Ja, jag känner mig lite som Michael Douglas.
Galenskapen. Som ständigt bubblar men med våld hålls på rätt sida den knivskarpa gränsen, men så händer det nåt.
Nånting händer och ett stort svart hål öppnar sig där man just stod stadigt rotad med fötterna i sin självgoda mylla.
Där befinner jag mig.
Stannade förvisso på en avsats, men dinglandet är ett faktum.
Att vakna upp en dag och undra "vilka är dom här, är detta mitt sammanhang, vem är jag och vad gör jag här?" är så långt mer läskigt än jag kan beskriva.
Och om det beror på turbofarten med vilken jag navigerade genom livet under hösten, eller en begynnande medelålderskris, vet jag inte.
Jag vet bara att jag under en nanosekund seriöst överväga att rymma med en kolsvart cirkusarbetande transvetit till yttre Mongoliet och starta en tikibar i söderhavet.
Den grejen.
Då förstår ni kanske allvaret.
3 kommentarer:
vännen, jag förstår dig. om du vill flyr vi verkligeheten en stund och pratar om det. jag finns här. som du gjorde när jag hade det tufft med leukemin. okej? kram
Du fyller år snart, eller hur?!
:-)
Tihi. Kunde inte låta bli. Du serverar ju på silverfat...
Puss och kram!
Ta hand om dig. Kramar från mig, som i somras flinade lite i smyg åt min fyrtiokrisande kompis - men nu sitter jag där själv och dinglar på kanten...
Skicka en kommentar