Jag förstår inte varför jag blir så påverkad.
Brev (igen) och samtal med modern. Spårar alltid ur. För att min ilska och frustration ligger så nära nära ytan och viljan att förstå hur människan tänker är så destruktivt stark.
Nu sitter jag med magont, nästan panikångesttryck över bröstet, svårt att svälja, svårt att andas, tappat fokus trots stress på jobbet.
Det handlar återigen och som alltid om henne. Nu hennes ekonomi eftersom hon förköpt sig på en dyr lägenhet och sålt med förlust. Nu ska vi stötta, hjälpa, gå i borgen.
Varför låter du alltid så elak och arg när du pratar med mig? Frågar hon.
För att jag är arg. Svarar jag.
Jag är arg för att våra samtal till 99% handlar om dig och dina problem, för att jag inte blir sedd och bekräftad, stöttad och älskad för den jag är.
Den sista halvan av meningen hörde hon inte för hon var i full gång med martyrsnacket om hur allt egentligen handlar om oss, hur hon måste anpassa sig och utplåna sig och jag som bara är arg och elak och ger henne dåligt samvete blablablablabla.
Jag ber till en högre makt att detta ska få ett slut.
10 kommentarer:
Vad kan man säga för att trösta! Det är så synd att relationer, speciellt till familjen, ska vara dom som är mest komplicerade. Är man ensambarn blir det extra tungt att bära samtidigt kan man heller inte ignorera. Jag har en syster som jag älskar (har en jobbig relation med henne) men för det mesta tycker jag inte om henne och dom val hon gör. Jag har valt att inte umgås med henne. Det blir svårare att göra så med föräldrar när det finns barnbarn med. Man vill ju att dom ska ha en bra relation till sina morföräldrar. Jag vet inte om detta blev till någon hjälp men jag hör din frustration och ångest. Ta vara på dig!
Hur var det nu, läser man brev från mamsen, Jennie??
Nej det gör man inte. Du MÅSTE prova en annan approach.
Nej, ni ska inte stötta, hjälpa, gå i borgen. Verkligen inte.
Det gör man bara för folk som man får detsamma av.
Fan också. Är det nåt jag hatar så är det när folk kör martyrkorten. Usch, jag tycker så himla synd om dig. Kram.
Det är så sjukt svårt. I somras hade vi en "stabiliserad" relation, dvs vi höll oss på en tunn men knivskarp linje. Hon tog hand om barnen en dag när vi var på bröllop och det funkade.
Därför läste jag brev/kort igen.
Så inbillar man sig att det ska kunna funka så. Men hon blir desperat och stressjuk för minsta lilla, och nu rör det sig om en flytt som är ganska stor grej. Och jag bågnar då under frustrationen och all den uppdämda ilska jag bär på.
Bryta kan jag inte. Nånstans djupt inne älskar jag henne (eller den hon var, min mamma) och tycker djupt synd om henne.
Hålla distans och skydda mig själv, men så trillar man dit igen. Gång på gång. För att det är min mamma.
Vill bara säga Kram!
Bryta kanske känns väldigt hårt - går det inte att "ta en paus" eller nåt? Säga att hon inte får höra av sig på typ 3 månader, att initivativet måste få komma från dig. Eller nåt. Jag vet inte, jag bara spånar. Prova något, något som känns som en aktiv handling. Som du har det nu verkar ju bara vara ett rent helvete. Trots att du älskar henne måste du skydda dig själv på något sätt, även om det kommer att såra henne.
Kärlek har inte med det hela att göra. De hemskaste saker görs i kärlekens namn... .
Att du tycker synd om henne är fullt förståeligt, försök tyck synd om henne som du skulle tycka synd om ett litet barn.
Jag har läst detta inlägg fyra gånger, med samma starka känslor men utan något vettigt att skriva ner åt dig.
Det där måste vara något av det svåraste man har att förhålla sig till som människa. Jag upplever det i lightversion själv men på betydligt längre håll.
En styrkekram får du, en mjuk och stor en.
Jag tror att det är dags för ett glas vin och något gott att äta. Och att prata. Du och jag.
Skicka en kommentar