Regn och sura kulor

Regn.
Kan något göra stämningen surare?
Regn som väter ner byxben, letar sig in under morgonstressade ångande kragar, rinner ner som stora droppar via benan ner i ögonen och förvandlar morgonmakeupen till pandaögon värdig en cirkusartist.

Dålig dålig lämning. Stressad mamma + regn + arg dotter som hatar regnkläder + son som har bråttom till skolan och vars gympapjuck blir dyngblöta efter tre minuter.

Aaaah.
Jag stoppar ner handen i fickan och hittar en sur kula.
Passande.

Arla

Imorse klockan nollfem nollnoll väcker sonen mig för att han enligt uppgift behöver bajsa. Helgroggy in på toaletten. Glad son krystar lite för syns skull men inget kommer. Jag raglar i säng igen. En kvart senare samma visa. In på toa, inget bajs. Och ska han överhuvudtaget överväga att lägga sig horisontellt igen så ska det vara i min säng, på min kudde. Visst, visst, whatever.

Sonen dunar in, ömma modern ligger inklämd utan huvudkudde mellan snarkande son och sparkande dotter. Ömme fadern ligger på kanten och yrar om att han 'ju flyttat bilen'. Visar sig att han vid fyratiden i morse hörde gatusopbilen utföra sitt jobb och flyger plötsligt ur sängen när han inser att vi glömt flytta bilen. Han gör alltså detta fyra på morgonen och anser sig därmed vara entledigad från bajsnödiga söner vid femrycket. Visst, visst.

Det fanns en tid, då jag aldrig hade kunnat föreställa mig, att det skulle komma en annan tid, då det skulle vara mer regel än undantag, att av diverse spännande skäl befinna sig i lodrätt läge före klockan sju på morgnarna, trehundrasextiofem dagar om året. Märkligt. Mycket märkligt.