söndagen den 27:e maj 2012

Börna

Barnen barnen barnen.
Så fort kompisarna dragit efter övernattningen förvandlas telningarna till två missnöjda skitungsmonster.

Vad är grejen?

(Och dom två väluppfostrade gladkompisbarnen som sov över försvann spårlöst när föräldrarna dök upp och var helt plötsligt bortbytta mot surungar som inte ville kunde skulle nånting alls)

JA! JO! Jag fattar grejen. Tryggheten i föräldrarnas ovillkorliga kärlek, gränserna som ska sättas och testas. Men alltså.

Kan man inte ha trevligt i sin egen familj? Jag skulle så sjukt gärna vilja ha en dag en kväll en stund av ömsesidigt utbyte och trevlighet. Ha kul tillsammans.

Inte denna ständiga maktkamp som går ut på mer glass mer lek mer mer mer av det som ger tillfredsställelse i stunden.

Min fina lilla mops som jag fick i Mors Dagspresent imorse "andas" inte mer.

Något barn tryckte sönder andningsmekanismen i pur upphetsning.

Och istället för att få vara lite ledsen över det måste jag alltså ägna nattningen åt att trösta ett hysteriskt barn (det som visste med sig att det var hens omilda behandling som var orsaken) och ett annat som vill dö (och födas tillbaka in i min mage och aldrig blivfa stur).

Jösses.

1 kommentar:

Malinka sa...

Jadu, ibland undrar man. Vissa perioder är det rena rama psykkriget.

Här har 5,5-åringen gått in i någon slags sexårstrots, efter en relativt lugn period. Allt är hemskt, allt är jobbigt, och invänder man det minsta mot vad han tycker börjar han vråla, och skrika att ingen tycker om honom. Vi försöker i alla fall att inte ryckas med i det där, utan säger bara lugnt (eheheeheem) åt honom att vi inte vill delta i hans dramaqueen-uppförande.

Slogs häromdagen av skillnaden mellan dessa slags utbrott och äkta ledsenhet, när jag missförstod honom och sa åt honom att sluta gnälla (när han visst bara sjöng eller något) och han blev verkligen ledsen på riktigt. För det första grät han tyst (inga vrål) och för det andra gick det att trösta snabbt med ett förlåt och en stor kram.