Nä. November.

Alla dessa goda intentioner.
Det kändes ju så bra.
Oktober där, med höstlöv och sol.
Man hade ändå koll på läget.

Sen. November. Glömskan av vad mörker halv tre till åtta gör med en människa. Tröttma. Stress. Julångest. Känslan av ett alltmer sluttande plan. Existensiell ångest.

Nä. November. Go away.

Same same but different

Hemma.

Lagom långt

Jobbresa till Köpenhamn.

Några av mina små favoritrum i staden

Jag har små begränsade fysiska rum av varande favoritmarkerade i mitt sinne.

Hörnet Jungfrugatan/Tyskbagargatan. Precis där man korsar vägen.
Norra gathörnet vid Karlavägen/Skeppargatan, med Karla Frukt i synvinkeln.
Mitt i Karlavägsallén innan en södersväng ner på Nybrogatan, vid CityEl.

Är några. Där vill jag dröja mig kvar. Bo i något av fönstren med tunn fördragen gardin.
 

Fläckig

Hur kan det vara. Att ena fotens nersättning i asfalten. Stänker upp tiotusen leriga fläckar av erfarenhet på min vad.
Och på den andra. Ingenting alls.
Min kollega sa. Du vinklar den högra foten en aningens mer utåt. När du går.
 

I evighet, amen

I arton år har vi hållit våra topphemliga möten, någonstans i Sverige/Europa. I arton år. Glädje, sorg, skratt och sjukt mycket skumpa. En ynnest att tillhöra detta sällskap. En ynnest, I tell you.

Garnändar

Garnändar, jag repar upp. Upprepar.
Snöblandat regn kyler smalbenen.
Kryssande mellan pölar, varv läggs till varv.
Jag ger min romska vän vid Konsum en tjuga, en stor chokladkaka och ett ärligt samtal.
Imorgon får hon min mössa.

Dagarna

Livet landet ledighet längtan.

Dagarna som silar in som dåligt filtrerat ljus. Kvällarna som kastar sig över en som ett överraskande överfall.

Ett begär i eld över ett racerbilsgrönt kök med mässingsgrepp.