Pappa kom hem

Sonen har varit extra känslig de senaste dagarna. Strulat. Brutit ihop för ingenting. Liksom hittat anledningar: "Får jag glass före maten? Inte?? UUUÄÄÄÄÄÄÄ...". Jag har tittat trött på honom och suckat. Idag sa han: "Det är för att jag saknar pappa som jag är sånhär." Och något brast inuti. Blöta ögon.

Dottern ville bli målad som pappa när alla andra önskade pirat, vampyr, monster eller fjärilsprinsessa. Kom hem svårt stolt med svart mustasch och skägg. Idag säger hon: "När jag blir stor ska jag bli en pappa. Jag kan bli det. Jag vill det. Pappa har sagt till mig att jag får det." Jag säger, älskade dotter, du kan bli vad du vill. Precis vad du vill.

Sonen hulkade sen i telefonen med fadern på andra sidan Atlanten. Nä-hä-här är det lö-hö-hördag, g, g? Dottern viskade pappa jag älskar dig och pappans röst blev tjock.

Imorgon ska jag återupprätta min något skamfilade mammauppenbarelse och prestera en riktigt mysig fredag. Jag ska inte tjata. Inte skrika. Inte banna. Bara krama krama krama.