Höstlovsångest

Nu är det höstlovsvecka.
Regnet piskar i ansiktet, höstfinskorna har redan stora vattenfläckar i lädret, det är ingen idé att försöka se snygg ut i håret, det står ändå rakt upp i blåsten.

Jag mår verkligen fysiskt dåligt av den här typen av väder. Axlarna skjuter upp, magen knyter sig, käkarna biter ihop i en spänd spänd skruvstädsposition. Och så är det. Tills jag åker till värmen. Eller till maj. Åtminstone.

Men det var inte det.
Det jag ville säga var: somliga människor.
Hur man kan vila i somliga människors vänskap.
Utan att ha en daglig kontakt.

Barnen är just nu på kompis-camp hos de vänner vi rest mest med.
På deras initiativ (ett fantastiskt sådant) delar vi höstlovsveckan mellan oss.
Sonens oro  - som gällt även minsta lilla välkända sak härhemma - mildrades markant, den fanns där, men tryggheten i dessa vänners varmhet verkar läkande på honom.

Imorgon byter vi.
Fyra barn åker med oss till landet.

Jag tror att sonens sargade självförtroende vuxit till sig gigantiskt under dessa dagar. He did it!
Och vi kan alla pusta ut.