Blå himmel blå själ

Jag vet att jag måste framstå som en mycket labil person. Ömsom hård som granit, ömsom vek som ett grässtrå i parken. Höga berg och djupa dalar. Ångesten är konstant. Den bara ändrar karaktär och uttryck. En del av mig. Och ibland blir jag så trött på mig själv. Less liksom. Varför kan inte jag bara vara nöjd och glad och ta dagen som den kommer. Varför måste jag komplicera, rubba, existensialisera. Så jävla ilands liksom. Men vad hjälper det när själen är blå och hjärtat svämmar över.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Strindet