Cuhuhuhurling

Alltså.
Vi är en osäker föräldrageneration? Så osäker att vi låter våra barn gå bärsärk och tror att det är helt normalt så det ska vara?
Vi har helt missförstått grejen? Helt feltolkat Jesper Juuls kompetensförklarande av barn? Helt tappat greppet om vad respekt för barn bör vara?

Vi läser "Fem gånger mer kärlek" och tror felaktigt att kärlek är samma sak som att ovillkorligt finnas till instantly för våra barn och inte sätta gränser för oss själva?

Barnens plats i vuxenvärlden.
Hur många sammanhang har man inte varit i där man som vuxen försöker föra en vuxen dialog med andra vuxna medan barnen härjar (ja, härjar?) vilt runt omkring?

Där barns behov ständigt och OMEDELBART ska reageras på och respekteras, på vilket sätt de än förs fram?
Det ropas, skriks "MAMMAAAAAA!" "PAPPAAAAAA!" för minsta lilla och genast ska samtal avbrytas mitt i en mening för att undsätta en unge vars a)TV-spel inte startar eller b)fjärrkontroll inte hittas eller c)syskon är elakt eller d)mikrokorta tålamod är slut.

Och vi pratar inte barn som är tre år gamla och saknar impulskontroll. Vi snackar barn i mina barns ålder - åtta, tioåringar.

Varför? För att vi tror att vi måste? Att det är så det ska vara om en ska vara en modern förälder? Att det är respektfullt mot barnet? NEJ!
Det är INTE att respektera varken sig själv eller sina barn. Hur ska barn nånsin lära sig att respektera varandra, andra vuxna och lärare om dom lär sig att vuxnas samtal och prat är inget att bry sig om?

Och man ser ju hur det ÄR i skolan, på fritidsaktiviteter och andra sammanhang. Barn som skiter i vad vuxna säger och härjar hej vilt.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är fett less.

På barn som avbryter samtal, pratar i munnen, tar för sig och börjar äta innan alla satt sig, ropar högt från ett annat rum, ropar överhuvudtaget (!), hoppar runt och skriker när vuxna försöker prata med varandra. Jag tycker faktiskt inte det är ok. Och nånstans tror jag att barnen håller med. Men dom vet inget annat, för det är ingen som säger till dom. Varken hemma eller i skolan.

(Går det bra för mig då? Sådär to be honest. Mina kids skriker och gapar och hoppar ju också. Jag upplever dock ofta att min toleransnivå verkar vara så bisarrt mycket lägre än andra (föräldrars). Det innebär i sin tur att våra barn ömsom är chockade över allt "liv" hemma hos andra, ömsom tycker att vi är dumma och hårda som inte tillåter barnen att ta över hemma hos oss. Men det här handlar inte om barnen. Utan om mig. Jag lever med barn och det är utmanande nog som det är. Jag behöver få föra vuxensamtal utan att bli avbruten, och jag behöver få läsa min bok ifred.)