpe mig.
Status Malmö
Pratade med pappa nyss och han lät ganska mycket som sig själv. Hade fått kaffe och kaka och doktorn hade varit där och kollat hans axel. Men i övrigt ingen ko på isen och vi pratade om ditt och datt, han glimmar till ibland och jag försöker fånga hans klara tanke.
Pratade med mamma igår och det var som vanligt bedrövligt. Allt är bedrövligt; hennes liv, pappas liv, mina försök till stöd och stöttning. Ingenting är bra, ingenting blir bättre. Det är så tungt och destruktivt att jag drar ett djupt andetag innan jag slår numret och sen håller jag andan i nästan alla de tjugotre minuter som samtalet varar.
Pratade med mamma igår och det var som vanligt bedrövligt. Allt är bedrövligt; hennes liv, pappas liv, mina försök till stöd och stöttning. Ingenting är bra, ingenting blir bättre. Det är så tungt och destruktivt att jag drar ett djupt andetag innan jag slår numret och sen håller jag andan i nästan alla de tjugotre minuter som samtalet varar.
Pärlan Ella
Vår barnflicka är en Pärla.
Allt funkar - hon har stenkoll, hon har jobbat på (vårt!) dagis och är således helvan vid påklädningar, blöjbyten och tricksande. Och så är hon världens gulligaste. Hon gav mig en fullständig lägesrapport vid hemkomst igår, bland annat hade dom lekt kurragömma i en timme och jag bara kände att jag ville krama om henne och säga att vi gör vad som helst bara hon då och då vill passa våra barn forever!
Allt funkar - hon har stenkoll, hon har jobbat på (vårt!) dagis och är således helvan vid påklädningar, blöjbyten och tricksande. Och så är hon världens gulligaste. Hon gav mig en fullständig lägesrapport vid hemkomst igår, bland annat hade dom lekt kurragömma i en timme och jag bara kände att jag ville krama om henne och säga att vi gör vad som helst bara hon då och då vill passa våra barn forever!
tisdag 25 november 2008
Återbördad
Hemma!
Två snusande barn i prickiga pyjamasar i ett rum med en svamplampa.
Jag vill krama, pussa, sticka in näsan i deras fjuniga nackar, men avstår och betraktar dom på kort avstånd i djupa klunkars långa minuter.
Imorgon tar vi skön stressfri morgon, jag behöver inte vara nånstans före lunch.
Å, det bästa med att vara borta, är att komma hem!
Två snusande barn i prickiga pyjamasar i ett rum med en svamplampa.
Jag vill krama, pussa, sticka in näsan i deras fjuniga nackar, men avstår och betraktar dom på kort avstånd i djupa klunkars långa minuter.
Imorgon tar vi skön stressfri morgon, jag behöver inte vara nånstans före lunch.
Å, det bästa med att vara borta, är att komma hem!
Och maken säger att JAG nojjar...
Nedan är en komplett lista på kylskåpsdörren från maken till barnflickan med exakta tider och hållpunkter, tips och trix, från dagishämtning till nattning. Medan jag anländer, och maken avreser, från Arlanda. Jag är rörd.
måndag 24 november 2008
Måndag i Zagreb
Tre glada i Sverigemontern
Slipsen på
En kontinental lunch, squid salad
En lokal öl på en lokal källare där rökdimman fick forceras medelst kniv
söndag 23 november 2008
Regent Esplande Hotel *****
Resan gick fint, vi fick personlig eskort genom tullen i Munchen eftersom vi var sena från Stockholm. Nu har jag tappat upp ett lavendelbad och ska koppla av tjugo minuter innan middag och coctail reception med svenska ambassaden.
lördag 22 november 2008
Mörka november
Nej, jag känner mig inte alls helt stabil när jag nu packar min väska för fjärde gången denna höst för att tidigt imorgon åka ner till Zagreb, Kroatien. Jag har gråtit så många gånger den här helgen, och jag börjar känna mig slutkörd. Semester needed. Men jag vet att det är minst två veckor kvar av det intensiva.
Jag kommer förmodligen känna mig bättre efter inkvartering på flotta hotellet imorgon, det brukar vara just do it som gäller för mig, men det sliter i mammahjärtat som av själviskhet vill stanna kvar och pussa pussa pussa. För att jag i detta nu håller på att mista min far, åtminstone delar av honom.
Jag drog mig för att ringa sjukhemmet, och när jag gjorde det, sprack mitt hjärta mitt itu. Jag grät tyst bakom knuten näve samtidigt som jag lugnade pappa och upprepade "jag älskar dig pappa" tills tårarna slutade falla.
Livet. Livet, livet, livet.
Jag kommer förmodligen känna mig bättre efter inkvartering på flotta hotellet imorgon, det brukar vara just do it som gäller för mig, men det sliter i mammahjärtat som av själviskhet vill stanna kvar och pussa pussa pussa. För att jag i detta nu håller på att mista min far, åtminstone delar av honom.
Jag drog mig för att ringa sjukhemmet, och när jag gjorde det, sprack mitt hjärta mitt itu. Jag grät tyst bakom knuten näve samtidigt som jag lugnade pappa och upprepade "jag älskar dig pappa" tills tårarna slutade falla.
Livet. Livet, livet, livet.
Stor lördag
Vinterns första snö, första pulkaåket.
Första varma chokladen, för året och för barnen.
Barnens första biobesök, Lilla Spöket Laban.
En stor lördag.
Första varma chokladen, för året och för barnen.
Barnens första biobesök, Lilla Spöket Laban.
En stor lördag.
fredag 21 november 2008
Det privata är politiskt 2
Jag fick höra att jag gillar ’tvång och uppifrånstyrning’. Det tycker jag är oerhört intressant och tänkte därför fördjupa mig något i ämnet, med utgångspunkt i sakfrågan, som handlade om klassikern vem som ska vara och de facto är hemma med barnen.
Jag gillar ’tvång och uppifrånstyrning’ eftersom jag vill individualisera föräldraförsäkringen. Ur min synvinkel är en individualisering helt tvärtom ett steg i riktning mot en verklig frihet för individen, till skillnad från det normtvång som råder idag. Tydligen kan man se det helt omvänt.
Men så inser jag dessutom plötsligt att ja, jag är nog för milt 'tvång och uppifrånstyrning'. För mig veterligen finns det nämligen ingen anarkistisk stat som någonsin fungerat i verkligheten. Ett samhälle helt utan uppifrånstyrning och vissa tvång är en utopi som ingen borde vilja sträva efter. Människor som släpps helt fria att fatta egna beslut genererar beslut som i hög grad styrs av det egna välbefinnandet och driften att maximera sina egna tillgångar. Inte till gagn alls för samhällets bästa eller svaga. Det behöver man inte vara nationalekonom för att fatta.
Politisk styrning behövs alltså. Punkt. Och det är också så, att protester och klagomål på politik som ”lägger sig i det privata” nästan alltid klingar av väldigt snabbt efter det att beslutet fattats. Människor anpassar sig och plötsligt är den nya situationen normaliserad. Idag är det väl ingen som ifrågasätter att vi har högertrafik (trots en folkomröstning som röstade emot) eller att barnaga är förbjudet i lag (trots att beslutet föregicks av folkstorm och protester mot att staten skulle blanda sig i den enskilda familjens uppfostransmetodik!).
För mig ter sig alldeles solklart att man själv beslutar om huruvida man vill vara hemma med sitt barn och hur länge. Om föräldraledigheten är individualiserad vill säga. Helt logiskt borde varje vårdnadshavare få ett visst antal dagar att vara ledig på, som staten betalar, och dom förfogar man över men dom ska inte gå att "skriva över" som idag baserat på unkna könsroller eller dåligt kalkylerad ekonomi. Vill man ta ut dom så gör man det. Vill man inte ta ut dom så är man antingen ekonomiskt oberoende eller dum i huvudet.
Det borde väl vara den ultimata valfriheten..?
Jag gillar ’tvång och uppifrånstyrning’ eftersom jag vill individualisera föräldraförsäkringen. Ur min synvinkel är en individualisering helt tvärtom ett steg i riktning mot en verklig frihet för individen, till skillnad från det normtvång som råder idag. Tydligen kan man se det helt omvänt.
Men så inser jag dessutom plötsligt att ja, jag är nog för milt 'tvång och uppifrånstyrning'. För mig veterligen finns det nämligen ingen anarkistisk stat som någonsin fungerat i verkligheten. Ett samhälle helt utan uppifrånstyrning och vissa tvång är en utopi som ingen borde vilja sträva efter. Människor som släpps helt fria att fatta egna beslut genererar beslut som i hög grad styrs av det egna välbefinnandet och driften att maximera sina egna tillgångar. Inte till gagn alls för samhällets bästa eller svaga. Det behöver man inte vara nationalekonom för att fatta.
Politisk styrning behövs alltså. Punkt. Och det är också så, att protester och klagomål på politik som ”lägger sig i det privata” nästan alltid klingar av väldigt snabbt efter det att beslutet fattats. Människor anpassar sig och plötsligt är den nya situationen normaliserad. Idag är det väl ingen som ifrågasätter att vi har högertrafik (trots en folkomröstning som röstade emot) eller att barnaga är förbjudet i lag (trots att beslutet föregicks av folkstorm och protester mot att staten skulle blanda sig i den enskilda familjens uppfostransmetodik!).
För mig ter sig alldeles solklart att man själv beslutar om huruvida man vill vara hemma med sitt barn och hur länge. Om föräldraledigheten är individualiserad vill säga. Helt logiskt borde varje vårdnadshavare få ett visst antal dagar att vara ledig på, som staten betalar, och dom förfogar man över men dom ska inte gå att "skriva över" som idag baserat på unkna könsroller eller dåligt kalkylerad ekonomi. Vill man ta ut dom så gör man det. Vill man inte ta ut dom så är man antingen ekonomiskt oberoende eller dum i huvudet.
Det borde väl vara den ultimata valfriheten..?
Thailand version 3
The word is out.
Chefen har välsignat ledighetsansökan.
Så ja, vi åker till Thailand i vinter, fast en kortare version av föregående års resor. "Bara" tre veckor. Just nu känns det som en hägring. Min kropp är inte gjord för frysgrader.
Chefen har välsignat ledighetsansökan.
Så ja, vi åker till Thailand i vinter, fast en kortare version av föregående års resor. "Bara" tre veckor. Just nu känns det som en hägring. Min kropp är inte gjord för frysgrader.
torsdag 20 november 2008
Lasse säjer motherfucker
Jag är inte lättflörtad när det gäller TV-humor, men det här fick mig att krampa av skratt i en halvtimme efteråt. Lasse Berghagen rappar loss i jaktbutiken:
Min rullväskskarriär - the story:
Nu ska jag berätta om min rullväskskarriär.
Den började när jag tog examen som civilingenjör och i examenskalaspresang fick en finfin Samsonite rollarollaväska av tjejerna.
Under en jobbresa till London i början av seklet kom fina Samsoniten ut utan lock, och exponerade mina prydligt ihopvikta trosor, strumpor och pocketböcker. Av British Airways fick jag då en ny rullväska av märket Eminent; liten, hård och svart.
Så gick ett par år av fröjd men så plötsligt under en resa till... Polen? Prag? Piteå? så fick väskan ett djupt jack och byttes ut av SAS till en ljuvt isblå KKDK-väska av tvivelaktig kvalitet.
Nu hände två saker. Väskan med jack befann sig fortfarande i min ägo och nyttjades av maken på hans mindre nogräknade domestiska resor. Vid en resa till Valencia fick den dock nådastöten och hela hjulparet sprack av. I samma veva, under en resa med isblåa KKDK:n till Aten, gick handtaget av, något jag dock aldrig hann rapportera på plats.
Jackväskan rapporterades meddelst snigelpost till ansvarigt flygbolag och föranledde en lång korrespondens via fax och frimärksbrev. Handtagsväskan (KKDK:n) rapporterades vid nästkommande flygning med samma flygbolag som Aten, denna gång till Paris dock, och en voucher utfärdades.
Vouchern skulle lösas in i särskild butik mitt inne i Paris, och när jag släpat mig själv, min chef och en kollega till skumma kvarter och bakgator, in i en butik med splitternya Samsonites och Denvers och mitt habegär efter lackröda high quality-väskan fyllt mitt sinne, föll jag pladask ner på jorden då mannen i butiken kollade på vouchern och meddelade att dom skulle laga handtaget på sug-KKDK:n på fem röda. Kollegan kollapsade av garv.
Vid hemkomst låg i allafall en DHL-lapp med ett nummer att ringa och vips stod en splajdans ny mjuk, svart Revelationväska utanför min dörr. Jag hoppas vi kommer att trivas tillsammans.
Hängde ni med?
Den började när jag tog examen som civilingenjör och i examenskalaspresang fick en finfin Samsonite rollarollaväska av tjejerna.
Under en jobbresa till London i början av seklet kom fina Samsoniten ut utan lock, och exponerade mina prydligt ihopvikta trosor, strumpor och pocketböcker. Av British Airways fick jag då en ny rullväska av märket Eminent; liten, hård och svart.
Så gick ett par år av fröjd men så plötsligt under en resa till... Polen? Prag? Piteå? så fick väskan ett djupt jack och byttes ut av SAS till en ljuvt isblå KKDK-väska av tvivelaktig kvalitet.
Nu hände två saker. Väskan med jack befann sig fortfarande i min ägo och nyttjades av maken på hans mindre nogräknade domestiska resor. Vid en resa till Valencia fick den dock nådastöten och hela hjulparet sprack av. I samma veva, under en resa med isblåa KKDK:n till Aten, gick handtaget av, något jag dock aldrig hann rapportera på plats.
Jackväskan rapporterades meddelst snigelpost till ansvarigt flygbolag och föranledde en lång korrespondens via fax och frimärksbrev. Handtagsväskan (KKDK:n) rapporterades vid nästkommande flygning med samma flygbolag som Aten, denna gång till Paris dock, och en voucher utfärdades.
Vouchern skulle lösas in i särskild butik mitt inne i Paris, och när jag släpat mig själv, min chef och en kollega till skumma kvarter och bakgator, in i en butik med splitternya Samsonites och Denvers och mitt habegär efter lackröda high quality-väskan fyllt mitt sinne, föll jag pladask ner på jorden då mannen i butiken kollade på vouchern och meddelade att dom skulle laga handtaget på sug-KKDK:n på fem röda. Kollegan kollapsade av garv.
Vid hemkomst låg i allafall en DHL-lapp med ett nummer att ringa och vips stod en splajdans ny mjuk, svart Revelationväska utanför min dörr. Jag hoppas vi kommer att trivas tillsammans.
Hängde ni med?
onsdag 19 november 2008
Split personalities
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här,
men jag är sjukt sugen på att köpa en julgardinkappa till köket!
Ha ha ha ha.
Jag skrattar bara jag tänker på det, men det är icke desto mindre sant. Kan man rymma två så olika personligheter i samma kropp? Är det ålder? Nostalgisjuka? Vad!
Som jag häcklat denna företeelse att liksom byta ut gardinerna (och jag gillar inte gardiner per se) mot påsk- och julvarianter! Så bonnigt! Och så plötsligt - med julen som en dimmig fägring i fjärran och barnens jultrallande så finner jag mig själv ståendes i köket med ett glas sodavatten sägandes "Nä. Men. Om man kanske skulle ta och köpa en julkappa till köket." Sekunden därpå förvrids mitt ansikte i plågor och jag kastas runt av inälvskramper på köksgolvet. Kampen över. Jag går till Åhléns och köper rödprickig gardin idag.
men jag är sjukt sugen på att köpa en julgardinkappa till köket!
Ha ha ha ha.
Jag skrattar bara jag tänker på det, men det är icke desto mindre sant. Kan man rymma två så olika personligheter i samma kropp? Är det ålder? Nostalgisjuka? Vad!
Som jag häcklat denna företeelse att liksom byta ut gardinerna (och jag gillar inte gardiner per se) mot påsk- och julvarianter! Så bonnigt! Och så plötsligt - med julen som en dimmig fägring i fjärran och barnens jultrallande så finner jag mig själv ståendes i köket med ett glas sodavatten sägandes "Nä. Men. Om man kanske skulle ta och köpa en julkappa till köket." Sekunden därpå förvrids mitt ansikte i plågor och jag kastas runt av inälvskramper på köksgolvet. Kampen över. Jag går till Åhléns och köper rödprickig gardin idag.
Ett liv i sus och dus
Nej, den här resan var ingen sinekur.
Visst Paris är alltid Paris, och jag som är smygfrankofil njuter ju ohämmat av alla franska delikatesser (som synes) och språket som rullar fram som knivskarpa eleganta vågor.
Men jobbresor är inget liv i sus och dus rent generellt.
Det är tidiga morgnar, möten i sugiga kontorslandskap med heltäckningsmattor och snabbkaffe. Det är flängande på tunnelbana och i taxis till nästa möte där man förväntas lyssna konstruktivt och bidra aktivt.
Det är upp-på-rummet-uppfräschningar på fem röda eftersom man alltid är försenad efter dagsprogrammet och middan början prick.
Och denna gång var det akut matförgiftning som mörbultade mig under fem intensiva timmar och sedan förvandlade mig till en urvriden disktrasa. Blev utkickad från hotellet klockan ett och satte mig, skakig och kallsvettig, på metron för att ansluta till ett sista möte innan hemfärd.
Möts av en man som förmodligen bott i sin kostym de senaste hundra åren; svettstanken som utsöndrades från hans kropp var så frän att min stackars näs-slemhinna ögonblickligen frättes bort.
Sen tåg över hela Paris till flygplatsen eftersom det inte går att åka taxi i rusningstrafik. Flyget försenat en timme, bagaget dök upp en halvtimme efter utsatt tid på rullbandet på Arlanda, Arlanda Express var avspärrat och nere efter en hoppningsolycka, kön till taxi var tvåhundra meter lång, och den stackars flygbuss som gick en gång i halvtimmen blev snabbt överfylld av trötta och frustrerade resenärer.
Klockan ett inatt kom jag hem, helt slut och helt övertygad om att jag aldrig aldrig vill resa bort mer.
På söndag är det dags igen.
Visst Paris är alltid Paris, och jag som är smygfrankofil njuter ju ohämmat av alla franska delikatesser (som synes) och språket som rullar fram som knivskarpa eleganta vågor.
Men jobbresor är inget liv i sus och dus rent generellt.
Det är tidiga morgnar, möten i sugiga kontorslandskap med heltäckningsmattor och snabbkaffe. Det är flängande på tunnelbana och i taxis till nästa möte där man förväntas lyssna konstruktivt och bidra aktivt.
Det är upp-på-rummet-uppfräschningar på fem röda eftersom man alltid är försenad efter dagsprogrammet och middan början prick.
Och denna gång var det akut matförgiftning som mörbultade mig under fem intensiva timmar och sedan förvandlade mig till en urvriden disktrasa. Blev utkickad från hotellet klockan ett och satte mig, skakig och kallsvettig, på metron för att ansluta till ett sista möte innan hemfärd.
Möts av en man som förmodligen bott i sin kostym de senaste hundra åren; svettstanken som utsöndrades från hans kropp var så frän att min stackars näs-slemhinna ögonblickligen frättes bort.
Sen tåg över hela Paris till flygplatsen eftersom det inte går att åka taxi i rusningstrafik. Flyget försenat en timme, bagaget dök upp en halvtimme efter utsatt tid på rullbandet på Arlanda, Arlanda Express var avspärrat och nere efter en hoppningsolycka, kön till taxi var tvåhundra meter lång, och den stackars flygbuss som gick en gång i halvtimmen blev snabbt överfylld av trötta och frustrerade resenärer.
Klockan ett inatt kom jag hem, helt slut och helt övertygad om att jag aldrig aldrig vill resa bort mer.
På söndag är det dags igen.
tisdag 18 november 2008
Efter solsken kommer regn. Vaknade klock
Efter solsken kommer regn. Vaknade klockan fyra inatt av att kroppen gjorde fullständig revolution. Akut diarré, kräk och magkramper. Matförgiftning? I fyra timmar höll det på, frossa och femminutersintervall på WC. Man känner sig inte precis som en hjälte. Snarare ett ynk. Nu ska jag försöka mobilisera resterna av min tömda lekamen och åka på sista mötet. Längtar hem.
måndag 17 november 2008
söndag 16 november 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)