Man vet när man gått över gränsen

och börjat låta som sina egna föräldrar i desperationen att få barnet att en enda sekund lämna Ipad, Iphone, Ipod, MacBook, Nintendo, Wii genom att förklara ens egna torftiga tillvaro som barn, med 33cl-läsk och telefoner som satt fast i väggen, när den uttråkade sonen utbrister:

-"Jamen när du var liten var ju världen typ svart-vit!"

Fotbollsgener

Först slutade sonen på fotbollen.
Han tyckte det var genuint tråkigt.
Trots att pappa var tränare och vi kom och hejade varje match.

Sen pushade vi dottern (som verkade har mer naturlig talang) att börja, men efter två terminer och ett sommaruppehåll säger hon:

"Mamma - det här med fotboll. Jag vill verkligen inte fortsätta. Jag tycker faktiskt det känns lite fånigt att springa runt och sparka på en boll."

Vad kan jag säga? Jag delar ju helt hennes åsikt. 

Gener. Dom kanske finns ändå.

I huvudet på undertecknad

Vad jag gör?

Ojar mig för barnens scheman med Björnbär och Hallon och halvklasser och fan och hans moster, varannanveckasomöjligtattkommaihåggympor, slöjd fucking 07:45 på morgnarna.

Retar mig på folk.
På skolan två dagar efter OSA för dotterns kalas:
Jag: -"Ursäkta, men kommer NN på kalaset på söndag?"
Pappan till NN: -"Va? Jaha. Nä, det vet jag inte."
Jag: -"För OSA var i onsdags och jag måste lämna besked till bowlinghallen exakt hur många barn som kommer." (Annars får vi betala för din unge i onödan, pappskalle!)
Pappan: -"Jaha? Ja, jag får väl återkomma ikväll då med besked."
På kvällen på mailen: "NN kommer ej på kalaset. /Pappan" (Vad hände med "tack för inbjudan men..."??)

Nojjar mig för jobbet. Uppbådar kraft och energi som sinar när jag kommer till kontoret.
Jag måste måste måste göra nåt annat.

Springer. Så gott jag förmår. Nästa delmål Tjejmilen. Helst under 01:01:16.

Stör mig på "pepp-Martina Haag" i sin löpar"pepp"bok. Hon ba: "Jag kunde inte springa en meter när jag började, och sen bara vips på sex månader sprang jag milen under en timme och klämde in Tjurruset också sådär lite käckt". Och exakt HUR är det peppande för nån som tycker man är skitduktig som lyckas springa en mil på drygt en timme efter 1,5 års idog träning..?

 

Återuppstånden efter sommardvalan

Jag dumpade bloggen över sommaren.
Orkade inte greja med telefoninlägg och datorn var i princip avstängd hela semestern.

Nu funderar jag på omstarten. Vad vill jag med det här?

Just nu vet jag bara att jag 1) fokuserar på att klara mina två millopp som ligger snart förestående (Midnattsloppet och Tjejmilen) samt att jag 2) behöver byta jobbmiljö så kraftigt att det kliar i kroppen.

Om sommaren: Kanon. Sex veckor på ett soligt sommarställe som är vårt alldeles egna och som innehåller så mycket mervärden (sommarkompisar till barnen, fiske, bad, kräftor, loppis, närodlat, marknader...) som vi inte kunde förutse. Massor av besök. Mycket champagne. Ska för första gången på läääänge försöka knåpa ihop ett fotoalbum på nätet över denna soliga sommar.

Om hösten: Ingen aning. Jag vill byta jobb. Punkt. Vet dock inte hur jag ska gå tillväga. Återkänningar av min 40-årskris. Löpningen känner jag mig dock mycket nöjd med. Har gått från 0 till 10 000 meter på ett år. På skaplig tid.

Jag ska försöka skriva lite mer om vad jag verkligen tycker.
Återkommer i frågan. Nu lunch.