Att jobba med perspektiv på sina egna ilandsproblem men ändå vara ägd av barnens perspektivlösa dito. (Varje gång i affären: "Får jag en peheheng till en studsboll, snälla snälla snälla snääääähähähählla???. Sen: "Du fick en guuuhuhul studsboll, jag fick en gröhöhöööön. Buuuuuhu. Mammmaaaaaaaaaa! Jag vill inte haaaa en guuuuhuhul!"
När ens helger ägs av barnen, men ändå blir det så sjukt mycket tjat, gnäll och krav på sekundtillfredsställelse av kissnödighet, hungrigt, för kallt eller för varmt.
Såna dagar känner jag mig inte alls lämpad som småbarnsförälder.
Jag vill ba: "Men väx upp för helvete! Vem fan bryr sig om studsbollen är gul eller grön när barn fucking svälter och dör i Afrika??? Va va va?!?"
5 kommentarer:
Åh, men man känner ju igen sig.
:O)
Mmmm, precis. Har nyss lagt en gnällig sexåring, som driver mig fullständigt vansinnig med en liten, gnällig röst som vill, vill och vill. Till slut blir tonläget (mitt) oacceptabelt högt. Och hon är tillräckligt stor och klok för att argumentera mot: du behöver väl inte låta så arg, bara för att jag ät törstig...
Huvudet på spiken som vanligt. Kram / E
Underbart inlägg! Kram Jennie
Hos oss är allting orättvist. Vad som än händer, är det orättvist, oavsett om det finns den minsta skärv rättvisa att kräva.
De hemska, opedagogiska föräldrarna rycker numera på axlarna och säger "Jaha? Så är det. Det ÄR orättvist."
(Försöker diskutera saken emellanåt, förstås, men alla vet ju hur lång attention span en 5,5-åring har. Nästan så att det är enklare att tala allvar med 3,5-åringen.)
Skicka en kommentar