Jag lever som bekant med ångest, men en ångest jag faktiskt inte lider av - till skillnad mot många har jag förstått - är ålders- och tantångest.
Hade ingen som blivande trettiotaggare och har ingen inför när jag nu på fredag passerar gränsen för yngre medelålders. Snarare tvärtom. Vet inte om det hänger ihop med att jag länge var "ett år yngre". Och jag tycker snarare att saker och ting blir lättare med stigande ålder. Jobbmässigt räknas man inte, i mitt yrke, om man är för ung. För ung är allt under trettio. Man behöver lite ålder för att åtnjuta respekt och pondus.
Tant. Inga problem. Kanske hänger det ihop med att jag som ung såg yngre ut (dock inte längre). Och att jag alltid dyrkat 'tanten' som koncept. Hade pärlcollier och chanelkavaj redan som artonåring.
Så vad består egenligen den här ålders- och tantnojjan av? Vad är det man har ångest för? Kom igen - berätta för tant!
10 kommentarer:
Jeg tenker da...At hvis man har perlecollier og Chanel når man er atten, er man materiellt priviligert.
Du har den sortens utseende, som aldrig goes Tant. Gode gener? Sunt leverne? Tja, man vet aldrig. Jeg har ingen tant-ångest. Det får bli, som det blir. Men jeg trives best, når jeg ser og føler meg rocka, jeg da. Og det er det i hvert fall tantvarning på, hvis det er mislykket;-)
Det är ju skillnad mellan tjusig, slank tant i pärlcollier och bredhöftad pensionärstant i städrock.
Den tant som du riskerar att se ut som tangerar inte ens den tant som jag snabbt håller på att förvandlas till.
Jag har inte direkt något tantångest, men jag aktar mig. Försöker i alla fall, det börjar bli svårt att inte se ut som en tant. En modern version av ens mormor, liksom.
Aggie: På den tiden var varken pärlorna eller chanelen äkta. :-) Men stilen.
Tant för mig är mer ett förhållningssätt. Typ sippa ett halvt glas vin när man ä ute på galej och sen vilja "tänka på refrängen". :-)
Malinka: Ja, håller med om att det är skillnad på tant och tant. Jag har fortfarande svårt för storblommigt och knälångt. Eller halsband utanpå polotröjor. Men det funkar på vissa.
O, I wish jag såg ut som min mormor! Hon var en fantastisk tant! Rött hår och rött läppstift ända in på hemmet! :-)
Har inte heller tantångest. Men häromdagen provade jag med halsband utanpå polotröja. Vantrivdes hela dagen.
Tant vet jag inte, men åldersångesten har väl att göra med att man är rädd för att livet passerat en förbi. Att man inte hunnit det man ville göra, eller ännu värre, att man inte vågar för att det inte längre passar ens ålder. Men allt det där är ju bara strunt. Verkar som om folk aldrig har så mycket ångest för att de håller på att bli gamla som när de fortfarande är mycket unga, typ fyller 25 eller nåt sånt.
Jeg tror at så lenge jeg føler at jeg oppnår det jeg ønsker på jobb og privat (i ekteskapet og som mor) er det ingen grunn til å få aldersangst. Jeg har alltid fremstått som veldig ung blant mine peers (fikk doktorgrad og barn når jeg var langr yngre enn gjennomsnittet) og nå som jeg snart blir 30 blir det en omstilling rent mentalt. Så lenge en trives med seg selv og det en har oppnådd er det vel ingen grunn til å stresse for at årene går. Synes det virker trist å alltid lengte tilbake til 20-årene i stedet for å trives der du er i livet..
Jag fattar heller inte grejen med åldersnoja. Det är väl för att det levs för lite i nuet, kan jag tänka mig.
Nä, det gäller att gilla läget, njuta NU och åldras med värdighet. Vem sjutton vill vara sjutton hela livet!?
Det värsta måste vara när man låter bli att göra saker man egentligen vill för att man tror att det inte är passande för ens ålder.
Min mormor älskade varje födelsedag tills hon fyllde 70. Då fick hon åldersnoja och började tro att andra tyckte hon var gammal, det tog ytterligare 6-7 år innan hon blev gammal.
Själv lever jag enligt devisen att man inte är en dag äldre än man känner sig och att livet faktiskt är roligare nu än när jag var tjugo!
Känner igen mig. Med 30 kom respekten i arbetslivet :-)
Så länge som livet blir bättre för varje år som går, finns det ingen anledning att ha ångest över åldern. Jag kan inse ibland att jag ju inte längre är yngst i ett sällskap, vilket jag var och har varit i mpnga år och i många olika sammanhang. det kan kännas lite märkligt.
Det var också en konstig känsla när äldste sonen blev skolbarn. Det kändes verkligen som att ta över stafettpinnen från föräldragenerationen.
Sedan så tycker jag inte att "tant" ska ses snett på och ömkas. Det finns nog många kvinnor i polo med halsband ovanpå, eller med runda höfter i fu klänning, som lever ett tillfredstllande och gott liv.
Skicka en kommentar