Bergochdalkarneval

Känner mig som en hormonstinn fjortis.
Ena timmen lätt berusad av fågelkvitter, tjärstarkt kaffe och nästan-vår-luft, tänker att allt löser sig, det blir skitbra det här.
Nästa timme låg, deppig och sur som Perstorps, orkar inte meeed det här. Uteblivet flow.

Herregud så energikrävande. Minns ju mina tonår med lätt genans och fasa. Skillnaden är väl att då trodde jag verkligen att allt var på liv eller död. Nu är jag, hmm, åtminstone en smula mer odramatisk.