Skolan - fas 2

Förra veckan var första skolveckan.
Började med gråt och tandagnisslan vid lämning, men ganska snart visade sig att åtminstone sonen verkade tycka det var riktigt roligt i nya skolan, kom ut på trappen varje eftermiddag stolt som en tupp.
Medan dottern höll god min under dagen men bröt ihop fullständigt när vi hämtade henne.

Eller som när hon, kavat och orädd, nyanländ på morgonen springer fram till två flickor (den ena svensk) och frågar om hon får vara med och leka och får två blanka ansikten till svar och två flickor som fnissande rusar iväg hand i hand, och dottern kommer tillbaka till mig helt tillintetgjord, och gömmer ansiktet i min famn, då gör det sjukt ont i hjärtat.

Å andra sidan stenkollen från personalen som smyger in och kollar och rapporterar och ringer och säger att allt är ok, och lärarna som ger fullständiga redogörelser efter dagens slut och konstaterar att båda barnen är glada och "med" under skoldagen. Och dom lägger sig om kvällen med nån slags längtan om skola dan därpå.

Men det är väl det som är det jobbiga härnere. Att barnens känsloyttringar klistrar sig fast inuti mig och gnager. Och jag går och tänker på det hela dagen, och blir milt förvånad när jag sen hämtar en dotter som inte alls står och längtar vid fönstret, utan är ute och cyklar på gården med de stora killarna.

Imorgon börjar fas 2.
Då kommer skolminibussen för första gången och hämtar barnen vid dörren. Och dom ska själva gå in till skolan och hänga av sig. Utan oss. Räknar med ett extremt jobbigt avsked vid bussen imorgon. Måste stålsätta mig.