Lukter

Jag är doftkänslig. Jag kan bli på extremt dåligt humör (verkar vara en röd tråd just nu) av folk som luktar märkligt. Värst är inpyrda kläder. Matos, rök, unk. Tunnelbanan vid rusningstid på eftermiddagen är en mardröm.

Minns ni "luktisarna"?

Jag hade mina i särskilt för ändamålet hemsydda plastfickor i pärmar. Hundratals. Ju ovanligare desto mer åtråvärd. Min ovanligaste minns jag fortfarande. Den luktade "blod svett och tårar". Precis som det luktar i tunnelbanan.

Ropsten Unkenhud

Tunnelbanan har en speciell odör, särskilt i rusningtid på hemväg, när alla dagsgamla kroppar trängs och utsöndrar.
Jag och vännen P. kallade den för Herr Ropsten Unkenhud.

Men nere i hålrummen finns också en annan doft. En sval, fuktig, rå doft av bergrum. En doft jag gillar, den väcker något kroppsminne till liv i mig.

På jakt efter den tid som flytt

En strimma doft av tantparfym i rulltrappan. En doft av tvål och 4711.
Och swischt är jag tillbaka i min mormors damfrisering, där tanterna kom med sina lila hår och skulle få dem lagda. Varje vecka. Det var blå läggningsvätska och tångondulering över öppen gaslåga. Permanenter. Schamponeringar. Papiljotter. Och så mormor i sin rock och trätofflor. Där doftade det pudrig tantparfym och helt och rent av tvål. Där befann jag mig ofta, lätt febrig, och insöp doften av en svunnen tid.