Tio minuter total fasa

Jag hämtar dottern på dagis. Hon klär på sig och går ut på gården utanför. Vi ska strax gå och hämta storebror på skolan tvåhundra meter bort. Jag blir fast ett par minuter i ett samtal med en dagisförälder. När jag kommer ut ser jag dottern pila runt hörnet. Det händer ofta. Det finns inga bilvägar mellan dagis och skolan och hon springer heller inte ut på gatan, det vet jag, så jag är inte orolig.

Men när jag rundar hörnet är hon borta. Jag ropar lite försiktigt och fortsätter gå långsamt upp mot skolan. Tänker att hon sprungit i förväg upp till storebror. Vill visa sitt oberoende. Överallt är det vitt vitt och jag borde ha sett hennes svarta overall och röda mössa längre fram, men kanske var hon snabb idag.

Uppe på skolan finns ingen lillasyster. Paniken börjar gripa tag i mig. Jag ropar åt sonen att slänga på sig jackan och skorna och springa ut och leta. Han rusar ut utan mössa och vantar med oroligt storebrorshjärta. Jag springer ner till gatan, runt husen, ropar, spejar, medan hjärtat snörper ihop sig och paniken tränger på.

Tänk om hon av misstag sprungit ut på gatan och blivit påkörd?
Tänk om någon dragit in henne i en bil?
Tänk om hon fallit ner i ett hål, en brunn, en snöfälla?
Tänk om...

Men nej. Det är så ofattbart otänkbart fruktansvärt att så kan det bara inte vara.
Och hur som helst så måste nån hjälpa mig att leta.
Jag springer tillbaka till dagis med sonen tätt i hälarna.
Och där - där utanför står hon. Rödgråten och förstörd av skräck och ånger.

Lilla fröken kavat hade sprungit och gömt sig på klassiskt fyraåringsmanér. Bakom en stor snöhög mellan några hus. Och när hon tittat fram fanns ingen mamma där. Mamma hade hunnit upp till skolan. Hon hade sprungit och letat efter mig och när hon inte hittade mig var hon i alla fall redig nog att gå tillbaka till ett känt ställe - dagis - där hon återfanns av kompisens mamma.

Det blev en hulkig gråt- och kramåterförening.

Så nej. Inget hemskt hände.
Men det var långa tio minuter av total och iskall fasa.