Särskilt som man bor i påsar och har saker på tre olika ställen.
Packar kappsäcken med två kostymer och min nattskjorta.
Alla mina panikpiller, mina linser och alla laddare.
Det är långt ifrån dom gamla tre p:na fast ändå inte:
Pass, PC, Piller och Plastkort så klarar jag det mesta.
Lite tjeckisk sekt och indisk (!) hämtmat och en kopp te.
Kramar barnen. Kramar barnen igen. Kan inte riktigt släppa taget om sonen och dottern vars pussar 'gått på promenad och kommer tillbaka först imorgon'.
Ah. Ständigt denna separationsångest. Dödsångest.
Att jag aldrig vänjer mig.
Resmage.
Imorgon New Delhi.
3 kommentarer:
Känner igen det där. Men saknar mina tjänsteresor nu när dom är så få. Men den där dödsångesten fanns där ständigt, trots att jag inte har barn. Men bara tills jag kom innanför dörrarna till Arlanda, då brukade det släppa. Värst var det alltid dagen innan. Förknippar det med just separationsångest eftersom jag aldrig känner något sådant, inte ens flygrädsla, när jag flyger med maken.
Usch, jag ogillar verkligen resor jag också. När man väl är iväg är det okej, men innan – hu!
Vi har fått ett oväntat tillskott i kassan och maken börjar spåna på en vinterresa i alla fall (vi hade räknat bort det i år), och genast börjar jag känna obehag!
Rf: Precis så. Preciiis.
Malinka: Åker vi hela familjen har jag inga problem. Men det kan ju kännas i maggropen ändå. Vart tittar ni?
Skicka en kommentar