Skolhohofoto

Å detta med skolfoto.
Finns det nåt vidrigare?
Barnet som hade en slags frisyr när man lämnade det på morgonen med som på fotot har ett gymparufs pga vilda lekar på rasten precis före fotografering. Barn med stela leenden fotade i märkliga perspektiv och med kläderna på trekvart.
Dom fotona ska man köpa (Nu med New York-bakgrund! Endast 299 kr extra! Man ba va?! Varför vill jag ha mitt stelt leende barn mot en NY-bakgrund??) i flertal (vad är grejen med fotokartor? varför vill jag ha 49 småfoton på barnet ifråga?)

Jag köper skolkatalogen. Jag hajjar den grejen. Men i övrigt tar tom Gröna Lunds automater bättre foton på mina kids när dom åker karusell än vad skolfotografen gör.

The Mother and the Jul

Hade det inte varit för mina två år i terapi och min man så hade jag nästan fallit handlöst i skuldfällan igen.

Såhär: "Jag vill inte vara ensam över jul, jag vill komma upp till er men följande gäller: Du måste åka ner 60 mil ToR för att hämta mig på en dag jag bestämmer. Jag måste få stanna minst en vecka. Jag vägrar åka tåg på vissa specifika datum vilket gör att jag måste stanna extra länge. Jag vill sova i en skön vuxensäng, i ett tillräckligt stort rum. Jag vill att ni vuxna konverserar mig större delen av tiden. Du måste följa med mig i hissen varje gång jag ska ut med hunden. Eller så får du gå ut med hunden. Vår relation är ditt fel och ditt ansvar och du borde skämmas. Vi ska ha trevligt och alla ska vara glada. Jag har skickat med detaljerade instruktioner på exakt vilken sittplats jag bara kan tänka mig. Så, när kan du boka och betala min biljett?"

Först bara: slagsuget i magen, skuldavgrunden. Sen: försiktigt balansera upp för kanten igen, trippa baklänges tills jag når fast mark. Avvakta. Och så ilskan. Frustrationen. Som kommer sent om natten, tidigt om morgonen. Monologerna. Slutligen: Mognaden. Svaret med mina absoluta gränser, satta once and for all. Tack då.

Vardagsångesten

Jag avskyr verkligen den delen av vardagen som kräver en massa av mig. Hela tiden.
Att man aldrig bara kan komma hem och koppla av. Ständigt fundera tre steg i förväg.

"Vad ska vi äta, vem ska hämta, vilka barn är var, inte glömma matsäcken, läxboken och gympapåsen, hinna köpa frukt och dricka till barnet som ska direkt från skolan på aktivitet, tvätta så det finns rena kläder till den där gympapåsen som nån borde packa, vika in tvätten så den inte åker från en stor hög ner på golvet fram och tillbaka i flera dagar, betala den där jävla p-boten för att vi glömde parkera om bilen på städdag, vad var det nu vi skulle göra till helgen - just det - fixa kalaspresenter till fyra barn, slänga pappersåtervinningen och allt glas som översvämmar hallen, shit det blev svinkallt måste hinna inom H&M och köpa vantar till kidsen, hämta ut paket på posten, logga in och beställa skolfoto innan ett visst datum" OCH JAG DÖÖÖR.

Ovanpå det lika lika på jobbet.

Och så  - som LÖK PÅ DEN JÄVLA LAXEN - så kommer Modern med julångestklassikern i tättskiven brevform.

Hur jag tillbringar mina måndagskvällar

Väspipflåsande i backintervaller i en mörk kall skog nånstans på Gärdet.

Stereostekande plättar till den ena utflykten efter den andra.

Döendes soffdöden en liten stund fast jag borde gått och lagt mig för länge sen pga flyger till Oslo i ottan för att leka jobb.

Tjejmilen

Sa jag förresten att jag sprang Tjejmilen på 59:28?

Sa jag att jag var värd SÅ MYCKET champagne efteråt?

Sa jag att jag nu börjat springa med en galen SATS-grupp i skogen på måndagkvällar. Gulp.

Att infria löften

I elfte timmen, tre dagar innan stängning för säsongen, tog vi med kidsen till Grönan som vi lovat. Prognosen utlovade pissregn och kyla, men regnet uteblev hela eftermiddagen och besöket blev succé. Vi har en djärv lillasyster i familjen som åkte allt hon fick åka - själv om hon behövde (storebror inte riktigt lika sugen på att hänga upp och ner och kastas runt som en vante).
Åt sockermunkar, skickade upp barnen själva i Eclipse och hade en förbaskat trevligt dag, vilket inte alltid är fallet. Så.




Ho ho så kul vi har det

Båda kidsen flyger runt högt där uppe


Dottern ensam i Twister
 

Ny form

Men mitt tränings-jag mår hunky dory.
Det löps, det tränas burpees och det svettas kopiösa mängder (tydligen en bieffekt av att vara i hyfsad form).

Löpningen fortsatt plågsam och existensiellt ifrågasättande, vilket känns helt ok efter att jag har förstått att det är en (Martina Haag-)myt att löpning "ska vara hääärligt och njuuutbart".
Däremot är tillfredsställelsen efteråt obetlabar.

Jag erövrar sakta men säkert min SATS-ågren; börjar fatta tugget, de avancerade duschknapparna och de obegripliga namnen på passen. (Ahaaa, "30-20-10" är alltså ett vanligt spinningpass?! Men dåååsååå!)

Kanske uppnår jag min dröm och är i mitt livs bästa form tills jag fyller 40..??!!??

Missförståndmängder

Kommer sällan ensamt osv.

Först nån slags jobbmässigt missförstånd som jag inte ens begriper, med en kollega som plötsligt inte svarar på anrop.

Sen ett sent uppdagande av missförstånd kring OSA till kär väns fina fest, där jag skickat ett sms som uppenbarligen aldrig kommit fram.

Slutligen en virvel av missförstånd i skolan med ledsen son som inte får vara med och dra Bellmanskämt på roliga timmen.

Och som grädde på moset ska jag tillbringa morgondagen i Eskilstuna på en personalheldag med myndigheten.

Starksprit, någon?