Min frisör berättade att hon bor i Fruängen men pendlar in med barnen till speciell skola och dagis inne i stan. Veckoaktiviteterna var också utspridda över hela stan, så dom ägnade således timmar åt att sjussa barnen hit och dit. Varje dag.
Men som hon sa, "vad gör man inte för barnen, för att dom ska få så bra förutsättningar som möjligt?".
Och jag satt där i hennes frisörstol och tänkte på hur man kan se på "bra förutsättningar" på så olika sätt.
Beroende på sitt eget bagage.
Hur vi som helsvenskar i ett medelklassområde alltid bara valt, eller ens knappt valt, närmaste alternativen. Och ska barnen gå på aktiviteter i veckan så får det vara på gångavstånd.
Det imponerar på men skrämmer mig lite. Människor som gör allt för sina barn. Det dom tror är det absolut bästa. Ringer från BB och ställer barnet i kö till rätt skola. Rätt aktivitet och bästa klubbarna.
Hur vet man?
Jag lever nog kvar i nån slags jämlikhets-Sverige där jag tror att alla skolor är ungefär lika bra och att Värtans IK funkar lika bra som Djurgården. Kanske beror det på min egen bakgrund som bortskämt endabarn i en gottställtare-ort med en mor som fixade och trixade in mig på det hon trodde var det bästa. Och hur fel det kunde bli. Och hur finskolan kan ha fulklasser och bästa gymnastikklubben mest bara verka hämmande för självkänslan.
4 kommentarer:
Jag får blandade känslor. Imponerad; kanske lite avundsjuk? Samtidigt undrar jag vad det sänder för signaler till barnen, att livet består i att skjutsas runt stan till diverse aktiviteter.
Det är inte några enkla frågor, det här med vilka val man gör och vilka val som inte är "val".
Aktiviteter i all ära. Kan man inte bara få lov att vara hemma och umgås?
Jag är lite som du. Fast jag tänker också att jag kanske känner att det är okej att välja närmaste kommunala skola/närmaste fotbollslag etc just eftersom att jag bor där jag bor och att det mesta runt oss har ganska bra standard och rykte.
Ja, det är nog en medelklassområdesgrej, att tycka det är lugnt att välja närmaste för det spelar verkligen ingen större roll. Och gör det det, är det mest otur (som att en skola fått en knäpp rektor) och inget man kunnat styra innan ändå.
Men det är också en medelklassgrej att aktivera barnen något hemskt. Där kan jag känna att vi som inte aktiverar barnen känner att vi är lite subversiva, eftersom så många gör det.
Men är det inte enkelt att tycka att det närmaste är bra nog, när man bor i områden där det närmaste troligen är bra nog.
Jag kan ibland känna att det nästan blir för mycket skyddad verkstad och för lite olikhet, samtidigt som jag egentligen är ganska nöjd med den tryggheten.
Skicka en kommentar