Det här med skånskan.
Det som stör mig allra mest med andra skåningar i exil
är den falangen som byter satsmelodi i samband med flytt till huvudstaden.
Byter satsmelodi och lånar uppländska betoningar men behåller de svårt döljbara diftongerna och skorrande r:en.
I begynnelsen av min tid här gjorde även jag så ibland.
För att inte behöva säga "Värtan" elva gånger innan busschauffören begrep vart jag skulle. För att jag kände mig som en lantis. För att jag inte visste bättre.
Nu är min skånska djärv och bred. Men inte helt som i fornstora tider. Man tappar delar av sitt språk när man aldrig hör sitt eget modersmål talas.
Men alltså, dessa fåniga svikare som anstränger sig, till hälften, genom att prata rätt dialekt med fel melodi. Det är vidrigt. Fruktansvärt. Om jag ska ge ett exempel så pratar inredaren Mija i "Bygglov" så. Jag måste stänga av ljudet varje gång hon öppnar munnen.
2 kommentarer:
Skånska är vackert.Särskilt Lundaskånska a´la Skytte ;)
Självklart flikar jag in här och håller med! Mija-typerna är skrattretande. Det roligaste med Mija är att hon släpper den uppländska satsmelodin när hon pratar med skåningar. Då kommer hon plötligt hem och tappar fasaden. I samma avsnitt t o m!
I förbigående, och efter hosannas kommentar, kan medges att jag är av den åsikten att lundaskånskan egentligen inte är någon ursprunglig skånsk dialekt. Lundaskånskan har helt enkelt skapats som en utslätande version av en skånska som till ursprunget säkert låter mer som malmöitiska, eftersom universitetsstaden innehåller studenter från all möjliga hörn och som måste trängas och förstå varandra. Jag skulle vilja höra hur en lundabo lät INNAN universitetet blev känt och stort, även om jag begriper att den dokumentationen fallerar...
Skicka en kommentar