How goes?
Vidro, if you ask.
Jag mår... dåligt.
Ont i magen, ont i halsen, kroppen och huvudet. Käkarna spända som ett skruvstäd.
Jag tror det är helt psykosomatiskt.
Ja, tack, vi har redan haft ett breakdown. Modern har nämligen fått för sig att hon nu inte längre kan åka hiss ensam. Varken hos oss eller i låneholken. Och bussen dörr-till-dörr vägrar hon helt. Varför? Panikångest. Ny variant. Icke förhandlingsbar.
Så plötsligt finner vi oss i en situation där Modern kräver personlig eskort dörr till dörr. Och är immun mot alla rationella argument eftersom hon hävdar psykisk instabilitet.
Vansinne. Totalt.
Så igår blev det tantrum och känslomässig utpressning eftersom vi hade vänner på glögg och därmed inte kunde köra henne hem. Efter tårar, obehagliga samtal och sjukt tryckt stämning beställde, betalade och skickade vi iväg henne i taxi. Straffet i form av utebliven närvaro på sonens julavslutning (förväntat) och total tystnad (martyrskap).
Och efter tredje kvällens middag den vanliga litanian om att det här verkligen är SISTA gången nånsin hon reser till Stockholm.
I wish.
- Posted using BlogPress from my iPhone
8 kommentarer:
herre. gud.
jag vet inte riktigt om jag har något bra att skriva mer än, är det värt att ha hennes kontakt?
jag har läst allt du skrivit om den ömma modern som jag kan hitta i alla fall och visst, ni är av samma blod, men det är ju mest en tillfällighet egentligen, och man kan inte vara tvungen att ha kontakt med folk som gör en så illa hela tiden.
Du har ju försökt och ingen kan säga nåt annat. ( jo hon, men skit i henne - hon är faktiskt inte frisk)
Ja jag vet inte jag, jag har inte samma situation alls, och det är säkert lätt att säga men det verkar inte vara värt det!
Aj aj aj. Illa. Tänker på er!
Suck! Pust! Stön!
Går det inte att åka hiss får hon väl gå i trappor eller stanna i lånelägenheten...
Sluta genast curla! Det spelar ingen roll hur mycket ni anpassar er efter hennes nycker! Ni gör ändå inte tillräckligt eller fel! Enda sättet att behålla en relation (om du nu vill det) är att ställa krav på hennes beteende och sätta gränser. Fel och bråk blir det ändå, bättre då med kinkighet av krav än trots inga krav.
Jag vad ska man säga?
Sätt henne på första bästa tåg hem...
Typ.
MEN GUD! Det är inte värt det. Fast att vara den som bestämmer en brytning är inte heller bra för den egna mentala hälsan. Så egentligen har jag inget bra råd att ge;) Bara lite stöd. Jag är på väg att skriva härda ut, samtidigt som det känns så fel. Varför ska du behöva härda ut i ditt eget hem och din egen jul? Så svårt. Men, julkram!
/petra
Opeppen på besök: Jag tror att skon klämmer någon annanstans än där den tar sig uttryck (för din mor). Baserat på egna erfarenheter så gissar jag att det grundar sig i att hon på något sätt UPPLEVER att ni inte respekterar/förstår henne och blir sur och grinig och aldrig nöjd eftersom den känslan förföljer henne hela tiden, vilket antagligen är något ni skulle behöva diskutera (..inte i stil med att "du är såhär" utan snarare "jag upplever, hur känner du?").Tror i ärlighetens namn att ingen av er blir lyckligare av att klippa kontakten, även fast det kan kännas som en bra lösning.
Skulle själv behöva ett sånt samtal med mina föräldrar, men där är det jag som är den tvära, tyvärr.
:)
//Sandra
Ordningsfråga. Hon är väl inte hos er hela dagarna?! Om hon inte kan åka hiss ensam; var i lånelägenheten kissar hundarna?
Skicka en kommentar