Västafrikanska trummor eller Oboe?

Nu när sonen inte riktigt verkar ha talang som skådis (Filmisen:-"Skratta jättehögt, som om du såg den roligaste gubbe du sett!" Son: *tyst*,sen -"Ti.Hi.") måste jag ju ställa honom i kö till kommunala musikskolan. Nån kreativ ådra måste vi ju odla.

Kollar i det helt fantastiska kursutbudet och undrar om jag ska välja Västafrikanska trummor eller Oboe? Själv lär han ju inte ha en aning. (-"Maj spelar fiol!" Mm. Not in my lifetime.)

Överdos

Jakob höll i barnens sångstund igår.
Jakob ska spela på svenska kyrkans nationaldagsfirande i parken.
Jakob kanske hinner ha en minikonsert till här i Bxl, sa han.
Jag funderar på att gå på FOREVER YOUNG 2010 i Gävle i augusti.

Hm.

Efter tjugo år kom buttet som min mormor hade sagt.

Sommarfest och spelkväll - kanske årets bästa!

Konserten

Det var väl egentligen inget särskilt som hände.
Faktiskt.
Bara en radda saker som i kombination gjorde mig låg och svag.
Hade till exempel hoppats på sällskap till konserten. Hade bestämt nåt. Trodde jag.
Men efter fruktlösa sms så åkte jag slutligen dit ensam.
Har alltid ogillat att känna mig obekväm, och det var vad jag gjorde nu.
Fullt vid alla bord av familjesällskap som gnagde på grillade kotletter, ungar som härjade runt, pensionärer som bänkat sig och paxat platser. Men inte tillräckligt mycket folk för att inte märkas.
Jag tog ett glas vin och ställde mig längst bak.
Kände ingen.
Kände mig Obekväm.
Då får jag plötsligt syn på en av dom jag trodde mig få sällskap av. I sällskap med andra. Och vid deras bord fanns ingen plats ledig. Synd. Vi kanske kan snacka sen.

Och så hela Jakobgrejen. Han spelar, men med alla ungar som härjar runt, alla pensionärer som lallar med och stampar med foten, kyrkoherden som kör sina sånger emellan, lysrören tända i taket. Nä, det var liksom... fel.

Och så sen. Efteråt. Står jag och pratar med 'sällskapet', den som låtsades som ingenting, och det är en konstig jargong på gång, och alla andra försvinner hem för att lägga barnen. Plötsligt är det bara vi kvar. Vi och Jakob, hans gravida sambo, kyrkoherden och hans fru och barn. Som står och snackar. Om deras kommande bebis. Som kanske ska heta si eller så. Om hans kommande turné. Om Plura. Och allt känns mycket märkligt. Och jag ba: "Ää, jag har lyssnat på din skiva i tjugo år." Och han ba "Eh, oj. Hoppas du har hunnit med nåt annat emellan." och jag känner att jag inte alls vill vara där och prata om Plura som jag inte ens gillar, så jag säger hejdå och går.

Kanske ska man inte träffa sina ikoner.
Framförallt ska man ha sällskap, peppsällskap, ha haft en trevlig kväll och inte gått runt och känt sig som en utomjording en halv dag.
Så var det.

(Vill påpeka att jag är extremt labil för närvarande.
Som alltid.
Inför en resa iväg från familjen.
Därav min helt överdrivna sensibilitet avseende svikande sällis till en muppkonsert på kyrkis.)

Konserten...

...var en märklig historia, men det beror inte på Jakob.
Berättar mer sen.

Non non non!

Min nya franska favvo:

Lägereldspop på Rue Gaulois!

Lägereldspop & svensktopp vid grillen
Musik Ingen har väl missat att Jakob Hellman ska ut på Forever Young-turné i sommar. Men innan dess sjunger han hos oss på svenska kyrkan den 12/5!

Han kommer naturligtvis att sjunga sina egna låtar - ja, du kan många av dem - och andra svenska och utländska sånger!

Special guest stars: Larsa Rännar, Karolina Svensson m fl.

Vi tänder grillen kl. 18 och spelningen börjar kl. 19.00. Kom i god tid!

Inträde:
10 €: spelning och grillmiddag
5 €: spelning och kaffe

Välkommen till en oförglömlig kväll!

Pa pa pa pokerfejs

Om ni ser mej.
En svartjackad rödrysksjalad hästsvans som liksom går och nynnar galet "MAMAMAMA!" "PAPAPAPA!".
Så är det bara jag som kör Lady Gaga på repeat eftersom min Ipod Shuffle för närvarande bara rymmer fem låtar.

Spotify som balsam för en sjuttiotalist

Allarligt talat.
Så många nostalgikickar att det nästan är hjärtinfarktframkallande.

Skygga blickar, svettiga händer på min rygg, stapplande tryckarsteg, låt det aldrig ta slut, discolampornas blinkande, musikens berusning, mellanstadiet, högstadiet, minnena blandas ihop, men dom berör.

Just nu: Captain Nemo med Dive

Killing my darlings

Efter att ha laddat över den till min Ipod har jag lyssnat på den tjugo gånger.
Det är nånting med hennes röst.
Håret på armarna reser sig.

Gåshud

Min gamla tonårsidol bloggar.
Han gör det, och han gör det riktigt bra.
Men det känns ändå märkligt på nåt vis.
Samma känsla som när jag hamnade brevid Richard Herrey på inspelningen av IDOL2007.
Jaha liksom.
Hade det varit för tjugo år sen hade jag dött.
Nu rycker jag på axlarna men ler åt livets perspektivförskjutning.

Niklas Strömstedts "En gång i livet" (EMI 1989) måste vara en av de bästa skivorna ever. Min ligger sönderspelad och nerpackad i nån flyttlåda längst in på vinden. Jag tror inte ens den existerar på CD.

Jag kan fortfarade i huvudet förnimma duetten med Anneli Rydé och få gåshud.