onsdag 28 december 2011

Åka utför

Vi drog till fjällen. Efter två dagars skidskola åker båda uppför och utför utan större problem. Dottern saknar helt rädsla för fart och höjd och propsade på att få åka upp i stora ankarliften och sen kasta sig utför i dödsföraktande hastighet och med ett självförtroende värt en elitåkare.
Jag applåderar henne och önskar bara jag hade haft samma mod. Inser vikten av det svängrum och push man behöver som liten för att våga. Vådan av curling, vikten av att som förälder släppa överbeskydderiet.



- Posted using BlogPress from my iPhone

2 kommentarer:

Spenaten sa...

Och vikten av att lära sig i tid... Har man väl lärt sig åka som barn så sitter det i ryggraden. Som att cykla, simma, åka skridskor, spela golf, tennis, jada jada jada...

Tycker det bästa är att ni verkar fått mersmak! Hoppas att ni är redo för lite brantare doningar nästa år! Jag kommer ju vara klistrad vid liftstationen, men de andra tre vill gärna ha sällskap i backarna. Jag hoppas på sällskap på caféer, restauranger, spa osv. Och chokladfabriker. He he...

Malinka sa...

Det låter härligt!

Jag var väldigt harig som liten, var rädd för att klättra och ge mig ut på lite svårare fysiska utmaningar. Tänkte inte på det i vuxen ålder förrän mina barn kom i klättraråldern och jag märkte hur min mamma hela tiden höll på med "Akta, du ramlar!", "Nej, klättra inte, du gör illa dig!" och så vidare. Då förstod jag.

Som tur är är jag inte så harig när det gäller barnen. Jag brukar nöja mig med ett lugnt "Du tänker väl på att vara försiktig" när jag tycker det känns lite på gränsen. "Jadå!" ropar de och våghalsar vidare.