lördag 7 februari 2009
Chang
Chang är elefant på thailändska. Dags alltså för lite elefant trekking. Vi körde kortast möjliga - tio minuter för femtio spänn och det var fullt tillräckligt. Jag höll ett krampaktigt tak i räcket och höll den andra armen som ett järngrepp om sonen, försökte att inte röja min rädsla över att sitta taskigt fastspänd på ett jättedjur utan safety och skumpa runt i vatten och prylar. Snubben som styrde snabelbiffen satt på huvudet med benen i kors och parerade både stup och lerhalka. För tio spänn extra fick man mata elefanten med banan. Turistfälla - bock.
torsdag 5 februari 2009
Inte så smolkish!
Det blir en dag på stranden...
Som är milslång
Fried rice chicken och lek
Vår "pickis" som vi hystar upp ungar och strandgrejor i och drar ner på beachen
The C family
Knut fångar småkrabbor
Carla blir tagen på bar gärning i sitt brödsnattande
Kall Singha och prawns black pepper
Tre familjer har äntligen utfodrats
onsdag 4 februari 2009
Smolket
Och så dags för lite smolk.
Igår anlände en busslast med blekvita, lönnfeta norrlänningar från Boden som högljutt installerade sig i vårt grannhus. Och här snackar vi hus som ligger på tre meters avstånd från varandra. Det tog två sekunder innan första pysljudet hördes, och vips fick vi sex skrålande öldrickande grannar. Igårkväll gjorde dom om barnpoolen till norrländsk badtunna och satt spritt naked, med propellrarna i fritt flyt och groggande.
Japp.
Det, samt en monsterspindel i duschen, två sura pensionärer som påpekar för alla nyanlända att dom verkligen måste duscha innan dom hoppar i poolen, och min nackspärr. Det är smolket.
Idag drar vi till Kim's beach.
Igår anlände en busslast med blekvita, lönnfeta norrlänningar från Boden som högljutt installerade sig i vårt grannhus. Och här snackar vi hus som ligger på tre meters avstånd från varandra. Det tog två sekunder innan första pysljudet hördes, och vips fick vi sex skrålande öldrickande grannar. Igårkväll gjorde dom om barnpoolen till norrländsk badtunna och satt spritt naked, med propellrarna i fritt flyt och groggande.
Japp.
Det, samt en monsterspindel i duschen, två sura pensionärer som påpekar för alla nyanlända att dom verkligen måste duscha innan dom hoppar i poolen, och min nackspärr. Det är smolket.
Idag drar vi till Kim's beach.
måndag 2 februari 2009
Hi party!
Ikväll blir det party på vår terrass! Tredje familjen är nu på plats, och i förrgår kom även Knuts babysimkompis morföräldrar (!) hit. This is the buffet menu:
* Yam Wunsen - Spicy glass noodle salad with seafood and vegetables
* Laap Gai - Mint and coriander salad with minced chicken
* Panaeng Gai - Red curry with chicken and chili, basil leaves
* Gai Pad Med Mamuang - Chicken with cashew nuts
* Po Pia Tod - Spring rolls with glass noodles with plum sauce
Iskalla Chang på is.
Natten är ljum, barnen sover, vad mer kan man begära?
söndag 1 februari 2009
Första februari
Har spenderat dagen poolside under slokhatt och glajjor men lyckades ändå bränna anklarna. Trots spf30.
Började läsa låneboken från vännen B, om vår tids stora problem - "self-deception". Samma koncept som Kay Pollak och dom andra, men i en amerikansk storytellinganda som känns bra; vi befinner oss alla i vår egen lilla box, oförmögna att se att problemen vi ser omkring oss beror av oss själva och vår egen inställning.
Och så läste jag just ut Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra", en självutlämnande betraktelse från en kille uppvuxen i Djursholm som flyttar med sin familj till Tensta. Jag känner rodnande igen många saker från min egen uppväxt (i helt invandrarfria villaförorten Höllviken, söder om Malmö), samma sorts värderingar hos ungarna, samma funderingar. Och jag känner rodnande igen resonemangen när man fortfarande (trots vidsyntheten med åldern...) väljer mönsterpassade alternativ; lika barn leka bäst och hela den biten. Och att svensken gärna vill integrera sig, men inte till vilket pris som helst.
Finns mycket att säga om det här, men med tanke på att jag inatt drömde dels en hel åratals lång historia om att Mikael Persbrandt stötte på mig och vi blev ett par tills dess att det kom fram att han misshandlat sin f.d tjej (och jag fick vittna i rättegången!), dels att jag hade en familjeterapisession med min mamma och min psykolog som urartade i nåt slags kafkanskt surrealistdrama, så bör jag nog istället gå till sängs nu och invänta nattens äventyr.
Började läsa låneboken från vännen B, om vår tids stora problem - "self-deception". Samma koncept som Kay Pollak och dom andra, men i en amerikansk storytellinganda som känns bra; vi befinner oss alla i vår egen lilla box, oförmögna att se att problemen vi ser omkring oss beror av oss själva och vår egen inställning.
Och så läste jag just ut Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra", en självutlämnande betraktelse från en kille uppvuxen i Djursholm som flyttar med sin familj till Tensta. Jag känner rodnande igen många saker från min egen uppväxt (i helt invandrarfria villaförorten Höllviken, söder om Malmö), samma sorts värderingar hos ungarna, samma funderingar. Och jag känner rodnande igen resonemangen när man fortfarande (trots vidsyntheten med åldern...) väljer mönsterpassade alternativ; lika barn leka bäst och hela den biten. Och att svensken gärna vill integrera sig, men inte till vilket pris som helst.
Finns mycket att säga om det här, men med tanke på att jag inatt drömde dels en hel åratals lång historia om att Mikael Persbrandt stötte på mig och vi blev ett par tills dess att det kom fram att han misshandlat sin f.d tjej (och jag fick vittna i rättegången!), dels att jag hade en familjeterapisession med min mamma och min psykolog som urartade i nåt slags kafkanskt surrealistdrama, så bör jag nog istället gå till sängs nu och invänta nattens äventyr.
lördag 31 januari 2009
Det är ett hårt jobb...
...att hålla bloggen levande. Krävs både Chang och vinegum och mobilt bredband.
The Shit
Årets hopp!
Sällan med på bild, men this is the make
Dottern gör racerbanor i sanden
The Basecamp med familjen Palm (Åke i soldräkt)
Jag måste verkligen skaffa nya glajjor
Knut får manikyr och nagellack
Carla Cool
fredag 30 januari 2009
Ja, jag njuter.
Alltså.
Jag kan inte riktigt göra det här rättvisa.
Det är så skönt. SÅ skönt. Knappt så jag fattar det själv. Knappt så jag minns hur priviligerad jag är som gjort det, länge, två gånger förut.
Det beror förstås på hur man är lagd.
Men hur mycket jag än kan se och förstå tjusningen med klarblåa krispiga vinterdagar och nysnö i pulkabacken (som dessutom i princip aldrig inträffar i Stockholm), så klår det inte på ljusår när de livandar som väcks i värmen på andra sidan jordklotet.
Med familjen Palm sitter vi i det kroppsvarma beckmörkret sent om kvällen, med cikadorer spelades, barnen sovandes djupt efter en hel dags intensivt lekande och badande, och planerar för hur vi ska kunna göra det här nästa år också. Och året därpå. Och för evigt.
Jag får inte bara pussa mina barn hela dagarna, jag får göra det i en glad mammakropp, glad för att mammakroppen slipper galonbyxor och kalla, slaskiga morgonbestyr. För att den slipper vara sur och irriterad helt enkelt bara över fulvintern i Sverige.
Har jag sagt att barnen är helt uppslukade av lycka?
Jag kan inte riktigt göra det här rättvisa.
Det är så skönt. SÅ skönt. Knappt så jag fattar det själv. Knappt så jag minns hur priviligerad jag är som gjort det, länge, två gånger förut.
Det beror förstås på hur man är lagd.
Men hur mycket jag än kan se och förstå tjusningen med klarblåa krispiga vinterdagar och nysnö i pulkabacken (som dessutom i princip aldrig inträffar i Stockholm), så klår det inte på ljusår när de livandar som väcks i värmen på andra sidan jordklotet.
Med familjen Palm sitter vi i det kroppsvarma beckmörkret sent om kvällen, med cikadorer spelades, barnen sovandes djupt efter en hel dags intensivt lekande och badande, och planerar för hur vi ska kunna göra det här nästa år också. Och året därpå. Och för evigt.
Jag får inte bara pussa mina barn hela dagarna, jag får göra det i en glad mammakropp, glad för att mammakroppen slipper galonbyxor och kalla, slaskiga morgonbestyr. För att den slipper vara sur och irriterad helt enkelt bara över fulvintern i Sverige.
Har jag sagt att barnen är helt uppslukade av lycka?
torsdag 29 januari 2009
Solroshus i januari
Vårt hus i skymningen
Loj lek
Frukost på terrassen
På beachen
Knut-hopp!
Eftermiddagsstrand
onsdag 28 januari 2009
Mae Phim, Siam
Andra dagen.
Resan gick bra, det är alltid drygt med långa flygningar, särskilt när man ska knyppla ihop sig till nån slags sovfigur i ett för litet säte, utträngd av två långskånksbarn som plötsligt blir långbenslånga i horisontellt läge. Men dom sov, hela natten.
Värmeväggen ("Det måste vara nåt aggregat som är trasigt!" utbrast ressällskapet vid ankomst, väggen av het värme var brutal), dofterna, ljuden - vid ankomst till BKK sjönk axlarna och trygga igenkänningen spred sig som ett ljummet lugn i magen.
Två och en halv timme öster/söderut, och vips var vi installerade i ett fantastiskt hus; tre sovrum, två badrum, och ett helt enorm terrass. Palmer och vilda orkidéer. Barnen skrek glädjetjut och kastade av sig kläderna.
Vännerna två hus bort, här sedan redan en månad, hade fyllt kylen med nödvändigheter och bjöd på välkomstmiddag. Fan-tas-tiskt!
Jag tror barnen badade non-stop i åtta timmar igår. Först poolen, sen stranden, sen poolen igen.
Sen däckade Knut klockan sju och vaknade nio i morse! Jetlagen ger märkliga effekter, barnen klarar det betydligt bättre än jag, som var vaken mellan ett och tre inatt.
Bilder kommer i kväll, så fort det mobila bredbandet är inkopplat.
Resan gick bra, det är alltid drygt med långa flygningar, särskilt när man ska knyppla ihop sig till nån slags sovfigur i ett för litet säte, utträngd av två långskånksbarn som plötsligt blir långbenslånga i horisontellt läge. Men dom sov, hela natten.
Värmeväggen ("Det måste vara nåt aggregat som är trasigt!" utbrast ressällskapet vid ankomst, väggen av het värme var brutal), dofterna, ljuden - vid ankomst till BKK sjönk axlarna och trygga igenkänningen spred sig som ett ljummet lugn i magen.
Två och en halv timme öster/söderut, och vips var vi installerade i ett fantastiskt hus; tre sovrum, två badrum, och ett helt enorm terrass. Palmer och vilda orkidéer. Barnen skrek glädjetjut och kastade av sig kläderna.
Vännerna två hus bort, här sedan redan en månad, hade fyllt kylen med nödvändigheter och bjöd på välkomstmiddag. Fan-tas-tiskt!
Jag tror barnen badade non-stop i åtta timmar igår. Först poolen, sen stranden, sen poolen igen.
Sen däckade Knut klockan sju och vaknade nio i morse! Jetlagen ger märkliga effekter, barnen klarar det betydligt bättre än jag, som var vaken mellan ett och tre inatt.
Bilder kommer i kväll, så fort det mobila bredbandet är inkopplat.
söndag 25 januari 2009
lördag 24 januari 2009
Hur låter trettiotvå grader och ljumma brisar på gigantisk altan?
Idag är en extremt passande dag för att tycka synd om den svenska delen av mänskligheten: Kölden är fuktig och råkall, snö- och grussörjan är bedrövlig, grådasset kompakt. Männsiskor som är ute stirrar tomt framför sig medan dom hukar sig i nån slags tyngd resignation inför detta lands så kallade 'vinterhalvår'.
Vi åker till Thailand imorgon.
Vi prioriterar hårt för att kunna göra det.
Vara tillsammans hela familjen i ett klimat som gör det drägligt att vara människa.
Vi åker till Thailand imorgon.
Vi prioriterar hårt för att kunna göra det.
Vara tillsammans hela familjen i ett klimat som gör det drägligt att vara människa.
Familjens projektledare säger upp sig
Är titeln på en bok jag inhandlade på Arlanda innan flyget till Bryssel gick i torsdags.
Gunilla Bergensten har skrivit och berättar om ett familjeliv där kvinnan/mamman är den (ofrivillige/men delvis självpåtagne) projektledaren i AB Familjen, en tjänst hon varken är naturligt lämpad för eller nånsin minna att hon sökt. Ett familjelogistikens nav. Ett nav utan vilket barnen får gå i för små skor och hemmet förfaller.
Hur hon ständigt påtalar detta för sin man, men utan resultat. Hur han skyller på än biologi, än okunskap och omedvetenhet. Men där hon ser bekvämlighet och gammal ohejdad social slentrian och vana.
Och så hennes råd och varningar: Uppfostra era söner till delat ansvar! Det börjar redan i förskoleåldern (damn right). Och: Fostra era döttrar till sund lathet istället för till "duktiga flickor" med prestationskomplex.
Och det är ju inte så att jag inte känner igen rollspelet. Frågeställningarna. Grejen är bara den, att av slump eller försyn så fostrades jag till en lat jävel (tack, mamma!) och maken till att tvärtom tidigt ta hand om sig själv och sin egen skit. Vilket gjort att duktiga-flickor-komplexet i mitt fall dämpats brutalt, och laid-back-mentaliteten hos maken fått stå tillbaka för en betydligt mer ansvarstagande appraoch. Så summa sumarum är projektlederiet i just vår familj rätt väl fördelat.
Således har jag aldrig upplevt skribentens frustrerade och hjärnblödningsframkallande irritation över att pappan i familjen aldrig planerar för eller kommer ihåg dagisutflykter med matsäck, presentinhandling inför barnkalas eller nya vinterskor eftersom frosten kommit. Snarare är det så att det är jag som försynt undrar (för hundrade gången) var tejpen är, om pappan vet var min svarta kofta är, var barnens vantar befinner sig och vem det nu var som fyllde år på söndag...?
Och det ger lite insikt - att vara på båda sidor samtidigt. För likväl som jag hyser full förståelse för författarens frustration över att vara den som håller reda på och underhåller bekantskapskretsen genom att minnas födelsedagar och skicka kort och inbjudningar, så är jag även väl bekant med andra sidans bevekelsegrunder för att släppa kontrollen helt och spela helt borta. För, som författaren själv resonerar - det måste ju vara sjukt bekvämt. Svar: Ja, det är det! Och för att citera den gamle gode Dr. Phil: "Why does he do it?? BECAUSE HE CAN!!"
Gunilla Bergensten har skrivit och berättar om ett familjeliv där kvinnan/mamman är den (ofrivillige/men delvis självpåtagne) projektledaren i AB Familjen, en tjänst hon varken är naturligt lämpad för eller nånsin minna att hon sökt. Ett familjelogistikens nav. Ett nav utan vilket barnen får gå i för små skor och hemmet förfaller.
Hur hon ständigt påtalar detta för sin man, men utan resultat. Hur han skyller på än biologi, än okunskap och omedvetenhet. Men där hon ser bekvämlighet och gammal ohejdad social slentrian och vana.
Och så hennes råd och varningar: Uppfostra era söner till delat ansvar! Det börjar redan i förskoleåldern (damn right). Och: Fostra era döttrar till sund lathet istället för till "duktiga flickor" med prestationskomplex.
Och det är ju inte så att jag inte känner igen rollspelet. Frågeställningarna. Grejen är bara den, att av slump eller försyn så fostrades jag till en lat jävel (tack, mamma!) och maken till att tvärtom tidigt ta hand om sig själv och sin egen skit. Vilket gjort att duktiga-flickor-komplexet i mitt fall dämpats brutalt, och laid-back-mentaliteten hos maken fått stå tillbaka för en betydligt mer ansvarstagande appraoch. Så summa sumarum är projektlederiet i just vår familj rätt väl fördelat.
Således har jag aldrig upplevt skribentens frustrerade och hjärnblödningsframkallande irritation över att pappan i familjen aldrig planerar för eller kommer ihåg dagisutflykter med matsäck, presentinhandling inför barnkalas eller nya vinterskor eftersom frosten kommit. Snarare är det så att det är jag som försynt undrar (för hundrade gången) var tejpen är, om pappan vet var min svarta kofta är, var barnens vantar befinner sig och vem det nu var som fyllde år på söndag...?
Och det ger lite insikt - att vara på båda sidor samtidigt. För likväl som jag hyser full förståelse för författarens frustration över att vara den som håller reda på och underhåller bekantskapskretsen genom att minnas födelsedagar och skicka kort och inbjudningar, så är jag även väl bekant med andra sidans bevekelsegrunder för att släppa kontrollen helt och spela helt borta. För, som författaren själv resonerar - det måste ju vara sjukt bekvämt. Svar: Ja, det är det! Och för att citera den gamle gode Dr. Phil: "Why does he do it?? BECAUSE HE CAN!!"
Relationernas år?
Kanske är det som två av mina vänner påstår.
Att 2009 är relationernas år.
Jag har börjat i samtalsterapi för att lära mig hantera min relation med min mamma.
Jag har återupptagit kontakten med min long-gone-friend på samma gata, ett initiativ som känns som ett slags läkande.
Jag kontaktade min betydligt äldre halvbror, och fick ärlig och fin kommunikation tillbaka.
Jag kopplade på vinst och förlust ihop vän och arbetskamrat och nån slags ljuv musik lär ha uppstått.
Idag när jag kopplade upp mig fann jag ett mail från en kusin på pappas sida (också hon betydligt ädlre och med fyra vuxna barn) som aktivt googlat och funnit mig, och ville återetablera nån slags kontakt.
I eftermiddags var fina fina B här och kände att 2009 skulle bli ett socialt år.
Att 2009 är relationernas år.
Jag har börjat i samtalsterapi för att lära mig hantera min relation med min mamma.
Jag har återupptagit kontakten med min long-gone-friend på samma gata, ett initiativ som känns som ett slags läkande.
Jag kontaktade min betydligt äldre halvbror, och fick ärlig och fin kommunikation tillbaka.
Jag kopplade på vinst och förlust ihop vän och arbetskamrat och nån slags ljuv musik lär ha uppstått.
Idag när jag kopplade upp mig fann jag ett mail från en kusin på pappas sida (också hon betydligt ädlre och med fyra vuxna barn) som aktivt googlat och funnit mig, och ville återetablera nån slags kontakt.
I eftermiddags var fina fina B här och kände att 2009 skulle bli ett socialt år.
torsdag 22 januari 2009
Huset
Vi hade till viss del rätt. Huset var i grunden i mycket gott skick. Ägarna (som flyttade in när huset var nybyggt och därmed kan hela historien) pedanter och noggranna pensionärer. Tomten härlig, äppelträd och flaggstång, liten och behändig. God karma. Så långt allt gott.
Sen... jag vet inte. Sjögrästapeterna går ju naturligtvis att ånga ner, och vi gillar ju sånt. Bara det att det är... överallt. Badrummet fint och nytt, fast 'pensio-style', måste således göras om. Köket gjorde dom -95 och var mycket stolta över hur välbehållet det var. Själv fick jag vibbar från mitt eget barndomshem. Sirliga luckor och guldknoppar. Måste göras, men inte panik.
Det kändes bara så... pyttigt. Liksom raka motsatsen till dom där våta sekelskiftesdrömmarna på Karlaplan med serveringsgång och herrum. Fast det visste vi ju. Och sextiotal är rätt coolt. Huset har säkert enorm potential. Frågan är bara om vi ska bo där.
Svag andnöd vid tanken på att gååå en kilometer till pendel. Gräsklippare, kompressor och högtryckstvätt - jag vet liksom inte ens vad det är! Men jag vet också att jag är en vanemänniska och måste få tid.
Hm. Vardagsrummet skulle kunna bli en cool gigantisk matsal, med middagar för tjugo, minst. Om nån skulle komma ut och hälsa på... Badkar. Walk-in closet (daterad). Uppfart.
Jag vet inte jag. Får ta ett skumbad och en sval Stella och fundera på saken.
Sen... jag vet inte. Sjögrästapeterna går ju naturligtvis att ånga ner, och vi gillar ju sånt. Bara det att det är... överallt. Badrummet fint och nytt, fast 'pensio-style', måste således göras om. Köket gjorde dom -95 och var mycket stolta över hur välbehållet det var. Själv fick jag vibbar från mitt eget barndomshem. Sirliga luckor och guldknoppar. Måste göras, men inte panik.
Det kändes bara så... pyttigt. Liksom raka motsatsen till dom där våta sekelskiftesdrömmarna på Karlaplan med serveringsgång och herrum. Fast det visste vi ju. Och sextiotal är rätt coolt. Huset har säkert enorm potential. Frågan är bara om vi ska bo där.
Svag andnöd vid tanken på att gååå en kilometer till pendel. Gräsklippare, kompressor och högtryckstvätt - jag vet liksom inte ens vad det är! Men jag vet också att jag är en vanemänniska och måste få tid.
Hm. Vardagsrummet skulle kunna bli en cool gigantisk matsal, med middagar för tjugo, minst. Om nån skulle komma ut och hälsa på... Badkar. Walk-in closet (daterad). Uppfart.
Jag vet inte jag. Får ta ett skumbad och en sval Stella och fundera på saken.
Rd-Pt Shuman
Jahapp. Landat. Installerad på hotellrum.
Hum-hum. Ska jag... tappa upp ett bad? Kolla på flamländsk/fransk teve? Utnyttja min fria drink i baren? Gå ut i snöblandat regn och hoppas hitta en öppen seveneleven? Beställa room service? Fundera på hur jag ska droppa för min chef att datorn spruckit (men verkar funka ändå)? Lägga mig på sängen och fundera över huruvida murad öppen spis uppväger avsaknad av takrymd? Läsa dagordningen för morgondagens möte...? Gäsp...
Hum-hum. Ska jag... tappa upp ett bad? Kolla på flamländsk/fransk teve? Utnyttja min fria drink i baren? Gå ut i snöblandat regn och hoppas hitta en öppen seveneleven? Beställa room service? Fundera på hur jag ska droppa för min chef att datorn spruckit (men verkar funka ändå)? Lägga mig på sängen och fundera över huruvida murad öppen spis uppväger avsaknad av takrymd? Läsa dagordningen för morgondagens möte...? Gäsp...
Bryssel ToR
Åker till Bryssel i eftermiddag, måste packa nu och sen åka direkt till flygplatsen. Behöver egentligen inte checka in nån väska, men då måste alla vätskor jag har vara i förpackningar om 100 ml eller mindre och dessutom ligga i en plastpåse.
Kul att flasha sin no-white-marks-deo och blackheads-elimination-kräm. För att inte tala om att jag måste hinna in till en optiker och skaffa engångspipetter med linsvätska (minsta förpackningen är nämligen 120 ml och förbjuden), balsam i reseförpackning och näsdroppar.
Det är så flashigt att resa.
Kul att flasha sin no-white-marks-deo och blackheads-elimination-kräm. För att inte tala om att jag måste hinna in till en optiker och skaffa engångspipetter med linsvätska (minsta förpackningen är nämligen 120 ml och förbjuden), balsam i reseförpackning och näsdroppar.
Det är så flashigt att resa.
tisdag 20 januari 2009
Klåda
Kli i kroppen och myror i benen får jag av att sitta igenom långdragna tjafsiga styrelsemöten i föreningen. Nyper mig i armen och undrar vad exakt det var som fick mig att ställa upp.
Lappar hetsas fram och ska sättas upp för allt från luddlämnare i tvättstugan till soppåsemarodörer och festprissar. Folk retar sig så ofantligt. Jag fattar inte grejen. Bor man i flerbostadshus så ingår väl ett visst mått av spår av andra människor??
Jag går med på att göra en massa grejor bara för att få slut på mötet. JajaJA, jag SKA be grannjäveln plocka in sin luggslitna dörrmatta (det får man inte heller ha) bara för att den är så satans ful.
Lappar hetsas fram och ska sättas upp för allt från luddlämnare i tvättstugan till soppåsemarodörer och festprissar. Folk retar sig så ofantligt. Jag fattar inte grejen. Bor man i flerbostadshus så ingår väl ett visst mått av spår av andra människor??
Jag går med på att göra en massa grejor bara för att få slut på mötet. JajaJA, jag SKA be grannjäveln plocka in sin luggslitna dörrmatta (det får man inte heller ha) bara för att den är så satans ful.
Bestickning
Har varit och blivit bestucken på vaccinationsmottagningen.
Påfyllning Twinrix.
Armen ömmar på ett skönt sätt, som en bitterljuv påminnelse om det goda som komma skall.
Ute faller hubbabubbastora blöta snöflingor i sjok, faller och smälter till en gråkall stadsgegga.
Jag fokuserar på varma vindar och kroppstemperat hav.
Påfyllning Twinrix.
Armen ömmar på ett skönt sätt, som en bitterljuv påminnelse om det goda som komma skall.
Ute faller hubbabubbastora blöta snöflingor i sjok, faller och smälter till en gråkall stadsgegga.
Jag fokuserar på varma vindar och kroppstemperat hav.
Stora skälvan
Så här går mina funderingar:
Vi ska få komma och kolla på Huset, det hus som inte är ute på marknaden än. Vi har ju inte en aning om hur det egentligen ser ut, invändigt, eller hur det "känns". På torsdag vet vi. Då ska det äldre paret städa, för då kommer deras besiktningsman och då får vi snika in och kika också.
Nu uppstår en massa tankar.
Tänk om vi romantiserat Huset. Om allt bara känns helt fel när vi stiger över tröskeln. Att luften går ur ballongen fullständigt. Samtidigt blir då allt väldigt enkelt. Vi stannar där vi är. Ingen oro, ingen gör-vi-rätt-ångest. Bara det gamla vanliga hemtrevligt vana bostadsskavandet. Hemnet-knarkandet. Då kan vi bida tiden genom kriser och fallande priser.
Tänk om vi tvärtom blir helt betagna. Känner att "this is Da House!". Vi måste ha det, vi måste bo här! Då börjar nojjandet och ångesten. Först och främst - får vi köpa huset? Vill dom sälja? Till oss? Eller bli det vanlig visning och budgivning? Ponera att vi får det. Då ska vi sälja. En snabb koll på marknaden ger att vår lägenhet möjligen sjunkit nästan en miljon i pris. Har vi råd med huset då? Tänk om vi inte får sålt alls? När är bästa tiden att sälja? Städa, staga, polera.
Och sen. En snabb scanning på kommunens hemsida ger att förskolorna i området är sjukt belastade. Sjuttio ungar i kö till tre platser till hösten. Tänk om man inte får plats. Eller att barnen får plats på två olika dagis. Långt från där man bor! Och huu, skulle vi verkligen på riktigt klara att lämna vårt fina fina dagis, bästa personalen och bästa kompisarna. Bästa utflykterna, bästa aktiviteterna. Ångest är bara förnamnet.
Men samtidigt. Inuti kroppen, längst in, neråt i magen, känns det som det är dags för något nytt. En ny fas. Nånting. Oklart vad. Men det har med bostad att göra.
Möjligen sysselsätter jag min arma hjärna med alla dessa spekulationer så att jag slipper känna resfeber och jobbångest. GAAAH!
Vi ska få komma och kolla på Huset, det hus som inte är ute på marknaden än. Vi har ju inte en aning om hur det egentligen ser ut, invändigt, eller hur det "känns". På torsdag vet vi. Då ska det äldre paret städa, för då kommer deras besiktningsman och då får vi snika in och kika också.
Nu uppstår en massa tankar.
Tänk om vi romantiserat Huset. Om allt bara känns helt fel när vi stiger över tröskeln. Att luften går ur ballongen fullständigt. Samtidigt blir då allt väldigt enkelt. Vi stannar där vi är. Ingen oro, ingen gör-vi-rätt-ångest. Bara det gamla vanliga hemtrevligt vana bostadsskavandet. Hemnet-knarkandet. Då kan vi bida tiden genom kriser och fallande priser.
Tänk om vi tvärtom blir helt betagna. Känner att "this is Da House!". Vi måste ha det, vi måste bo här! Då börjar nojjandet och ångesten. Först och främst - får vi köpa huset? Vill dom sälja? Till oss? Eller bli det vanlig visning och budgivning? Ponera att vi får det. Då ska vi sälja. En snabb koll på marknaden ger att vår lägenhet möjligen sjunkit nästan en miljon i pris. Har vi råd med huset då? Tänk om vi inte får sålt alls? När är bästa tiden att sälja? Städa, staga, polera.
Och sen. En snabb scanning på kommunens hemsida ger att förskolorna i området är sjukt belastade. Sjuttio ungar i kö till tre platser till hösten. Tänk om man inte får plats. Eller att barnen får plats på två olika dagis. Långt från där man bor! Och huu, skulle vi verkligen på riktigt klara att lämna vårt fina fina dagis, bästa personalen och bästa kompisarna. Bästa utflykterna, bästa aktiviteterna. Ångest är bara förnamnet.
Men samtidigt. Inuti kroppen, längst in, neråt i magen, känns det som det är dags för något nytt. En ny fas. Nånting. Oklart vad. Men det har med bostad att göra.
Möjligen sysselsätter jag min arma hjärna med alla dessa spekulationer så att jag slipper känna resfeber och jobbångest. GAAAH!
måndag 19 januari 2009
Lovely
Vi söndagade oss igenom husvisning (fel hus, right area), lekland på Lidingö (lek för barnen, latte till föräldrarna) och bio (barnvakt som kirrade middag och nattning utan problem). Bra där.
Jag måndagade mig igenom tåg till snöblaskigt Etuna 07.25, möte som jag chairade, kebabtallrik och tåg tillbaka 16.05. Trillade in genom dörren halv sex, petade i mig halvljumma blodpuddingbitar med jordgubbssylt (!) som blivit över.
Denna vecka kommer kantas av 1)husångest 2)pre-säljångest 3)vad-håller-vi-på-med-ångest 4)ringa-madre-ångest och 5)kraftig res- och packfeber.
Dessutom har jag tonårsbölder i fejan, kraftig PMS som klimaxerade i störtflod av blod this very morning.
Dessutom måste jag till Bryssel torsdag-fredag på troikamöte med rumäner, engelsmän och portugiser. Har åtminstone bokat hotell med roomservice.
Lovely.
Jag måndagade mig igenom tåg till snöblaskigt Etuna 07.25, möte som jag chairade, kebabtallrik och tåg tillbaka 16.05. Trillade in genom dörren halv sex, petade i mig halvljumma blodpuddingbitar med jordgubbssylt (!) som blivit över.
Denna vecka kommer kantas av 1)husångest 2)pre-säljångest 3)vad-håller-vi-på-med-ångest 4)ringa-madre-ångest och 5)kraftig res- och packfeber.
Dessutom har jag tonårsbölder i fejan, kraftig PMS som klimaxerade i störtflod av blod this very morning.
Dessutom måste jag till Bryssel torsdag-fredag på troikamöte med rumäner, engelsmän och portugiser. Har åtminstone bokat hotell med roomservice.
Lovely.
lördag 17 januari 2009
Delad glädje är dubbel glädje
Och när man delar på sig så att pappa och dotter åker och gör kanonkulan i Sumpans badhus, och mamma och son köper godis och popcorn och går på "Madagaskar 2"-matiné så blir alla inblandade minst dubbelt så glada som om hela familjen skulle försökt göra gemensam familjelycka.
Sen förenas man framåt eftermiddagen och alla har något att berätta och harmonin är total. Eller ja, tvätthögen ligger förstås fortfarande ovikt på dubbelsängen, men pappa och dotter har gjort en enorm insats så att lägenheten såg ut som så gott som nystädad när vi släntrade in lagom till att bli serverade en dubbel espresso och med trehundra kronor ost i bagaget.
Nu har vi Spotify:at fram samtliga versioner av "I like to move it, move it" och kört disco med boot-shakin-moves i vardagsrummet.
Jag blev just serverad en tabascostinn Bloody Mary. Sweet.
Sen förenas man framåt eftermiddagen och alla har något att berätta och harmonin är total. Eller ja, tvätthögen ligger förstås fortfarande ovikt på dubbelsängen, men pappa och dotter har gjort en enorm insats så att lägenheten såg ut som så gott som nystädad när vi släntrade in lagom till att bli serverade en dubbel espresso och med trehundra kronor ost i bagaget.
Nu har vi Spotify:at fram samtliga versioner av "I like to move it, move it" och kört disco med boot-shakin-moves i vardagsrummet.
Jag blev just serverad en tabascostinn Bloody Mary. Sweet.
torsdag 15 januari 2009
Medelålders
För fem år sedan, lite knappt, fyllde jag trettio.
Hisnande. Tyckte jag då.
Pre-kids. Det var på den tiden jag fortfarande var ett party animal, den som blev utstädad, den som kröp hem vid fyratiden på morgonen och sov halva lördagen i sekelskiftesholken på Döbelnsgatan 6.
Då hade jag och vännen med magen gemensam trettioårsfest - en gigantisk decenniemaskerad - i en källare på Handels. Själv var jag charlestonklädd à la tjugotal.
Nu inträder jag i den yngre medelåldern och nu har jag bokat en polsk källare i ett dubiöst kvarter. Tänkte bjuda in ett tjugotal goda vänner. Surkål och snaps. Barnvakt. The works. I'm looking forward to it!
Det var då. Jag var slirig.
Hisnande. Tyckte jag då.
Pre-kids. Det var på den tiden jag fortfarande var ett party animal, den som blev utstädad, den som kröp hem vid fyratiden på morgonen och sov halva lördagen i sekelskiftesholken på Döbelnsgatan 6.
Då hade jag och vännen med magen gemensam trettioårsfest - en gigantisk decenniemaskerad - i en källare på Handels. Själv var jag charlestonklädd à la tjugotal.
Nu inträder jag i den yngre medelåldern och nu har jag bokat en polsk källare i ett dubiöst kvarter. Tänkte bjuda in ett tjugotal goda vänner. Surkål och snaps. Barnvakt. The works. I'm looking forward to it!
Det var då. Jag var slirig.
Bibimbap
Sitter här och är fastklistrad i mina jeans eftersom jag vaxade the works efter jobbet och därmed är fläckvis täckt med kletig massa. Obehagligt, men utförs som en ritual inför resan.
I övrigt har jag suttit och bölat hos terapeuten, men kände mig märkbart lättad efteråt, så jag tror jag är på rätt väg.
Lunchade sen bibimbap med vännen med magen, och det är inte utan att man känner ett styng av nostalgi över hennes graviditet och förestående lycka.
Husnojjat vidare med maken, inser att jag är extremt lyhörd för alla åsikter, suger liksom till mig men ändrar åsikt om jag råkar sitta brevid nån på T-banan som dissar det ena eller andra alternativet.
Och i övrigt har jag smitt födelsedagsplaner tillsammans med Halina i tvättstugan. Mycket trevligt och jag får anledning att återkomma i frågan. Jag kommer ju inträda i den yngre medelåldern nångång i slutet av februari.
I övrigt har jag suttit och bölat hos terapeuten, men kände mig märkbart lättad efteråt, så jag tror jag är på rätt väg.
Lunchade sen bibimbap med vännen med magen, och det är inte utan att man känner ett styng av nostalgi över hennes graviditet och förestående lycka.
Husnojjat vidare med maken, inser att jag är extremt lyhörd för alla åsikter, suger liksom till mig men ändrar åsikt om jag råkar sitta brevid nån på T-banan som dissar det ena eller andra alternativet.
Och i övrigt har jag smitt födelsedagsplaner tillsammans med Halina i tvättstugan. Mycket trevligt och jag får anledning att återkomma i frågan. Jag kommer ju inträda i den yngre medelåldern nångång i slutet av februari.
Skrevande män i mitt ansikte
Det är nånting som irriterar mig nåt så obeskrivligt med män som står bredbent och talar. Alltså inte det normala avståndet mellan fötterna, utan nån slags halvmeter emellan, som om förankringen blir bättre då.
Samma män som sitter skrevande mitt emot en på tunnelbanan. Helt obesvärat. Tvingar mig att knipa ihop knäna för att få plats 'emellan'.
Vad är det med dom? Vad är deras problem?
Jag får sån obetvinglig lust att sätta myggjagarspetsen på kalvskinnsstövletterna rakt i.
Vad är mitt problem..?
Samma män som sitter skrevande mitt emot en på tunnelbanan. Helt obesvärat. Tvingar mig att knipa ihop knäna för att få plats 'emellan'.
Vad är det med dom? Vad är deras problem?
Jag får sån obetvinglig lust att sätta myggjagarspetsen på kalvskinnsstövletterna rakt i.
Vad är mitt problem..?
onsdag 14 januari 2009
Onsdagkväll
När maken är på drinkblandarkurs med jobbet passar hon på att dricka upp den avslagna slatten Crémant och äta upp den lilla kantbiten Comté. Till Top Model, säsong femhundraåttiosex. Och blir sugen på att klippa sig.
Hushisningar
När vi just kommit fram till att släppa hustankar och bestämt oss för att istället koncentrera oss på att under året hitta en större holk in da hood.
Så får vi plötslig husnojja för att vi möjligen kan få chans på ett objekt utanför marknaden.
Kollar ritningar och mäter avstånd. Men får hisnande känsla i magen bara på tanken att lämna favvogatan i stan, dagiskompisar, Fältan - FÄLTAN LIKSOM!, bussar, tunnelbana, närhet.
Är en öppen spis i närförort värt det?
Så får vi plötslig husnojja för att vi möjligen kan få chans på ett objekt utanför marknaden.
Kollar ritningar och mäter avstånd. Men får hisnande känsla i magen bara på tanken att lämna favvogatan i stan, dagiskompisar, Fältan - FÄLTAN LIKSOM!, bussar, tunnelbana, närhet.
Är en öppen spis i närförort värt det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)