Åldersångest

Min åldersågren är inte av det kroppsliga slaget.
I couldn't care less att skrattrynkorna är fler och rumpan förflyttar sig söderut i takt med havsnivåns stigande.

Min åldernojja handlar mest om prestationer. Att jag inte fattat att jag blivit vuxen. På riktigt riktigt. Och därmed borde uppnå saker. Det går inte längre att tänka "jaja, men hen är mycket äldre än jag, det där kan jag också sen". Varje dag hittar jag trettioåriga författare som redan gett ut åtta succéromaner, trettiotvååringar som är chefer på koncernledningsnivå, tjugoåttaåringar som seglat jorden runt, trettioettåringar som bott utomlands i tre omgångar, fått fem barn och nu är kontorschefer i Ouagadougou. Typ.

Inte så att jag är missnöjd med mitt eget liv och prestationer, men åldersångesten. Insikten om att jag faktiskt är 36 år nu, knappast tillhör det "yngre gardet" längre. Att jag kanske borde nått längre, högre, djupare... att jag framförallt borde veta vad jag vill och vad jag inte vill. Ha en plan. Att om jag ska bli "framgångsrik" och vältränad (!) så är det faktiskt dags. Nu.