Inte mer just nu snälla

Ingen bra tid just nu.
Förkylningen övergick i den värsta sortens pinhosta, den som håller en vaken hela nätterna, den med slem som gör att man klöks i slutet av varje hostattack. Been there done that och inget hjälper. Inte ens morfinet i Coccillanan.

Jobbet trillar över mig, välter liksom uppifrån, stora stenblock. Min ansvarskänsla har gått till överdrift, the good girl is getting very very tired.

Hemmet ser ut som bombnedslag. Så mycket saker vi skulle vilja och behöva ordna. Dottern bor fortfarande i ett rum som ser ut som det nyss packats upp ur flyttkartonger. Men så många steg. Nån måste köpa rätt krokar, rätt spik, och sen måsta man hitta hammaren och bestämma sig för hyllan ska sitta och just ja, det saknas en konsol. Så går tre veckor igen.

Bilen äntligen klar efter fyra veckor på verkstaden. Maken insåg igår efter att ha åkt kommunalt dit att vi inte längre har någon kredit på vårt gemensamma kort så därför står den kvar på verkstan.

På lördag går planet till Qatar.
Jag har lovat att boka biljetter för mig och bossen till Japan.
Sydafrika står och bankar på dörren.

Och sen ska man hålla koll på all APT, läxor, föräldramöten, lekdejter, simskolor, fotbollsmatcher, komma ihåg att skicka fölsedagskort, skicka present till nyfödd bebis, svara på barnkalasinbjudningar och dessutom försöka vara trevlig också.

Just nu vill jag bara spola fram bandet till nån varm loj sommardag mitt i en tolvveckorssemester.

Le job

Har dragit igång.
Känns bokstavligen som om världen trillar över mig.
Samtal från Långtbortistan och Skumma Öriken.

Igår som igelkotten Ivar bland ömsom Colombia och Irak. Mest intressant förstås USA, UAE och Sydafrika. Men tydliga inviter från Indonesien och Turkiet.

Tänker dock mest på mormorsrutor, choklad och små röda sommarstugor. Hotell i Florida. Skidor. Att spikarna i mina tofflor släppt.

Le job. Ännu en säsong i statens tjänst.
At your service.