Humörsvängningar

Jag är lika labil som vädret.
Ena stunden sol i sinne allt-är-möjligt-stämning, för att nästa stund rasa ner i en deppig ska-det-va-såhär-känsla.

Jobbet är det som tynger mig mest. Och alla konstiga människor. (Haha, here we go again, det måste vara modersarvet).
Jag blir liksom så digital. När jag inte längre tycker det är kul och inspirerande blir jag inte bara neutral utan helt galet bitter, cynisk och anti. Talar högljutt om för folk vad jag tycker. Dissar meningslösa hierakier. Tycker folk är fåniga. Små. Töntiga. Tomtar.
Ja ni hör ju.

Och så försvann sommaren också. Medelhavsvärme och rosévin byttes skoningslöst ut mot mineralvatten och femton kallfuktiga grader.

Och så besvikelsen över mig själv. Störst av alla. Att jag inte sprungit på en månad. Att jag inte. Kommer. Mig. Föööör!
Och en massa annat som jag bara själv kan lastas för.

Nä. Kanske ett litet ras nedåt till på den så att man sen kan "fall to rise again".

Bjootiful Sunday

Efter härlig lördag med fam Palm och oceaner av rosévin vaknar man upp till en om möjligt ännu vackrare söndag:


Debutmatch för dottern! Den finaste av fina!


Sedan häng i parken. "Alla är där", det är filtar och grillar och bad i parkpoolen och vin och snack och... har jag sagt att jag älskar vår park och aldrig vill flytta härifrån..?


Hemom för ett glas bubbel på balkongen medan barnen följde med parkhänget hem :-)


Och så spontanmiddag hos parkvänner, även dom med toppbalkong, vin och tapas och närkontakt med luftballongerna.

Den här årstiden på den här platsen. Kärlek!