Jodå jag har landat något i mig själv igen.
Inte längre en alien i en främmande kropp, vilket ju känns positivt.
Däremot har jag börjat uppvisa oroande tendenser till regression i form av spellistor från nittiotalet och en pervers längtan efter att dansa till domsamma. Gärna iförd matlasserade hotpants och platåklack som när det begav sig.
Gjorde kanske inte saken bättre att gårkvällen spenderades i long lost friends ömma (och höggravida) sällskap där min djuptitt i champagneglaset framkallade än fler situationer till vilka spelades ett soundtrack av ömsom Corona ömsom M People och Robyn S.
Nuförtidens tacos, Amigo, Let's Dance, fredagsmys framför TV:n, ett glas vin (eller tre) och så seriös surfning på orientaliska mattor på auktion är ganska långt från gårdagens clubhopping.
Ett litet skav över att aldrig mera vara nyss fyllda tjugo, dricka drinkar på Malibu eller strårom och stå på ett dansgolv sex timmar i sträck. Ha ha, som om man hade pallat. Gravida vännen och jag tummade i allfall på att när hon kommer ur sin spädisbubbla ska vi stå där en dag, på dansgolvet, som knappt fyrtioåringar, önska pinsamma låtar och dansa sex timmar i sträck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar