I torsdags anlände ett stort tjockt A4-kuvert postlådan. Från modern.
Med panikångesten tryckande över bröstet redan efter måndagens påslängda lur, lade jag kuvertet längst ner i posthögen, to be opened by maken vid hemkomst. Lade det där för att glömma att det existerade. Men hjärnan funkar ju inte så.
Istället återkommande mardrömmar om innehållet. Ett nytt testamente? Brevroman à tusen sidor om mina frukansvärda tillkortakommanden? En raffinerad kombo av mysiga barnpresenter och gruvliga giftpilar i ordform?
Med hjärtslag dundrande som hästhovar i bröstet skrev jag två svarsbrev i affekt. Båda frankerade jag och stoppade sedan längst ner i en särskild låda i garderoben.
Igår öppnade maken kuvertet och poff!
Hjärtsnörpet kom av sig, och det är ju just det som är så jävligt. Att man aldrig vet. Att det kan vara vaniljsås eller arsenik. Eller båda delar.
I kuvertet låg utrensningsrester från moderns förestående flytt: sju gamla förstoringar av mig på en båt, mig och modern bakom Hollywoodskylten, modern och fadern utanför Gästis, min gamla mormor, samt originalet till mitt specialarbete i gymnasiet "Modets utveckling under 1900-talet - en samhällspolitisk analys". Och så en liten lapp med påminnelse om att be att få en helt vanlig skuld för några foton och två annonser reglerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar