Jag kan inte bestämma mig för vilket som är värst när jag hamnar i småstaden.
Den totalt självnöjda inställningen som innebär ingen som helst nyfikenhet på att se något annat i livet. Man trivs där man är och stannar i det sen barnsben trygga. Det är inget fel i det, jag har bara svårt att relatera. Jag trodde alla människor var av naturen nyfikna.
Eller om det är värre med dom som sk "lyckats ta sig därifrån" och nu lever ett liv fyllt av markörer som stärker detta. Man talar om exakt vilket område man bor i (om det anses "fint"), man anar en annan betoning, en smula tillskärpt dialekt och en air av bajsnödighet rent generellt.
Medan partnern, den utsocknes som varit livlinan ut, är helt avslappnad och snarare omhuldar småstadens familjära gemyt.
2 kommentarer:
Vilken otroligt fördomsfull syn du har på oss som lever i småstad. Hur du klumpar i hop oss, som att vi alla var av samma skrot och korn och att vi alla lider av allvarlig brist på nyfikenhet och att vi alla är vaggar runt i någon sjuklig slags självgodhet
Men fördomar av den här typen säger ju egentligen mest om den som har dem. Se in i dig själv i stället och fråga dig vad detta har att säga om dig!
Hoppsan Kerstin, men nu misstolkade du nog mitt inlägg.
Det här är två (av flera) typer av mentalitet som finns i småstan, kan även finnas i storstan, men här tar dom sig lite andra uttryck.
Jag är själv från en liten håla i Skåne, så jag vet inte om fördomar är rätt ord.
Skicka en kommentar