Alla verkar ha så sjuhuhukt duktiga barn.
Många pratar om sina avancerade ungar just nu.
Som ligger steget före. Läser kapitelböcker när dom är tre bast, räknar pluttifikation när dom är fem.
Och så skolan då. Som inte seeer. Som är för slö, för slapp, för icke-elitistisk.
Och barnen som riskerar att dö tråkdöden, bli omotiverade och hoppa av i sexan om dom inte genast får stora kunskapsäpplen att bita i, hela tiden stimuleras till stordåd.
Ok. Jag förstår. Det gör jag verkligen.
Men nu ska jag berätta min story.
Jag började skolan ett år tidigare. Kunde både läsa och skriva och räkna lite då (dåtidens Montessoriförskola till tack). Blev snabbt "bäst i klassen", vilket höll i sig ända upp i gymnasiet (då jag tappade fokus, gick runt med bollfransar och hotpants, fokuserade på poesi och teater och lyssnade på Jakob Hellman, men det är en annan story). Hade extremt lätt att lära och fatta.
Och vet ni? Det var så sjukt skönt.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det var tråkigt att vara klar först med läsningen eller matten. Jag tyckte det var skönt. För sen kunde jag sitta och tänka och dagdrömma och fundera på en massa roliga saker.
Och om det nån gång var plågsamt och trist att höra "Lisa" stamma sig igenom varje ord i läseboken vid högläsningen så var det också ganska nyttigt.
Så ibland undrar jag varför vi måste pusha barnen framåt hela tiden. Vart leder det?
För jag tycker ändå att skolan idag individanpassar sjukt mycket mer än vad dom gjorde när jag var liten. Nu finns det tre olika nivåer på läseböcker, olika matteböcker, individuella uppgifter och övningar. Och räcker inte det går det ju utmärkt att fortsätta utmana barnen hemma.
Många pratar om sina avancerade ungar just nu.
Som ligger steget före. Läser kapitelböcker när dom är tre bast, räknar pluttifikation när dom är fem.
Och så skolan då. Som inte seeer. Som är för slö, för slapp, för icke-elitistisk.
Och barnen som riskerar att dö tråkdöden, bli omotiverade och hoppa av i sexan om dom inte genast får stora kunskapsäpplen att bita i, hela tiden stimuleras till stordåd.
Ok. Jag förstår. Det gör jag verkligen.
Men nu ska jag berätta min story.
Jag började skolan ett år tidigare. Kunde både läsa och skriva och räkna lite då (dåtidens Montessoriförskola till tack). Blev snabbt "bäst i klassen", vilket höll i sig ända upp i gymnasiet (då jag tappade fokus, gick runt med bollfransar och hotpants, fokuserade på poesi och teater och lyssnade på Jakob Hellman, men det är en annan story). Hade extremt lätt att lära och fatta.
Och vet ni? Det var så sjukt skönt.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det var tråkigt att vara klar först med läsningen eller matten. Jag tyckte det var skönt. För sen kunde jag sitta och tänka och dagdrömma och fundera på en massa roliga saker.
Och om det nån gång var plågsamt och trist att höra "Lisa" stamma sig igenom varje ord i läseboken vid högläsningen så var det också ganska nyttigt.
Så ibland undrar jag varför vi måste pusha barnen framåt hela tiden. Vart leder det?
För jag tycker ändå att skolan idag individanpassar sjukt mycket mer än vad dom gjorde när jag var liten. Nu finns det tre olika nivåer på läseböcker, olika matteböcker, individuella uppgifter och övningar. Och räcker inte det går det ju utmärkt att fortsätta utmana barnen hemma.
7 kommentarer:
Ja, banne mig. Du sätter ord på det jag känner. Men jäklar vad man anses sticka ut hakan om man säger såhär.
Jag låg också långt före. Tills jag hamnade i åttan, då tappade jag lusten för att jag hamnade i en strulklass. Men det är också en helt annan historia
Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning! Och jag tror framförallt att det hade varit väldigt negativt för min personliga utveckling att hamna i en särskild klass för "begåvade/snabba" barn. Hela min skolgång + universitetsutbildning har varit positiv och jag uplever inte att jag "missat" något verkligt relevant på grund av att inte ha "stimulerats maximalt"!
Hälsningar Sophia
Jo, men då är det ju klart att du ser på det i ett annat ljus. Men om man suttit av hela sin skoltid och istället hatat det eftersom de andra ligger år efter en själv, så är det klart att man blir nervös om man ser samma sak hända ens barn. Hade jag haft samma upplevelse som du hade jag säkert resonerat som du, hade du hatat skoltiden för att ingen fattade någonting och lektionerna var pest och pina så hade du säkert resonerat ungefär som jag.
Det handlar inte om att stimuleras maximalt utan om att inte behöva må dåligt, eller bara om att få någon som helst stimulans.
Särskilda klasser däremot tror jag inte på. Men att få utmanas på sin nivå tycker jag är en rättighet i skolan. Inte bara för barn som är normalbegåvade. Kan man läsa flytande vid fyra år ska man inte behöva läsa en alldeles för lätt bok i ettan bara för att den är den mest avancerade som finns för årskursen. Ge barnet något som inte är läromedel då snarare.
Ellen: Jo men jag förstår det. Det är bara det att det är så många just nu som verkar ha samma "problem" och jag undrar liksom bara om det verkligen är ett stort problem. Jag menar att man kan (som i mitt fall) vara snabb utan att ha ont av det. Och har man verkligen ont av det så kan man ofta göra mycket hemmavid för att kompensera. Tänker jag.
I ert fall verkar ni ju ha ett barn som är väldigt långt före i utvecklingen. Då hjälper uppenbarligen inte ens den differentiering som finns. Har ni funderat på att flytta upp/hoppa över en klass?
Jag hade nog mått bättre i en specialklass där jag sluppit skämmas och försöka dölja att jag räknat ut hela matteboken redan i september. Och även om det kändes ok att sitta i korridoren och läsa när de andra barnen ljudade sig igenom alfabetet så blev jag ju onekligen lite ensam där ute. Risken är att man inte fattar att ens begåvningar är värda nåt, när det enda de leder till är att man blir helt utan uppmärksamhet från lärarna. Den korta period när jag gick i amerikansk skola som elvaåring var höjdpunkten under min skoltid. Just saying. Nu är det viktigt att komma ihåg att mina barn inte är jag, de kanske har helt andra behov och begåvningar. Men ni kan ju fethaja att jag är uppmärksam på sånt.
Alltså, om du menar Noa så är han inte ett dugg före de andra i någonting annat än just matte. Läser hjälpligt, har skitsvårt för finmotorik och ligger som de flesta i det andra. Men just därför blir man ju mån om att precis det där intressanta som de faktiskt ÄR bra på inte ska hamna i skymundan så att de tappar intresset där. Jag tror att man riskerar att sabba en lust att lära då.
Barn som däremot är före rent generellt kanske mår bättre i skolan av att hoppa över en klass, men hur blir det då socialt?
Kan det inte vara så att du upplever att man pratar så mycket om det just nu för att de av oss som faktiskt upplevde att skoltiden var jobbig för att vi låg före, blir förskräckta när vi inser att ingenting har hänt på de 20-30 år som gått sedan vi gick i skolan? Det tyder väl på ett generellt problem om så många klagar. För itne tror jag att alla går omkring och har överbegåvade barn direkt.
Jag läste lite slarvigt och drog nog slutsatsen att det var ditt barn du pratade om i inlägget ovan ("läste flytande vid fyra").
Men sen håller jag faktiskt inte med om att ingenting har hänt! Jag tycker det har hänt massor! Det är indviduella utvecklingssamtal från sexårs som fokuserar på vad barnen behöver stimuleras i resp träna mer på, det finns differentierade läseböcker beroende på hur långt fram man ligger, man får räkna i sin egen takt, och blir man klar med matteboken finns extrauppgifter. I matteboken finns också valbara extrauppgifter.
Så var det inte när jag var liten. Jag minns att fröken kom ibland efter skoldagen och stack till mig och den andre killen som också låg långt fram extraböcker när ingen såg.
Sen syftar jag inte bara på föräldrar med begåvade barn, utan också på föräldrar med helt vanligt begåvade barn som kräver fler läxor, hårdare tempo, ständig push. Jag har lite svårt för det. Herregud dom ska gå i skolan i massor av år! Och all kunskap man behöver är inte teoretisk.
Skicka en kommentar