Hemma!

Missade Aeroexpresståget till flygplatsen med trettio sekunder, på grund av total förvirring i tunnelbanan (inga skyltar, ingen pratar engelska, ingen vill ens försöka). Med svetten rinnande i älvar längs ryggen sjönk jag ihop på en bänk i min kostym. Nästa tåg.

På flygplatsen sprang jag med väskor och kassar längs oändliga gångar, för att mötas av kön from hell i passkontrollen. Träffar en annan svensk som säger, 'du ser han som står längst fram i kön nu? Det är min kollega, han sms:ade för fyrtio minuter sen när han ställde sig här". Då var det femton minuter till boarding.

Ställde oss i diplomatkön, som lyckligtvis gick något snabbare, men fastar i inspektionen av visumet. Jag fick kuggfråga på ryska, och med hjälp av tolkning från svensken brevid mig som kunde ryska, och gav mig tips, gav jag "rätt svar" och gled igenom med hjärtat hårt bankande. "Vad hade hänt om jag sagt nåt annat?" "Då hade det tagit tre timmar till, och böter."

Säkerhetskontroll och med den gamla svetten återuppfuktad kom jag slutligen ombord på flyget till Köpenhamn. Sen att anslutande flyg till Bryssel var en och en halv timme sent, och att jag fick sitta i loungen och läsa bok och dricka dansk Tuborg, det var en bisak.

Kom hem till två skrikglada barn som spelade SuperMario som pingviner och mumsade fredagschips. Dottern djupt fascinerat av rävluvan.

Å ljuva hemkomst!