Lappkast

Imorse åkte den ömma fadern till USA. Strax därefter vaknar de båda mönsterbarnen och erbjuder sig själva att bädda sina sängar och städa sina rum. Dom äter frukost utan gnäll och klär på sig utan vidare åthävor.

Sen ringer telefonen. Marknadsundersökning, "tar bara tio minuter", och mitt i tidiga-tecken-på-cancer-frågorna brakar nåt lös. Och sen total tystnad. Kulspelet resulterade i ett styck sprucken hundraårig glasruta. Förra veckan rök glaskulan på taklampan i ett kuddkrig.

Sen cyklade vi ut. Bråk om huruvida lunchen skulle vara röd pölse eller kycklingburgare. Traschade ett kalas med akut bajsnödig dotter. Såg rymdfilm i 4D. Cyklade hem. Kojbygge i vardagsrummet medan mamman tog fem minuters Wordfeud-paus. Då kommer dottern ut med chokladgeggig mun och babblar nåt om att hon behöver papper för att torka av nåt.

I kojan hittar jag Svenskt Tennlampan horisonellt och med spår av kladdiga chokladhänder.

Jag skulle ju aldrig bli en Föräldragrammofon som ingen lyssnar på. Jag är det konstant. Och ingen lyssnar. Jag skulle ju inte ropa och bli arg och använda "den där rösten". Jag gör det flera gånger om dan.

- Posted using BlogPress from my iPhone