Jag minns inte var jag läst det, men jag minns att jag nånstans för länge sen läst en story (skröna) om "De Tolv". Tolv genuint goda människor på jorden. Tolv stycken som är alltigenom genomgoda och som ska (bidra?) på nåt sätt till mänskligheten.
I alla fall. Jag är ju knappast en av dom, men däremot finns det någon i min omedelbara närhet som ofta får mig att minnas denna story. Min dotter.
Jag har faktiskt aldrig stött på en person, liten som stor, som verkar så alltigenom och oförblommerat god. Hennes tankar, hennes sätt att resonera, hennes handlingar, hennes empati. Och det säger jag inte bara som underverkets ömma moder. (Min son tex är ju inte likadan. Han är ett helt vanligt barn, som gör både snälla och mindre snälla saker mot sin omgivning. Tänker mycket utifrån sig själv, som de flesta normala barn.)
Men den här dottern. Jag fattar liksom inte.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är som om det inte finns tillstymmelse till elaka tankar, eller något som skulle kunna skada andra, i hennes lilla kropp.
Avundsvärt.
I alla fall. Jag är ju knappast en av dom, men däremot finns det någon i min omedelbara närhet som ofta får mig att minnas denna story. Min dotter.
Jag har faktiskt aldrig stött på en person, liten som stor, som verkar så alltigenom och oförblommerat god. Hennes tankar, hennes sätt att resonera, hennes handlingar, hennes empati. Och det säger jag inte bara som underverkets ömma moder. (Min son tex är ju inte likadan. Han är ett helt vanligt barn, som gör både snälla och mindre snälla saker mot sin omgivning. Tänker mycket utifrån sig själv, som de flesta normala barn.)
Men den här dottern. Jag fattar liksom inte.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är som om det inte finns tillstymmelse till elaka tankar, eller något som skulle kunna skada andra, i hennes lilla kropp.
Avundsvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar