Sjusovare. En av dom. I realtid.

Sjusovare. I realtid.
Man kan säga att vi fått våra sovmorgnar tillbaka. Tillfälligt i allafall.

Skrattar bäst som skrattar sist

Om det nu var nån som blev lite avis.
Så kan jag meddela att jag sov som en kratta; vaknade halv fyra efter en mardröm om en torterad tupp, hade hjärtklappning och vargtimmesångest och vred mig som en plågad mask på en krok i tre timmar. Gick slutligen upp klockan sju, trött som en gris.

Det här händer mig ibland. Inte varje gång, men ganska ofta när jag sover på annan ort. Urjobbigt. Och orättvist, när man nu får chansen att sova ostört.

Livet med en treå'thalvtåring

Kände mig balanserad.
Har just läst ut "Livet i familjen" och läst om "Ditt kompetenta barn".
Övar mig i att vara autentisk. Det går ganska bra. Vi har kontroverser, men dom är just nu hanterbara.
Tills kvällens läggdags. Längtan efter att snorungen ska somna blir för stark.
Efter två timmars sängsnurr (jo, han sov ju 'sjukmiddag' idag) med tvåminutersintervall av rop och tjat inifrån rummet kände jag hur den svarta vreden rann över.
När gnällropen till slut även väckte lillasyster transformerades den ömma modern från balanserad Juuliansk lärljunge till vansinnig skrikväsande vredesvampyr.
Jag känner mig inte särdeles stolt.

Arla

Imorse klockan nollfem nollnoll väcker sonen mig för att han enligt uppgift behöver bajsa. Helgroggy in på toaletten. Glad son krystar lite för syns skull men inget kommer. Jag raglar i säng igen. En kvart senare samma visa. In på toa, inget bajs. Och ska han överhuvudtaget överväga att lägga sig horisontellt igen så ska det vara i min säng, på min kudde. Visst, visst, whatever.

Sonen dunar in, ömma modern ligger inklämd utan huvudkudde mellan snarkande son och sparkande dotter. Ömme fadern ligger på kanten och yrar om att han 'ju flyttat bilen'. Visar sig att han vid fyratiden i morse hörde gatusopbilen utföra sitt jobb och flyger plötsligt ur sängen när han inser att vi glömt flytta bilen. Han gör alltså detta fyra på morgonen och anser sig därmed vara entledigad från bajsnödiga söner vid femrycket. Visst, visst.

Det fanns en tid, då jag aldrig hade kunnat föreställa mig, att det skulle komma en annan tid, då det skulle vara mer regel än undantag, att av diverse spännande skäl befinna sig i lodrätt läge före klockan sju på morgnarna, trehundrasextiofem dagar om året. Märkligt. Mycket märkligt.