Det är något alldeles särskilt som inträffar när jag möter en röst i luren som är skånsk. All prestige försvinner. All hierarki. Plötsligt är vi två skåningar som samtalar, och plötsligt är vi rörande överens om att allt går att lösa. Ofta är det så.
Och många är dom. Skåningarna i förskingringen. Dyker upp på ambassader, som chefer, som reseagenter, som projektledare, entreprenörer, främjare och problemlösare i största allmänhet.
Nu senast en man som löser alla mina logistikproblem så att jag kan fokusera på kärnverksamheten och det jag gör bäst, levererar.
5 kommentarer:
Min man är från Skåne (Österlen) så jag får höra skånska varje dag.
Men själv kommer jag från Västerbotten. Och barnen är smålänningar.
Ah, så du skriver på skånska alltså... Hm. Det hade jag inte föreställt mig. Nu kommer jag läsa allt annorlunda. /Östgöte på Västkusten
Paula: Mångkulturellt!
Fina: Mm... visst är det märkligt. Maken är dock västgöte, och barnen lär bli ståkkålmare. Ännu märkligare. "Mamma, varför pratar du såhär konstigt: 'maaauten e klaaur'??" :-D
:-D
Ps. Vet inte om du minns men det blev ingen nationalromantisk K-märkt kåk. :-( För första gången på länge (tittat i tre år) gillade både mannen och jag objektet och hade mätt upp plats för våra möbler... Lite sorg! Buhuu. :-(
Å, jag vet precis hur det känns! Hemskt är det! Man får sörja en stund och sen ladda om och tro på att det inte var meningen utan att nåt bättre väntar runt hörnet!
Skicka en kommentar