Idag är jag exakt hälften så gammal som min mamma. Lika gammal som hon var när hon fick mig. Jag tänker på bilden av henne i Farah Diba-frisyr och röd kostym sittandes med mig i famnen utanför den nybyggda sjuttiotalsvillan där allt var kalt och nybyggt. Inte ens vägarna hade hunnits asfalteras. Vad kände hon? I vissa bildvinklar är ansiktslikheterna slående.
Idag trettiosju. Kan jag verkligen bli äldre? Inte det att jag har något emot ålder, men mer att klyftan mellan siffran och den mentala bilden inte går ihop inuti. En smula patetiskt, jag vet.
När slutade jag egentligen dansa och varför? Blir tydligt när spellistorna jag gör för powerwalken bara innehåller låtar daterade nittiotal.
Kaffe på sängen imorse av en familj jag håller så innerligt av. Små prassliga hemgjorda presenter. Kärlek.
Men själva årfyllandet ger mig ingenting. Bara dessa tankar, och en slags saknad och ångest, tid som gått, tid som finns kvar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
3 kommentarer:
Grattis - och den uttjatade devisen "man är så gammal som man känner sig" är faktiskt helt korrekt.
Du får vara 20-something i hjärtat för alltid.
Och med den nya frippan så är du det ju även utåt.
Kram
Jag bugar och bockar för fina ord! :-)
Trettiosju! Förvånad inser jag att jag är mycket äldre än dig, blir femtio i sommar. Jag känner mig som trettiosju, femtio är tant ju!
Som maken säger; ålder är ett sinnestillstånd. Tack och lov.
Håller med Kattis om frissan, coolt!
Grattis och hoppas du har en fin dag!
Skicka en kommentar