Jag ringer pappa på sjukhemmet. Rita svarar, jag hör henne klappra iväg med telefonen och ropa min pappas namn. "Börge!". "Börge, du har telefon, det är din dotter!", säger hon uppmuntrande. Jag hör en välbekant stånkning, och prasslande och sen ett "Hallå..?". Mitt hjärta fylls, spränger av kärlek och min egen kamp med accepterandet att min pappa är så skör, och låter sådär liten i telefonen.
Vi pratar en stund, han låter lite rosslig och ska snart sova middag. Men annars verkar allt ganska bra; dom har fått kaffe och det finns Kvällsposten. Korten på barnbarnen som jag skickade har mamma tagit med, dom är fina tycker han. Sen blir han lite förvirrad igen och undrar var nånstans jag ringer ifrån. Vilken dag det är, och om mamma har varit där eller inte minns han inte.
Det finns mycket att skriva om min pappa. Jag tror på många sätt att jag är ganska lik honom. Fast jag önskar ibland att jag fått lära känna honom trettio år tidigare. Nu hoppas jag bara att hans livssaga som han skrev ner på min begäran för femton år sedan ligger väl bevarad i nån låda i källaren, jag vågar inte tänka annat.
"Jag älskar dig, pappa"
"Jag med, lilla gumman"
2 kommentarer:
Jag känner igen det där med "skulle velat känna för 30 år sedan" Min Pappa fick en stroke när jag var mitt i tonårsjävligheten (alltså min värsta personlighet :)) Han fick aldrig tillbaka sin "originalpersonlighet" Men han är fortfarande väääldigt snäll !
Du skriver så fint om din pappa.
Jag önskar att jag kan få lära känna min lite bättre. Men det kommer nog aldrig att hända.
Skicka en kommentar