Jag skäms en smula som beklagade mig. Självklart ett I-landsproblem, och det är många som har det värre och så vidare men faktiskt. Man kan inte leva med sådana benchmarks. Man måste ibland få känna sig utkörd och trött och lite ledsen i sin egen lilla situiation trots att folk svälter och dör i aids.
Min 'hell week' är snart till ända. Jag hoppas att andnöden och trycket över bröstet, det som kan tolkas fysiskt men inte är annat är panikångest (been there etc), släpper när maken stiger in genom dörren i kväll. Jag hoppas kunna hålla mig från att grina. Jag hoppas känslan av satellitfamiljens utsatthet bleknar och försvinner som den brukar. Imorgon är allt som vanligt igen, och det gör mig fylld av tacksamhet och ödmjukhet.
2 kommentarer:
Alla har olika förutsättningar för vad man orkar. Och du behöver ju inte orka, i vanliga fall.
Sötpricken har en kompis med fyra syskon, i ålder från 17 ner till 2. Nu väntar de barn nummer 6. Det är mamman som sköter det mesta av vardagsruljangsen (åtminstone det man ser som fellow dagisförälder), men hon är synbarligen obekymrad. Kånkar omkring med minst barnet på höften och en hög av barnens kompisar på gång hemma hela tiden.
Jag blir trött bara jag tänker på henne.
Håller med Malinka. Inte ska du tänka så, det låter som att du gör så gott du kan. Mer än så kan man inte göra.
Dessutom är det ju helt ointressant att jämföra sig med andra - egetligen. Det är något jag själv har lärt mig. Jag tyckte själv det var absolut jobbigast att vara tvåbarnsförälder. Trean och fyran var en västanfläkt, jämfört med att ha två barn.
Skicka en kommentar