söndag 21 februari 2010

Facebookfenomenet

Jag kommer på mig själv sitta och stirra på ett foto av en yngre medelålders man, inte helt lik sig från förr på grund av halvflint och lönnkilon, i en lycklig och personlig situation på en badstrand med sitt, förmodar jag, ena barn.

Och tänka att jag inte har en susning om vem den här personen är. Vi delade klassrum under nio år på åttiotalet och nu är vi 'vänner' på Facebook. Jag får veta vad han ska äta till middag ikväll med sin sambo. Ändå känner jag honom mindre än Mimmi i kassan på Ryss-Konsum.

Märkligt.

7 kommentarer:

Fina sa...

Men visst är det?? Och lite läbbigt. Jag är alldeles för feg för bilder och hälla-ur-mig-allt på "fejjan". Har oxå minst två-tre gamla högstadiepolare som jag nu vet nästan allt om - de kommunicerar öppet om allt på FB. Jag känner mig naken om jag gör det.

Yogamamma sa...

precis därför jag rensat ganska duktigt bland mina FB-kontakter. Jag vill inte vara "vän" med sådana. Varför liksom?
Det är lite som en tävling känns det som, flest vänner på FB vinner.
Fast jag förlorar gärna

Yogamamma sa...

precis därför jag rensat ganska duktigt bland mina FB-kontakter. Jag vill inte vara "vän" med sådana. Varför liksom?
Det är lite som en tävling känns det som, flest vänner på FB vinner.
Fast jag förlorar gärna

Lo sa...

Fast jag tycker att det är lite roligt att veta vad min gamla barndomsbästis äter till middag. Onödigt, men roligt.

Och när man har många av sina vänner (dvs VÄNNER, inte fbvänner) på många mils avstånd uppskattar jag små glimtar ur deras vardag. Sånt där som man aldrig berättar i telefon, för då hinner man bara med det viktiga.

Sussa sa...

Just därför är jag inte med i FB. Ha det gott :D

Tjockalocka sa...

Alltså, jag gillar ju Fejjan, just därför att riktiga vännerna långt borta inte känns så långt borta när man får veta små tankar ur deras vardag.

Men de andra kontakterna, typ högstadiet, sådana som jag addade ller accepterade precis i början av FB, innan jag fattade riktigt var det var, och sen inte kunnat med att deleta.

Men det som fascinerar mig mest är just det, att man kan dela klassrum i nio år men inte veta ett smack om vem den andra egentligen är. Eller var.

Jenny sa...

Man skulle ha två konton, ett med ALLA man känner och ett med bara de som man tycker riktigt mycket om och vars statusuppdateringar man faktiskt är genuint intresserad av.