Dotter i dödsångestfas.
Kvällarna går åt till att vädra hennes oro över - (och jag skojar inte) kronologiskt - pilgiftsgrodor, vaginal födsel (varpå ungen förespråkar adoption!), ryggmärgsbedövning, barnhem, sjukdomar samt döden döden döden i allmänhet.
Inte med ovanstående ordval naturligtvis, men innebörden och klarsynen totalt rätt för sig.
Och man tröstar, och försäkrar och pratar och avleder.
Och älskar älskar detta barn med så många tankar och så långa utläggningar om livet och döden.
- Posted using BlogPress from my iPhone
6 kommentarer:
Får man fråga varför hon kommer in på förlossningar och ryggmärgsbedövning?
Kram!
Nyfikna frågor om hur barn blir till och kommer ut. K kom med snitt och C den vanliga vägen, så det har vi pratat om.
I kombo med nåt program hon såg på TV om adoptioner så tyckte hon att det verkade som ett jättebra alternativ.
Hon funderar mycket. Precis som jag.
Du för väl över någon förlossningsrädsla till henne, eller?
Jag har ingen förlossningsrädsla. Födde utan nåt, for God's sake.
Ingen sjukhusskräck, ingen sputfobi, nada. Så tvärtom, hoppas jag.
Båda ungarna tar sprutor med en klackspark, osv.
I dotterns fall är det femåringens objektiva dödsskräck, K hade samma när han var runt fem, sex. Separationsångesten. När man inser att man är en egen individ och börjar se att världen är full av faror.
Så det är inte smärta hon är rädd för. Hon är rädd för att hon ska dö, att vi ska dö, att hennes framtida barn i magen ska dö, osv.
Trodde jaget kom vid 3-4. Att man då insåg att man var en egen individ och klippte navelsträngen emotionellt ( enligt de böcker jag har läst).
När dödsfrågan infinner sig vet jag dock inte. Kommer inte ihåg... Men så du tror att det är det hon håller på med, tankar kring död, snarare än kring förlossning (liv).
Fråga henne hur hon vill ha det om det värsta skulle hända. Vem vill hon bo hos? Hon och K, eller bara hon? Alltid bra att ha en plan... Våra barn vill bo hos Mormor och Morfar i det läget, men det känns ju inte så aktuellt med tanke på deras ålder... Kusinerna här i spenaten känns mer rimligt; får gå kvar i samma skola/förskola, barnen går mkt bra ihop, närhet till aktiviteter och de har balubas nog för att klara av två-tre barn till...
Nej, det är sexåringsfasen. Humörsvängningar, stor och liten på samma gång, oro i kroppen, längtan att sluta dagis, "lilla tonåren"s början. Hade som sagt samma med K, även om dom är olika.
Just nu är hon orolig på kvällarna helt enkelt. För allt. Grodor och förlossningar, you name it. Men på dagen stor och stark.
Tror absolut inte det är rätt läge att prata med henne om "det värsta". Särskilt inte som det inte finns någon naturlig lösning på det - förhoppningsvis osannolika - händelseförloppet. Om något skulle hända görs dessutom alltid en soc-utredning, så tyvärr bestämmer man ändå inte helt själv var barnen skulle hamna i ett sådant läge.
Skicka en kommentar