Det måste ha med åldern att göra. Den här efterhängsna var-det-inte-mer-än-såhär-känslan, fylld av skuld också, men jag kan ändå inte låta bli den ungefär lika lite som jag kan låta bli att bita på en bruten nagel.
In my head de senaste åren:
"Jaha, det var alltså så här det blev. Vad hände med det... storslagna? Vadå storslagna, jag ska vara så sjukt tacksam - jag är frisk, har friska barn, en fantastisk man, massor av kärlek. Ja, absolut, ja, herregud jag borde vara mer tacksam. Lycklig och nöjd med det jag har. Vem vet vad som annars kan hända liksom. Men ändå... jag trodde det skulle bli något mer... storslaget. Att jag skulle göra skillnad. Bli nåt Speciellt. Jag är ju som alla andra. En suck i världsrymden. En fis i atmosfären. Ja men det viktiga är väl att jag känner mig oftast ganska nöjd med livet i stort! Jo, jo absolut. Men jag är snart fyrtio. Jag tänkte kanske att... jag vet inte. Ska jag börja med nån ny hobby? Skola om mig? Det är ju så mycket jag inte provat. När jag utbildade mig hade jag en vag uppfattning om att jaja man kan väl bli nåt annat senare. Det verkar ju inte riktigt så nu."
On and on.
Däremellan rullar livet på, det är glädjeämnen i det lilla: landet till helgen, ett glas vin och en brasa, barnen får lära sig åka skidor det är bra, jag går all in i virkningen, tårtandet, löpningen, vi har vänner på middag. Och det är ju gott så.
Kanske rör sig min nagel mer åt jobbhållet. Hur orkar folk jobba ett helt liv? Ska jag jobba med det här resten av livet? Ska jag byta jobb? Hur gör man då? Till vad och varför? Vad vill jag? Vad är jag egentligen ute efter? Vad håller jag på med? Lägg ner.
Dags för kaffe.
In my head de senaste åren:
"Jaha, det var alltså så här det blev. Vad hände med det... storslagna? Vadå storslagna, jag ska vara så sjukt tacksam - jag är frisk, har friska barn, en fantastisk man, massor av kärlek. Ja, absolut, ja, herregud jag borde vara mer tacksam. Lycklig och nöjd med det jag har. Vem vet vad som annars kan hända liksom. Men ändå... jag trodde det skulle bli något mer... storslaget. Att jag skulle göra skillnad. Bli nåt Speciellt. Jag är ju som alla andra. En suck i världsrymden. En fis i atmosfären. Ja men det viktiga är väl att jag känner mig oftast ganska nöjd med livet i stort! Jo, jo absolut. Men jag är snart fyrtio. Jag tänkte kanske att... jag vet inte. Ska jag börja med nån ny hobby? Skola om mig? Det är ju så mycket jag inte provat. När jag utbildade mig hade jag en vag uppfattning om att jaja man kan väl bli nåt annat senare. Det verkar ju inte riktigt så nu."
On and on.
Däremellan rullar livet på, det är glädjeämnen i det lilla: landet till helgen, ett glas vin och en brasa, barnen får lära sig åka skidor det är bra, jag går all in i virkningen, tårtandet, löpningen, vi har vänner på middag. Och det är ju gott så.
Kanske rör sig min nagel mer åt jobbhållet. Hur orkar folk jobba ett helt liv? Ska jag jobba med det här resten av livet? Ska jag byta jobb? Hur gör man då? Till vad och varför? Vad vill jag? Vad är jag egentligen ute efter? Vad håller jag på med? Lägg ner.
Dags för kaffe.
1 kommentar:
Hua. Jag lider väl av ungefär samma, fast jag aldrig haft några storslagna planer. Men jag går mest omkring och känner att det är för sent för … tja, det mesta.
Borde rycka upp mig och göra något nytt bara för sakens skull. Men. Ja.
Skicka en kommentar