Självdistans

Det är kontrasterna som gör det.

Höstlovsångest

Nu är det höstlovsvecka.
Regnet piskar i ansiktet, höstfinskorna har redan stora vattenfläckar i lädret, det är ingen idé att försöka se snygg ut i håret, det står ändå rakt upp i blåsten.

Jag mår verkligen fysiskt dåligt av den här typen av väder. Axlarna skjuter upp, magen knyter sig, käkarna biter ihop i en spänd spänd skruvstädsposition. Och så är det. Tills jag åker till värmen. Eller till maj. Åtminstone.

Men det var inte det.
Det jag ville säga var: somliga människor.
Hur man kan vila i somliga människors vänskap.
Utan att ha en daglig kontakt.

Barnen är just nu på kompis-camp hos de vänner vi rest mest med.
På deras initiativ (ett fantastiskt sådant) delar vi höstlovsveckan mellan oss.
Sonens oro  - som gällt även minsta lilla välkända sak härhemma - mildrades markant, den fanns där, men tryggheten i dessa vänners varmhet verkar läkande på honom.

Imorgon byter vi.
Fyra barn åker med oss till landet.

Jag tror att sonens sargade självförtroende vuxit till sig gigantiskt under dessa dagar. He did it!
Och vi kan alla pusta ut.
 

Man spiller ingen tid.

Söndag. Sabai-Soong.


Måndag. Brasseri Tures, ett glas skumpa och ett inslinkeri på Operan.






Samtidigt i Vallentuna:

What not to love?

Hej rimfrost!

5,6 km terräng

Jada jada. Tog mig runt femkilometaren på landish. Inte så snabbt, due to geggamoja, isfläckar, klippor och allmän terräng, men jag gjorde det. I samma kläder som i somras.

Efter det bastu i nya badrummet, kall öl och fantastisk solnedgång över blanka Nedingen.

Nuts

När Nässpecialisten skrattande frågar om han ska skicka remiss till psyk efter att ha hört min vrickade utläggning om min näsa.

Resultatet blev dock tabletter och ett återbesök för sockertest om tre veckor.

Vart land sin shopping

I USA shoppar man bäst. Allt är halva priset. Make-up, kläder, skor (ffa gympadojjor of various kinds), Apple-gadgets.

I Japan shoppar man te, sake, fantastiska kakor, brevpapper och wasabi.

I UAE är det mandelmjöl och de mest fantastiska underkläder. Strange but true.

På de tyska flygplatserna är det kvalitetsleksaker.

Osv.

Så då vet ni vad jag har i påsen denna gång!

Not so fun anymore

Är det något jag verkligen hatar så är det försenade flyg. Missade connections. Trötta flottiga timmar på stökig flygplats.

Andra gången från det här stället. Ett mekaniskt fel och ett plan som för närvarande befinner sig i Moskva. Känns lovande.

Det är dry night i hela UAE idag, dvs ingen alkohol to be seen anywhere, men lyckligtvis gäller internationella lagar på internationella flygplatsen.

Fördriver således några nattliga timmar i Emiraten med kall torr champagne och en bok.

Abu Dhabi

Jag vet inte varför jag älskar det här konstiga landet. Fullt av missförhållanden och motsägelser, men det är som om den arabiska sammetssvarta himlen och doften av shisha lägger ett filter över det smutsiga.
Ökensanden, värmen, de emiratiska smart guysen som pratar perfekt amerikanska, ambitionerna, det söta arabiska kaffet. Jag vet inte.
Kanske är det den helt på rygg liggande månskäran.

Tjusningen i att resa i gåsatofflor

Måhända märkligt för en del, men det är för att dom aldrig provat.

Bästa, smartaste pjucken att flyga i är träskor. Lyssna nu på en erfaren: Lätta att ta av i säkerhetskontrollen när alla andra kämpar med svettiga stövlar, lätta att sparka av ombord på planet, lätta att stoppa in sina flygsvullna fossingar i och slutligen perfekt för alla temperaturer.
Resa från ett kallt Sverige isolerar träskon mot kylan.

Sa jag förresten..?

Sa jag förresten att jag varit tvungen att bära mina suttna-på-sneda sexårgamla brillor i två dagar and counting?

För atte när jag satte i linserna i förrgår kändes det som att dumpa två grustag i ögonen.

Nej, jag vet inte varför. Återigen en såndär skum grej som bara inträffar. Tjackade ögonsmörjmedel på Apoteket och hoppas nu slippa se ut som en galen nörd från nittiotalet på mina möten i arabland.

Sa jag förresten att min väckarklocka står på helt galna 03:30???

När enda andrummet är uppfläkt, naken, exposed.

Vaxdamen som terapeut.
Medan hon häller pinhett vax över känslig hud och skoningslöst rycker ut hårsäck efter hårsäck med roten ligger jag där uppfläkt, halvnaken, exposed och har samtidigt veckans enda andrum.
Ögonen tåras av nervändarna som gör motstånd mot misshandeln, men det skänker också frid.

Imorgon börjar dagen arla, i maktens korridorer för att diskutera strategier och vägval. Övergår sen i fjärran högnivåbesök som sen glider in i utvärderingskommitte för ett sextiotal forskningansökningar och slutar sedan med juicedrink i Gamla Stan med ambassadörer, höga hästar och internationell delegation.

Så fortsätter veckan. Rasande tempo. Där viktiga gympapåsar, simkläder, utflyktsryggor och terapeutiska samtal också ska få rum.

På lördag ringer klockan runt fyra, för 06:25 lyfter planet mot Mellanöstern och på det sitter jag. Rätt in i kaklet mot just nu oförberedda möten med tio olika organisationer.

Vad hände med lugna gatan?

Ja men ja.

Ja men ja. Jag har tappat inspirationen. Händer det varje höst eller börjar jag bara bli senil?
Ah, det är så mycket i vardagen: dessa jävla omorganisationer, stressen, pressen, ångesten, sonen som mår dåligt och som växlar mellan svår oro som kräver mycket mycket kärlek och tålamod, och en nonchalant "dövhet" som gör en galen. Fyrtioårskrisen, den som skriker inombords: VAD VILL DU EGENTLIGEN?! VA, VA, VA?!!. Pysslet, det ångestdämpande, på gränsen till maniska. Varför sitter jag och virkar enfotade tofflor om kvällarna, tofflor som i dagsläget inte lär få någon make. Löpningen, som var så skör så skör, och det sköra sköra självförtroendet som fick jätteknäcken när jag förra veckan bröt efter en kilometer. Vad fan liksom. Kylan, mörkret. Att inte KUNNA SE UT! Renoveringarna, de pågående. Som verkar vara en del av vårt liv. En familjemedlem. Snickaren till morgonkaffet, målaren utanför sovrumsfönstret.
Och så all denna vilja. Ditt och datt vill jag. Men malandet i huvudet, bruset, tar liksom över. And out. Galenskapen, den milda, höstliga. Jag vet inte jag. Nu måste jag ut och skaffa röd broderitråd. Hejdå.

Framförhållning

Är inte alltid min starka sida.
Antingen eller kanske.
Brukar köpa julklappar helgen före jul.
Därför är jag lite chockad själv över att jag i oktober pysslar ihop en julkalender.

Djurgårdsluvan klar

Sur jävla sotare

En fas utan flow.
Frustrerad, förbannad och fanochhansmoster.

När folk inte gör som dom lovat, och jag får sota för det.
När folk tar sig själva på för stort allvar, och jag får sota för det.
När folk inte kan leverera, och jag får sota för det.
När folk bara är jävligt omständliga, och jag får sota för det.
När jag inte får nån cred för att jag fått sota.

Just nu skulle jag lätt kunna tänka mig att bara sluta jobba helt. Lägga ner pennan och gå.
Ägna mig åt kontemplation vid vatten. Åt att tänka på sånt som är roligt och kul.

Hade jag åtminstone haft en fet jävla lön att luta mig mot, men nej.

(Jag väntar på min menstraution också. Kan möjligen påverka mitt sinnestillstånd, ja?)

De tio.

Min rådiga vän E gjorde så slag i sak och anmälde oss båda till tio kilometer runt Djurgår'n 7 9 13.

Utmaningen ilar redan i magen. Nu blir det träningsprogram för vinter och vår.

De fem.

Kilometrarna.

"Jag vill ju bara se snygg ut naken."
Eller hur var det.

Ah. They are killing me. Vill mest dö vid 4,1. Har supersvårt att motivera mig efter 5,0.
Förutom när jag springer med kollegan. Då går det med 6,6.

Men alltså, att det inte känns (ännu) lättare efter tre månaders ganska regelbunden löpning.

Well, jag är hursomhelst nöjd över att jag hänger i och faktiskt tar mig ut två gånger per vecka. Det gör ju nåt iallafall. Inbillar mig att jag känner mig friskare och piggare. Kommer i min lilla svarta kostymkjol igen (men fortfarande inte den grå pennkjolen). Har egentligen inget behov av att nödvändigtvis gå ner i vikt, men skulle gärna omfördela ett par kilo.

 

De åtta.

De åtta samlades för årets get-together i ett bubbligt Bryssel. En härlig helg med femrätters middagar, skumpa, drinkar, yoga, lösmustascher, antilophuvuden, apor, skrattanfall, fnittermorgnar, silkiga underklänningar och mycket mycket härliga diskussioner. Sextonde året. I'm proud.

Retrospektiv veckomat

Då det verkar fullständigt omöjligt för vår familj att i förväg bestämma vad vi ska äta så kommer jag från och med nu dela med mig av vad vi har ätit i veckan istället för vad vi ska äta. Så kanskenån kan få inspiro till sin kommande vecka, och jag kan minnas vad vi åt och om det var gott!

Måndag
Gulaschsoppa med köttfärs, morot och paprika, toppad med riven parmesan och creme fraiche

Tisdag
Stuvad blomkål à la PickiPicki (lättkokt blomkål blandas med en burk Philadelphia och flingsalt) med knaperstekt bacon

Onsdag
Tomatsoppa toppad med stekt halloumi, varm ostmacka

Torsdag
Fläskpannkaka med lingon

Fredag
Gissningsvis tacos för resten av familjen.
Själv lär jag mest sippa skumpa i Bryssel.

Kroppsliga mysterier

Läkarna får mig alltid att känna mig onormal. Om mina åkommor säger dom alltid att dom "aldrig sett nåt liknande förut".

När jag som tonåring blev hemflugen från Grekland hade doktorn aldrig hört talas om nåt liknande. Visade sig till slut vara panikångest, och lättnaden när jag insåg att jag inte höll på att bli galen utan hade en ganska vanlig åkomma var bedövande.

Röda svullna hudutslag som dök upp för tio år sen och fick mig att se svårt misshandlad ut, och som dessutom vandrade. Gick ända upp till dermatologen på Karolinska. Docenten och de nio AT-läkarna hade aldrig sett nåt liknande. Fick tio salvor som inte hjälpte samt docentens direktnummer. Inget hjälpte men en dag var dom borta. Nu kommer dom i mindre skov men jag har aldrig orkat söka igen.

Vuxenaknen som kommer och går och alltid består verkar vara just bestående. Ingen vet vad man kan göra åt det. Provat lågdoserat penicillin, a-vitamin och särskilda p-piller. Hjälper för stunden. Sen är det tillbaka igen.

Min sexmånaders-snuva som inte var allergi eller överkänsliga slemhinnor ska nu utredas på öron/näsa/hals. Läkaren hade ingen aning om vad det kunde vara.

Mitt knä som låter. Inget vet varför och jag skiter i det för det gör inte ont.

Jag är bara så fascinerad över hur ganska vanliga åkommor (?!?) kan var sådana mysterier för läkarkåren när man kan lösa så många mer komplicerade saker.

Duktiga-barn-syndromet

Alla verkar ha så sjuhuhukt duktiga barn.
Många pratar om sina avancerade ungar just nu.
Som ligger steget före. Läser kapitelböcker när dom är tre bast, räknar pluttifikation när dom är fem.
Och så skolan då. Som inte seeer. Som är för slö, för slapp, för icke-elitistisk.
Och barnen som riskerar att dö tråkdöden, bli omotiverade och hoppa av i sexan om dom inte genast får stora kunskapsäpplen att bita i, hela tiden stimuleras till stordåd.

Ok. Jag förstår. Det gör jag verkligen.
Men nu ska jag berätta min story.

Jag började skolan ett år tidigare. Kunde både läsa och skriva och räkna lite då (dåtidens Montessoriförskola till tack). Blev snabbt "bäst i klassen", vilket höll i sig ända upp i gymnasiet (då jag tappade fokus, gick runt med bollfransar och hotpants, fokuserade på poesi och teater och lyssnade på Jakob Hellman, men det är en annan story). Hade extremt lätt att lära och fatta.

Och vet ni? Det var så sjukt skönt.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det var tråkigt att vara klar först med läsningen eller matten. Jag tyckte det var skönt. För sen kunde jag sitta och tänka och dagdrömma och fundera på en massa roliga saker.
Och om det nån gång var plågsamt och trist att höra "Lisa" stamma sig igenom varje ord i läseboken vid högläsningen så var det också ganska nyttigt.

Så ibland undrar jag varför vi måste pusha barnen framåt hela tiden. Vart leder det?

För jag tycker ändå att skolan idag individanpassar sjukt mycket mer än vad dom gjorde när jag var liten. Nu finns det tre olika nivåer på läseböcker, olika matteböcker, individuella uppgifter och övningar. Och räcker inte det går det ju utmärkt att fortsätta utmana barnen hemma.