Är era barn kräsna?
Äter dom allt?
Alltså, jag har nog sagt det förut, men jag har så sjukt svårt för kräsenhet.
Såväl hos barn som hos vuxna.
Hos oss är maten som gäller den som serveras, inga undantag och inga alternativ.
Så våra barn har tvingats lära sig gilla det mesta, och gillar och äter faktiskt i princip allt.
(Okej okej, visst går det inte alltid smärtfritt, men det är själva grundprincipen)
Men en del kompisar till barnen som är här och äter, äter verkligen... ingenting.
Absolut inga grönsaker, inget "konstigt", inget starkt, bara få frukter, inget surt, inga såser, inga kryddor, inte ditten, inte datten. Och dissar saker utan att ens prova.
Och då lagar vi varken udda eller konstiga rätter.
Det jag är nyfiken på är hur det funkar hemma då?
Köper man direkt som förälder att ens barn inte tror sig "gilla" nåt och curlar fram alternativ?
Eller? Jag fattar liksom inte. Men jag kanske är mat-nazist.
Äter dom allt?
Alltså, jag har nog sagt det förut, men jag har så sjukt svårt för kräsenhet.
Såväl hos barn som hos vuxna.
Hos oss är maten som gäller den som serveras, inga undantag och inga alternativ.
Så våra barn har tvingats lära sig gilla det mesta, och gillar och äter faktiskt i princip allt.
(Okej okej, visst går det inte alltid smärtfritt, men det är själva grundprincipen)
Men en del kompisar till barnen som är här och äter, äter verkligen... ingenting.
Absolut inga grönsaker, inget "konstigt", inget starkt, bara få frukter, inget surt, inga såser, inga kryddor, inte ditten, inte datten. Och dissar saker utan att ens prova.
Och då lagar vi varken udda eller konstiga rätter.
Det jag är nyfiken på är hur det funkar hemma då?
Köper man direkt som förälder att ens barn inte tror sig "gilla" nåt och curlar fram alternativ?
Eller? Jag fattar liksom inte. Men jag kanske är mat-nazist.
31 kommentarer:
Åh, det der er jammen merkelig. Her i huset smaker man på allt. Man er ikke nødt å spise det opp, hvis man ikke liker, men man smaker. Det har gjort at vår datter spiser det aller meste, og prøver all slags mat. Også mat hun ikke likt tidligere, prøver hun på ny når muligheten bys. Jeg har intet til overs for familier der man lager flere middager, for å "curle", som du sier.
Kör också med att man ska smaka på allt. Eller ja, man ska i alla fall lägga upp på tallriken och peta på't...
Om det är nåt (paj) vi vet att hon inte gillar (paj), så kan hon få nåt annat också. Försöker att inte göra för stor sak av det, men så käkar hon det mesta också (minus paj).
Vi har kört precis samma metod med båda barnen (man smakar åtminstone), och det har funkat på äldsta men inte alls på yngsta.
Han kan vara bara helt omöjlig, och de dagar när det inte finns ren pasta, potatis eller ris, då äter han ingenting. Nada. Och det kan handla om perioder på flera veckor.
Lite svårare att vara principfast då.
Men nej, vi lagar inga alternativ. Däremot bjuds smörgås.
Jag lagar inte olika rätter (eller fel, jag kan visst steka fiskpinnar som komplement, men då redan från början) Jag kräver inte heller att man ska smaka allt på bordet. Det är helt OK att bara äta pasta eller potatis eller ris. Men det är svårt att vara principfast när ungen totalt sett äter för lite och vi har valt att premiera trevlighet och trivsel vid matbordet för att skapa matglädje.
Bortsett från chilli (starkt) äter hen annars det mesta, men kanske inte varje dag.
Men menar du verkligen att du irriterar dig på att någon tackar nej till sås? Gäller det även om såsen skulle vara ketchup? Eller löst vitlökssmör? Är inte själva iden med separat sås att man själv kan avgöra hur man vill krydda maten?
Vi lagar ingen annan mat, och oftast äter de rätt bra.
Ger "linas matkasse" cred för detta som gjort vår matlagning mer omväxlande och god.
Kravet är att de ska prova allt, men eftersom de vid det här laget har provat nästan allt så vet de och vi vilka saker de ogärna äter (totalvägrar).
Theo är skitsvår när det gäller grönsaker, särskilt tomater (vilket hans far envisas med att försöka få i honom ändå med jämna mellanrum - vilket gör de middagarna timslånga...) så där ser jag till att han har tillgång till de grönsaker han faktiskt gärna äter: morötter, gurka, majs och ärtor.
Och nån enstaka broccoli som han kan luras att äta ibland.
Sallad, paprika och tomat är liksom ingen idé.
Till skillnad från hans syster som älskar just detta. ;-)
I övrigt har Theo svårt för saker som är såsiga, typ lasagne, han vill ha ris, potatis, pasta separerat från sås.
Säkra kort hos oss är all typ av lax och kyckling - och köttbullar och pannkaka, som hos de flesta.
Vi har ju ett barn som har varit kräset sedan födseln, och två barn som äter allt. Och om man tror att riktigt kräsna barn är det pga föräldrarnas sätt att laga mat, då har man inte stött på ett riktigt kräset barn. :-)
Vi har regeln att man måste smaka på det som är nytt, vilket de gör. Stora barnet avskyr allt, mellanbarnet äter det allra mesta och lilla barnet gillar allt. Vi lagar inget extra eller annorlunda, däremot får de fil med musli efteråt om vi har lagat något nytt som de inte gillade.
Vi har alltid lagat mat med mycket smak och ingredienser, vilket uppskattas av 2 av 3 barn.
Och eftersom äldsta barnet är så mager att knäna sticker ut och revbenen är vassa, så kör vi absolut inte med någon regel med "ät det som serveras eller gå hungrig". Sån lyx kan man unna sig med normalrunda barn. Han äter en tallrik fil med müsli varje kväll innan han lägger sig.
(Och jag vet hur det är att vara makalöst kräsen och att kräkas gång på gång på gång för att en förälder har bestämt att man äter det som serveras. Så det tänker jag inte utsätta mina barn för. Inte för att jag tror att ni skulle tvinga era barn att äta när de mår dåligt av maten, utan det var bara en parentes. Den approachen har för övrigt bara gjort mig än mer kräsen.)
Vi kör Linas matkasse och det är det som serveras. Ibland äter de mycket, ibland lite och sällan inget alls.
Och ja, våras äldste är så smal att skolläkaren reagerade. :-) Men vi serverar ingen annan mat, det har vi bestämt. En tallrik fil med müsli à la Ellen ovan är helt ok - men då några timmar efter maten. Jag vet inte om det låter hårt, men jag anser att barn inte dör av svält i Sverige så man behöver knappast oroa sig över det.
Jag bryr mig över huvud taget inte om hur andra familjer gör, jag noterar bara att många av kompisarna som kommer över inte äter vad vi serverar. Ofta säger de "kan jag få mackor istället, det brukar jag få hemma?" Och det kan de ju tyvärr inte få hos oss. ;-)
Jag förstår att barn är olika.
Men jag har stött på vuxna som curlats med maten i barndomen och fortfarande i vuxen ålder plockar ut lökbitar ut köttfärssåsen eller tackar nej till allt som inte är rent kött. Och det tycker jag är helt oacceptabelt förutsatt att man inte har allergier eller andra medicinska skäl.
Vi kör tvärtom här. Man kan få en smörgås innan läggdags, OM man ätit ordentligt till middag. Alltså inte som kompensation för riktig mat. Utan är man mer hungrig senare på kvällen FAST man ätit ordentligt så får man självklart macka.
Grejen är väl att jag inte riktigt tror på det här med kräsenhet. Liksom att "må dåligt" av frisk färsk mat - jag köper inte det. Det är så ilands att jag blir helt provocerad.
Visst kan det finnas speciella kryddor somman kan ha svårt för, men må dåligt..?
Ketchup räknar jag inte som sås, det är en dålig ovana (som bara serveras till köttfärssås här). Men om man inte ens vill smaka på en sås som man inte vet hur den smakar - ja, det irriterar mig.
En del barn har ju svårt för nya smakar, och då måste man ju coacha dom att våga testa och våga känna efter att det är gott! Att jämt låta dom slippa för att dom TROR att dom inte gillar det är ingen bra strategi tror jag.
Och apropå magra barn. Visst, jag förstår att det måste vara svårare då. Helt klart. Men samtidigt ser jag ju att många snabbt 'lär' sig att inte äta mat eftersom dom vet att dom får mackor/fil istället om dom inte äter. Det kan ju bli ond cirkel.
Jag tror inte föräldrarna påverkar helt och hållet, men mer än man kanske ibland tror.
Smaka på maten anser jag att man ska göra. Men jag respekterar att alla inte tycker om allt. Däremot lagar vi inte olika rätter.
Jag har själv aldrig ätit ost t ex. Försöker regelbundet och smakar när det bjuds, men jag KAN bara inte. Jag kväljer haha.
Samma med suchi, carpaccio, annan ej tillagad varm mat. Klarar inte av skaldjur.
Vill så gärna tycka om det och försöker regelbundet. Kanske kommer det en dag när jag bara älskar det. Hoppet är det sista... ;-)
MEN även om inte jag tycker om ovanstående mat, serverar vi det hemma då andra i familjen uppskattar det. Jag får finna mig i det.
Vi körde på hårt, åt de inte upp det som serverades fick de samma mat till frukost sen lunch sen middag igen. Bägge barnen äter allt numera. Maten var dock köttbullar med potatis, spagetti och liknande, inget super extravagant vilket de äter med god aptit. Svärmors mat ratas men jag kan inte äta den själv, världens sämsta kock.
En annan grej som stör mig med curling föräldrar är på sport aktiviteter. Ett himla daltandes med har du nu skor, dricka boll m.m. Vi har regeln att vi ser till att du kommer till din aktivitet, att det är anmält och betalt i tid. Det är upp till barnen att packa ner rätt grejjer i rycksäcken samt att denna kommer med in i bilen.
Tjockalocka - men vad är acceptabla skäl då? Jag är ju en sån där makalöst kräsen vuxen, men blev allt annat än curlad i min uppväxt. Det hjälpte inte att gå hungrig, att behöva äta av allt eller allt annat du nämner. Jag är lika kräsen än.
Och jag förstår inte vad det är "att köpa"? Du har inte de problemen, grattis. Det är väl lika mycket i-landsproblem att bli deprimerad i såna fall då, "vi som har det så bra"?
Visst finns det en risk att barn väljer att äta godare mackor istället för maten, därför får "ersättningsmaten" (eller mellanmålet, om man ser det så) aldrig vara för gott. Utan till exempel fil med vettig och nyttig müsli.
Alltså, vår matkinkiga unges favoriträtter är musslor samt struts, så problem med att smaka på nytt och annorlunda har han inte. Han har bara svårt att äta viss (mycket) mat, precis som jag.
Däremot ser vi till att lära honom strategier för att kunna hantera sin kräsenhet ifall den inte växer bort. Som jag får göra.
Ellen, det jag menar är att männsikor ju uppenbarligen vänjer sig vid mat och smaker, det är inget medfött. I Kina äter barnen ankfötter och skumma inälvor, i Thailand knaprar man på friterade skalbaggar. Sånt som vi skulle ha svårt för eftersom vi inte är vana.
Jag har ju själv vant mig succesivt vid vissa smaker och konsistenser. För mig är det lite av en sport att lära mig uppskatta sånt jag kanske inte först tyckte om. I mitt jobb reser jag ofta till fjärran länder där det ingår att äta middagar med lokala specialiteter. Det funkar liksom inte att peta bort saker då.
Jag tror bara att det går att vänja sig (barn och vuxna) att äta allt. Sen om man vill vänja sig eller ej, det är ju en annan sak.
Ja, jag väljer i såna fall att inte lära mig. Så kul tycker jag inte det är att kräkas att jag väljer att utsätta mig för det för att jag inte ska uppfattas som kräsen av andra.
Livet är för kort för att tortera sig själv bara för att uppfylla någon slags uppfattning om hur saker "ska" vara.
Och självklart utsätter jag inte Noa för det heller, eftersom det vore barnmisshandel i mina ögon.
Vi serverar ingen efter maten mat alls! Så hemska är vi! Och mackor istället för mat? Aldrig! Däremot finns det alltid något på bordet som jag tror alla äter och då får man äta sig mätt på det.
Men är det inte väldigt matsnobbigt att vara så negativ till ketchup? Jag äter det inte själv men jag ser ingen större skillnad mellan det, majonäs eller bordskryddor om någon tycker saker blir godare av det? Och jag bestämmer inte hemma vilka rätter lingonsylt passar till, eller soja.
Ellen: Var och en gör ju som den vill.
Att kräkas av färsk mat låter dock onekligen både opraktiskt och besvärligt och nånting du kanske ska kolla upp? Om nu Noa lider av samma sak?
JSN: Jo, jag har nog en liten släng matsnobbism. Arv från Modern. Jag har inga moraliska synpunkter på ketchup (eller mayo eller Piffi Allkrydda eller vad det nu kan vara) men vi har inte det på bordet om det inte ingår eller "hör till" (enligt mig då).
För mig är det av respekt för den som lagat maten. Har någon lagt ner tid på att laga en god måltid så tycker jag inte att man ska spoliera den med ketchup. Men till korv och makaroner får man gärna hur mycket ketchup man vill.
Jag håller med Ellen fullt ut. Visst är det ett I-landsproblem, men icke desto mindre jobbigt för den som har detta medfött. Min mamma fick de tvinga i grädde när hon var liten för att hon inte hade aptit på den mat som serverades och därför inte gick upp i vikt. Jag själv ärvde detta och klarar inte av vissa maträtter, får också kväljningar. Min son som är 6 år är precis likadan. Många maträtter kan man lära sig äta genom att bli serverad dessa flera gånger, men vissa människor är mer "kräsna" än andra och jag hör till de som tror (eller snarare vet ; - ) att det är medfött. Kan inte annat än att säga grattis till dig som fått barn som är "lätta" när det gäller mat, det måste vara jätteskönt! För oss andra är det riktigt jobbigt periodvis och det blir ju inte direkt lättare om andra föräldrar tittar snett på en om man serverar barnet ketchup för att maten ska slinka ner alls ; - ).
/Anna
Vad är det att kolla upp? Vissa är överkänsliga mot gluten, andra mot laktos. Vi är överkänsliga mot konsistenser. I mitt fall kött och pastejliknande, i hans fall typ tomater och kokt potatis. Vi gör precis som laktosintoleranta: väljer bort och ersätter, inte svårare än så.
Sedan finns det också massor av saker som jag inte tycker om (t.ex. kokt potatis), men som jag ändå kan äta om jag blir bjuden på det. Väljer att laga det själv gör jag dock inte. Livet är för kort för att äta mat som inte är god.
Vi äter middag vid 17 för att bebisen ska orka vara med. Noa lägger sig 20. Att han får en tallrik fil innan han somnar hör mindre med hur mycket han har ätit till kvällsmat att göra, och mer med att slippa somna hungrig.
Jag kommer aldrig starta en maktkamp om mat med mitt barn. Jag har gått igenom det själv och blev ju bevisligen inte mindre kräsen. Och eftersom det till syvende och sist bara drabbar honom i vuxen ålder (ifall det inte växer bort) ser jag inte varför vi ska köra på något slags auktoritetskort och tvinga, när resultatet ändå antagligen kommer vara detsamma. Men med en sämre relation oss emellan.
Alltså, missförstå mig rätt. Men om man kan äta något för att inte vara oartig, varför kan man inte äta det vid andra tillfällen?
Det ingår 4 ungar i hushållet numera. Någon äter inte si och någon äter inte så.
Jag lagar mat. Tuff skit men om det inte funkar så stanna till vid McDonalds på hemvägen. Med 4 barn, 2 vuxna plus ett antal flick/pojkvänner kan jag inte laga mat som varje gång matchar alla.
Självklart vill jag att det ska funkar för alla men jag tänker inte bryta mig.
När mina var små körde jag på samma linje. SMAKA. Idag äter de nog allt. Och experimenterar de hej vilt i köket. Och en av dem jobbar som kock.
Hur får en grek sin unge att äta oliver som en svensk förälder inte kan få sin unge att närma sig?
Fast oliver gillar de flesta i tvåårsåldern! Så det handlar ju mer om att det finns.
Ellen, var du kittlig som barn? Är Noah mer beröringskänslig än sina syskon? Det här med konsistenser är samma typ av sensoriska känslighet som kittlighet. Vissa har svårare för framförallt blandade konsistenser än andra. Nästan alla barn vill ha varje konsistens för sig, men det växer bort för de flesta (precis som kittlighet)
Vad gäller tillbehör och kryddor så vill jag ha majonäs till klyftpotatis/pommes, maken vill ha ketchup. Självklart dukar jag då med bägge även om jag lagat maten och oavsett att jag inte äter ketchup. Jag låter också resten av familjen själva välja tillbehör till pyttipanna. Jag vill ha hp-sås och rödbetor, barnet rödbetor och maken ketchup. Hos oss serveras det också alltid lingon till potatismos oavsett vad som äts mer eftersom vissa i familjen anser att potatismos är godast med lingon.
Jag tror jag gör ungefär lika samma som mina föräldrar och jag anses inte kräsen och har inga problem alls att smaka exotisk konstig mat (en del i det är naturligtvis att jag inte lägger någon värdering i vad som går att äta utan respekterar att det är kulturellt)
Sen skojar jag lite om det där med mat efter maten. Jag kan själv inte sova om jag är hungrig. Men för oss har det aldrig behövts så därför använder vi det som "hot" när det inte äts. Jag har en liten som allra helst äter dagens huvudmål till frukost följt av en hyfsad lunch. Sen blir det inte mycket mer.
Jag tror jag gör ungefär som mina föräldrar. Erbjuder all sorts mat men alltid med möjlighet att äta sig mätt på någon basdel (oftast kolhydraterna då) som är så ren som möjligt.
Livet just nu - med att "kunna äta det" menar jag att jag inte kräks av det. Jag kan alltså skära små små bitar och gömma det bland till exempel sallad och sås eller tvinga ner det utan att tugga. Så vill jag dock inte tillbringa mina måltider och väljer att inte göra det. Så klart.
JsN - är de flesta vuxna inte kittliga? Växer sånt bort? Jag är kittlig över hela kroppen. Vaderna, handflaterna, nacken - överallt. Och så klart hals, mage, fötter, ben och de vanliga ställena. Också. Och ja, Noa är också vanvettigt kittlig.
Och oliver? Det äter väl de flesta ungar? Mina äter musslor, vildsvin, mögelostar osv, så det handlar ju inte om ovilja att smaka något nytt.
Alltså, mina barn är inte "väldigt lätta" i matfrågan.
När sonen var liten var han sjukt kräsen och åt inte ens pannkakor.
Dottern har förvisso alltid ätit allt, men har sina perioder av pickyness också.
Men det som gör mig glad är att dom inte är rädda för att testa nya saker. Och dom är vana vid tillbehör och såser och sånt.
En del barn ser liksom skräckslagna ut när man frågar om dom vill ha dressing på hamburgaren. Det är klart dom inte måste, men att bli helt skräckslagen ut inför blotta frågan gör mig lite betryckt.
Och så det här med att man faktiskt inte behöver älska all mat för att kunna äta den.
Att lära barnen att det ibland (om man är bortbjuden tex) faktiskt går att äta fastän man bara gillar något litegrand eller till och med inte alls. Inte så man kräks naturligtvis, men det tror jag å andra sidan är ganska ovanligt (?).
Ellen, jag hårddrar det lite här. Du gillar ju debatt! :-) Klart ni inte ska starta matkrig med era barn. Jag syftar på barn i allmänhet och att jag ibland tror (får för mig) att föräldrarna övertolkar barnen och 'skyddar' dom i onödan.
Vi serverade en gång lasange till ett barn som enligt föräldrarna avskydde lasange (det visste vi inte just då när vi serverade det). Ungen åt tre portioner.
Såvitt jag fattat det är de flesta betydligt mindre kittliga som vuxna än som barn. Och det stämmer absolut på mig. Och generellt träffar man sällan vuxna som vrider sig av skratt vid bara tanken på att bli kittlad.
För visst är vuxna kittliga också, men jämfört med barn är det ju en helt annan nivå
Alltså jag tycker det är fullständigt självklart att utgångsläget är att jag utgår ifrån att barnet VILL smaka. Det är så jag ställer frågan, däremot har jag inga problem att respektera barnets nej tack till mitt erbjudande (även om jag om det är läge försöker övertala till en liiiiiiten smak)
Viken spännande diskussion! Som barnlös är det väl detta man saknar minst. Att anstränga sig för att det skall bli gott och få ett bläää tillbaka. Varje dag. Varje måltid. Jag skulle förmodligen försöka välja exakt samma metod som Tjockalocka och räkna med att ungen inte svälter ihjäl. Systersonen har precis börjat på 'dagis' (14 månader gammal) och blev häromdagen bjuden på nåt så fruktansvärt äckligt som fiskpinnar. Han äter i princip allt, gärna kokt fisk och potatis med sås, men fiskpinnar, där gick gränsen. Ska bli kul att se hur länge det dröjer innan det är den kokta fisken som får stryka på foten, efter att han fått smak på paneringen. För jo, jag tror att det till allra största delen handlar om vanor. Min egen favoriträtt när jag var liten var inlagd sill. (Och är fortfarande bland det godaste jag vet.)
JsN, det där med beröring och konsistens låter intressant.
Jag är extremt kittlig och har alttid haft svårt för beröring. Konsistenser är jag väldigt känslig för.
Den mat jag inte riktigt klarar av att äta, är mat som mina föräldrar alltid ätit och lagat. Jag har inte fått något annat istället så jag har verkligen haft chanserna att lära mig tycka om det,men har inte lyckats.
Jaag har ett arbete som innebär många affärsmiddagar där det ofta serveras mat som jag har väldigt svårt för. Jag försöker av artighet pilla i mig så gott det går, sedan får det bli något annat på hemvägen hehe.
Måste göra ett inlägg till.
Något som gör mig riktigt upprörd, är när man är bortbjuden med barn. Vuxna serveras trerätters medan barnen serveras korv och pommes. DET irriterar mig. Varför kan inte barn få chansen att äta samma mat som vuxna?
Alltså, jag kommer inte ihåg detaljerna. Men en arbetsterapeft förklarade det för mig som att det är samma typ av reaktion av beröring på huden som konsistens av mat i munnen. Vi föds olika känsliga och vi vänjer oss olika snabbt. Typ. Det är fullständigt normalt för barn att vilja se och känna alla ingående beståndsdelar i mat separat och med tiden lär man sig att äta det blandat. (därför ryckte jag bara på axlarna när BVC var på mig om att mitt barn bara åt släta puréer, hem åt ju också bitar som inte var i gojs) Pss är barn oftare känsligare och reagerar kraftigare på viss typ av beröring än vuxna. Med tiden har vi lärt oss hantera intrycken och sorterar dem. Ofta är man känslig både på huden och i munnen om man är känslig.
Tyvärr kommer jag inte ihåg mer än så. Iaf blir vi mindre känsliga med erfarenhet men olika mycket
Autistiska barn är ofta väldigt känsliga för beröring (det kan tex göra fysiskt ont att duscha). De är samtidigt väldigt känsliga för konsistenser vad gäller mat.
Men nu kom vi långt från ämnet.
Christel,
Jo, om man bjuder hem barn ska dom behandlas som vilka gäster som helst, anser jag. Jag serverar det jag serverar till de vuxna, men kanske med ett lite mindre fat och mindre bestick (fast lika). Kanske inte finaste kristallglasen men heller inte vardagsglasen. Sen är det upp till föräldrarna att ha sett till att barnet är mätt om de vet med sig att hen är kräsen.
Skicka en kommentar