Det finns en liten kommun i Skåne där jag är född och uppvuxen.
Denna lilla kommun består till 98% av skåningar i tredje generationen. Av småföretagare. Vit medelklass som av hävd och gammal orannsakad vana röstar mörkblått. Låg skatt. Stor valfrihet. Åt helvete med staten.
Länge tog man inte emot en enda invandrare. Och var stolta över det. Tryggt. Litet. Säkert.
Och så jävla intolerant.
Jag kände mig alltid som en udda betraktare från utsidan.
Kanske hängde det ihop med att mina föräldrar aldrig riktigt deltog i det lokala livet. Kanske att pappa var smålänning och mamma nerflyttad hela vägen från Malmö.
Kanske var det bara jag.
Men tydligt minns jag hur jag väldigt tidigt mådde sjukt dåligt över den intolerans som rådde i lilla kommunen. Vi och dom. HIV-smittade skulle stämplas i pannan. Flyktingar kunde gott stanna där dom kom ifrån. Homosexuella var äckliga och borde buntas ihop sättas på en ö. (Verkliga citat från högstdiet i den skola jag gick.)
Den enda adopterade killen på skolan kallades skämtsamt "n*gern" och åtföljdes alltid av en mängd förklaringar när han skulle presenteras ("alltså han är faktiskt adopteeerad", så att ingen gud förbjude skulle tro att han var invandrare).
Jag tog mitt pick och pack och flyttade knappt fyllda 18 och har aldrig nånsin ångrat det.
Man kunde ju tro, eller iallafall hoppas, att folk skulle växa upp, få lite vidgad världsbild än sina föräldrar, mogna, och i takt med globaliseringen känna sig som världsmedborgare som alla delar på den jord vi satts på.
Men nej.
I mitt FB-flöde rinner det nu förbi länkar, artiklar, statusar som mer eller mindre öppet visar intoleransens och smygrasismens fula tryne. Min gamla klassisar har blivit som sina föräldrar. Inte otippat bor dom kvar, och håller krampaktigt fast i det som en gång var.
Jag äcklas. Ledsnar. Sörjer.
Och slits mellan att dumpa dessa gamla spöken, eller försöka påverka. Posta motargument i flödet. Ta diskussionen.
Jag skäms när folk frågar var jag kommer ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar