Statusuppdatering

Okej så har jag då klarat av årets Abu Dhabi-projekt (ett av dom iallafall) med den äran, och lider nu som vanligt av post-projektdepression. Lindras bäst med ny resa, och så BLIR det faktiskt.

Ikväll åker familjen upp till Romme för skidlånghelg med vänner. Ska bo på det fashionabla Scandic Borlänge... Ser mycket fram emot skidpremiären och umgänget.

Befann mig på osannolikt lyxig måndagsmiddag i måndags (ja, precis) då en gammal vän fyllde 40. Hans fina coola fru hade hyrt in en proffessionell kock som lagade en helt fantastisk middag! Så där satt vi, en måndag, och drack champagne och åt pilgrimsmusslor och tryffel och anklever. Är det så att fylla 40 har jag definitivt ingenting emot det! (Och minns min 20-årsfests budgetmeny på pastasallad och amerikanska kycklinglår med avlägsen nostalgi)

Har hunnit med en del träning också - kör Crosstraining och nya passet Speed n'Sports. Det roliga med gymmet här i kvarteret är att det är just kvarterets gym. Det är mammor och pappor och mormördrar till barn på skolan. Och personalen i affären. Och lokala caféets ägarinna. Och vår pensionerade granne. Och... så vidare. Jag gillar ju sånt. Känns tryggt. Småstadskänsla i storstan.

Veggolunch med en annan gammal vän idag. En sån som är så sjukt bra att ta tag i saker. Som att äta lunch till exempel. Min skrattanfallsvän som älskar allitterationer lika mycket som jag och är den bästa på att komma ihåg allt roligt jag glömt.

Ja... och så... Två öppningar på gång. Smaaaala smala, men dock. Öppningar. Blir så sjukt taggad på att passera nålsögat den här gången. Men när jag sitter med self assessementtestet och ska svara på om jag mest är ett av följande 1) asocial 2) misstänksam mot andra 3) kritisk till nya idéer och panikartat svarar det minst illa inser jag att jag fortfarande kan falla ner i Det Stora Svarta Hålet igen.
We will soon know.

Trettio minuters sand mellan tårna

Location:Dubai

Mig äger ingen

Såg jag igår på bio med en kär vän.
Hittade svenska (!) saltade majs- och chokladsnacks som jag tryckte i mig.
Filmen var fin, sorglig, berörande och lämnade en känsla av tacksamhet för att jag har möjlighet att ge mina barn en helt annan typ av uppväxt.

Idag jobbar jag hemma och försöker multitaska praktiska bestyr med tvätt, packning, ärenden, med att svara på folks tusen frågor inför kommande veckas delegationsresa till Abu Dhabi.
Imorgon bitti drar jag. Tyvärr ingen ljumma-nätter-kastanjetter-resa denna gång, det är 17 grader och blåsigt regn, men jag slipper iallafall iskylan.


 

Dubbelmacka

Körde dubbel träning idag. Av helt ologiska skäl. Hade lovat än den ena än den andra att sälla.
För att inte tala om dottern som tjatar varje dag om att hon vill vara på mini-SATS.

Och det är inte slut än.
Har två lovningar om sällis kvar denna vecka.

Aj.

Och det här med att säga nej, kanske?

Vända blad

Verkar som om den här julen varit jobbig för många. Kanske är det gråheten. Kanske nåt annat.
Jag vet att den varit det för mig. I stort och smått. Och det är svårare att klara små motgångar när man har några större i bagaget.

Jag har varit extremt låg på jobbet. Det känns som om jag står stilla. Eller går krabbgång. Möjligen backar neråt i nån slags reversiv process. Jag inser - trots mina tidvis exotiska arbetsuppgifter - att jag kommer dö demotivationsdöden om jag blir kvar.

Jag har inte blivit headhuntad. Man ska tydligen blir det i min ålder/med min erfarenhet sägs det. Jag är lika nollad på hur man skaffar andra jobb som jag hade varit på förhållandemarknaden om det hade varit aktuellt. Hur gör man? Alla säger kontakter, och jag har tonvis av kontakter men det händer fan inget där. Eller så har jag fel sorts kontakter.

Jag har brutit med min mor. Helt. Ett tag iallafall. Som ensambarn kan man ju inte riktigt göra det helt och hållet, men tillfälligtvis. Det har varit bråk (kring julfirandet) sedan oktober. Som kulminerade när vi berättade att vi passade en liten hund över jul. Då var vi plötsligt inte välkomna, och det gick absolut inte att lösa. När vi ändå åkte dit blev det katastrof, jag blev kallad både det ena och andra, och hon dök inte upp till den teaterföreställning hon lovat barnbarnen att gå med på. Vi checkade ut från Malmö två dygn i förtid och drog 60 mil hem till landet. Kurade ihop mig, grät, bröt ihop och gick vidare.

Jag hade fåfängt hoppats på åtminstone en eller två nyårskalasinbjudningar efter tre år med kalas hos oss. Det blev en jättetrevlig nyår till slut ändå, hos oss, med fina vänner och god mat, men jag hade verkligen verkligen behövt peppen att bli bortbjuden i år.

Jag har vänt blad. Livet känns mycket lättare nu när jul och nyårsskiten är över. Nytt år, ljusare tider. Några roligheter att se fram emot. Jobbresa till värmen med fin och rolig kollega (första gången jag får sällskap på flyget på typ tre år), skidhelg med bästa resevännerna i Romme, jag fyller 40 (!) - (fattar det inte riktigt, hur kan jag vara 40?!?), planering av 40-årskalas with surprise, och så hoppas jag på nån rolig resa till sommaren, hösten eller om inte annat jul 2014!!
Dessutom har det trillat ner en veckas extra semester, som statligt anställd 40-taggare har jag nu 7 veckor ledigt. Fantastiskt!
 

Mitt finaste i hemvirkad mössa

7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

6. Hepp! Dagens boktips.

Aaaaaa det finns så mycket!
Men för att jag läser den just nu: Haruki Murakami-trilogin 1Q84

Precis i min smak: udda karaktärer i parallella verkligheter som sakta vävs ihop.

Kladdkaka med Polly och färskostswirl

Ni vet det där receptet som Arla gör reklam för i diverse tidningar.
Jag testade det igår när vi hade en såndär lite magiskt fantastisk spontanmiddag med ganska nya vänner.
Alltså - sjuuukt god. En blandning av seg brownie, kladdkaka och Polly-godis.

(Att vi sen åt herr C's gubbröra, drack hemgjord bäsk, grillade (!) årets första ryggbiff med bea och drack ohemula mängder rödvin var bara bonus.)

5. Det bästa snackset är ju som vi alla vet…

Ja det är ju alltså otvivelaktigt - och det bär mig emot att säga att det är NORSKT - men det är utan konkurrens Smash!
Sombreros, salta majsstrutar, doppade i mjölkchoklad. Helt magiska! Jag är besatt. Lyckligtvis finns dom inte i Sverige, annars skulle jag varit smällfet förmodligen. Det sägs att Marabous chokladkaka "Amigo" smakar likadant, men nää... Smash! ska det va!

Snor some inspiration

Eftersom jag just nu njuter av att vara mopsfri och därmed mest ligger på en renfäll vid en öppen spis och äter choklad, så är min blogginspiration en smula låg. Jag tror inte nån är så road av att se fler bilder på min ljuskonsumtion.

Så då snor jag lite sent bloggkalendern från Onekligen:
En rubrik för varje dag i januari alltså. Börjar strax dådå?

1. Kolla! Här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon.
2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…
3. En grej jag skulle vilja lära mig.
4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum.
5. Det bästa snackset är ju som vi alla vet…
6. Hepp! Dagens boktips.
7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.
8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…
9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.
11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…
12. Hepp! Dagens tv-tips.
13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..
14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…
15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen.
16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.
17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…
18. Hepp! Dagens filmtips.
19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.
20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...
21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.
22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.
23. Hepp! Dagens musiktips.
24. En grej jag borde ta tag i.
25. Kolla! Här är en bild från mitt kök.
26. Den bästa frukosten är ju som vi alla vet…
27. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela i ett band…
28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.
29. Hepp! Dagens middagstips.

30. En grej jag är himla bra på.
31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet...

Varde ljus

Bränner 44 ljus per dag.
Storkund hos IKEA.
Hur klarar man annars det här mööörkret..?

Älska polaroid

Mina finaste i polaroidformat.
Jag älskar polaroid.
Hela grejen.
Klick. Wroom. Där kom bilden. Trettio minuters spänd väntan. Kolla där är vi! I finfint retrofilter, helt av sig självt.
Bästa julklappen, I tell you.

Back to the land

Tjufyra timmar i stan för att fira nyår. Fantastiska fyrverkerier från sjunde.

Idag tillbaka till landet och fåglarne. Det är SÅ ljuvligt att ha en liten stuga såhär. Som om all ångest (nåja, en stor del) rinner av mig när jag närmar mig Kantarellen.

Nu ett nytt år. Jag hoppas det blir bättre än det förra, på flera plan. Jag hoppas kunna byta jobb, jag hoppas kunna stabilisera relationen med Modern på en något ytterligare begränsad nivå, jag hoppas kunna omge mig med människor som ger energi så att jag själv kan bli en sådan, jag hoppas kunna utveckla vänskaper och kunna vara rakare i kommunikationen med andra.
Främst hoppas jag lite oftare kunna lyfta mig själv ut ur boxen så att jag slipper bli så himla besviken på allt och alla.

Och - främst detta: Nästa jul och nyår hoppas jag vara betydligt gladare.

O the joy

Jul i Borås med hund.

Kusiner och barn och hundar i en enda röra. 

Ett oplanerat kaos jag alltid tror jag är beredd på men inte är. 

Roligt med nyaste lillkusinen, såna kan jag aldrig erbjuda. 

Mellandagstraumatisk Malmö-resa som slutade i katastrof. 

Jag och min mamma finns nu icke mera. 

Jag sörjer som jag sörjt i åratal, nu lite mer dämpat och kontrollerat. 

Men ensamheten. Rotlösheten. Sorgen. Övergivenheten. 

Åter Sörmland snabbt som satan, ett ställe att pusta ut, en känslomässig oas.

Men ändå - shit det här året. Jag är låg, blå, nere, utgången, avsliten, LEDSEN.

Och som alltid ger no flow mer no flow. Är fortsatt ledsen. Mina barndomstrauman kommer ikapp mig. Alla dessa högtider som ska firas. Nästa år reser vi bort. Frågan är väl bara om jag ändå kommer känna samma sorg och ödslighet inuti. 

Och så en snarkade jävla mops på det. 

Happy new year. 

Själv ligger jag under en filt och dör lite.

Nyår

Vad vore en bal på slottet..?
Just nu alldeles underbar.

Saknar intensivt glittret och glamouren som omgärdade våra nyårsbaler i Lund. Frack och frasande klänningar, strass och bling, ett tjugotal personer på försittning och så dans till sju på morgonen i AF-borgen till storbandsorkester och DJ. Om man orkade avslutades med frukost på Grand.

Those days are gone.

Det här med smink som äts upp?

Ja, av huden?
Man målar sig på morgonen och så är det uppätet runt lunch?
Sånt som hände mamma när jag var liten och jag ba "men hade du inte ögonskugga imorse?"

Jag är där nu.
Jag har blivit så medelålders att sminket äts upp automatiskt.

God jul!

Snett leende

Fyra dagar kvar.
Sen ska jag gå och dö en smula under en filt på landet.
Så. Jävla. Trött.

Nu kommer jag ju inte kunna koppla av sådär winterjinglebelligt eftersom jag har ett stort projekt som ska exekveras i början sv januari, men jag kan låtsas ett tag.

Och det här "julmyyyzet" är snart över. Ångesten över jul och julklappar och var man ska vara och inte har aldrig varit så stor som i år. Nästa år åker jag så sjukt gärna bort över både jul och nyår så jag slipper tjafset och tjatet och frågorna och alla sårade känslor.

Nej men hörrni, nu "rycker vi upp oss" lite!

Mops!

Vi är värdfamilj tre veckor åt lilla Poppy! Lycka!

När tredje ljuset brinner...

Första luciatåget sen dagis, och man märker att det hänt saker. :-)

Plötligt håller treorna ett RIKTIGT luciatåg. Dom brukar allvar. Sjunger fantastiskt (nåja), deklamerar dikter och kör solon. Imponerande!

Nu går jag in i julmode. Glögg ikväll ja?

Globalt samvete

Var på vindejt igår som mest påminde om en fyratimmars anställningsintervju.
Min fina kollega hade bjudit in en fd kollega till henne, en snubbe som är karismatiskt och drivande och förändrar världen. Det är jättefint.
Det är bara det att när man sitter där, trött och sliten och nedtryckt, och förväntas vara rappkäftad, kreativ, lösningsorienterad och vilka är mina tre state-of-the-art-bidrag för att rädda världen VA VA VA???, då får jag bara jordens prestationsångest och känner mig ännu mer trött och misslyckad.
Jag oooorkar inte. Inte just nu. Det kanske hade varit annorlunda en solig dag i maj.

Fascinerande med det sortens personer. Men jag är inte sån.

Dag för dag tar vi oss fram i december

Nej, flow är väl inte ordet som karaktäriserat december.
Men betänk detta kära vänner: Det är det lilla som gör det.

När Knuts - relativt nyutsedda - gudfar (då vi uppenbarligen träffade helt fel med val av gudmor) tog sig tid att komma förbi och vara med på Knuts födelsedagsmiddag, och träffade mitt i prick i valet av present och intresserar sig för honom på riktigt, då höjs mina energinivåer tre pinnhål.

Och idag hade jag en ganska bra dag på jobbet med stor hearing om hållbar stadsutveckling där jag var med och pratade. Ett halvt pinnhål.

Men igår återigen långdragna möten med människor som tillåts ORERA i oändlighet och en massa idisslat tjafs. Ner två pinnhål.

Tror jag lider av en smärre nedstämdhet. Är otroligt lättpåverkad. Och mest åt det negativa hållet.

Tjatigt, ledsen.

Jag blir trött på min egen förutsägbarhet.
Min vinterdeppighet som jag tror är unik och på riktigt varje gång.
Det måste verkligen vara omgivningen som är knäpp, det kan ju inte vara jag som bara neggar.
Yeah right. It's in my head.

Men ändå. Känslorna är verkliga.
Jag känner mig ledsen. Och trött. Som fan.
Och det beror säkert på mörkerhelvetet.
Men det hjälper liksom inte heller upp med allt knäppt som händer.

Familjens projektledare

Hette en bok jag läste för några år sen. Handlade om hur det - trots vår generations relativt jämställda förhållanden - fortfarande är så att det oftast är kvinnan som med järnkoll är familjens projektledare och sköter hela Familjen AB's planering.

Tänkte då att så är det ju (vet jag från mammagruppsklagosång och andra grupper där kvinnor kommer samman...) men inte hos oss. Eftersom jag har rest så mycket i jobbet har herr C varit den med stenkoll och jag den utan. Eller?

Fick ett bryt häromdagen när jag insåg hur mycket ångest det ger mig att vara den som ändå (frivilligt, mind me, säger maken) håller i själva tänkandet flera veckor framåt. För så är det. Jag är den som lägger upp långtidsplaneringen. Tvångsmässigt. För jag tror att världen kommer rasa ihop annars. Maken kan leva mycket mer ad hoc på det planet.

Det var också slående när mailbombningen i klassen startade kring uppkommande julbasarsbakning och vårbakning. Nittio procent av mailkorrespondensen kom från mammorna. Fem mammor bakar, två mammor står på loppisen, två mammor köper engångmateriel, tre mammor köper lärarpresenterna...

Vad händer där? Vart tar alla skillade projektledare-i-arbetslivet-pappor vägen?
Dom som är VD:ar och chefer och kan hålla många bollar i luften.
Obetalt ideellt arbete kanske inte är så spännande?

 

Härarbetar

En av de just nu få fördelarna med mitt jobb är flexibiliteten.
Jag har inga direkta fasta tider och platser (utom måndagar i Etuna).
Det passar mig  - som är en rastlös själ - utmärkt.

Idag tillxempel, sitter jag på kvarterscaféet med en dubbel latte och jobbar. Det känns inspirerande och det blir lite lättare att andas. Även om jag fortfarande är arg, irriterad, sur, grinig, deppig, låg och stressad.

(Konversation hemma:
Jag: -"Alltså, jag brukar ju inte vara sånhär i december? Jag älskar ju december!"
Maken: *lång blick* -"Eh, jo det brukar du. VARJE år. Du hatar december.")

Andras ungar

Det är befriande  - sa en ung barnlös vän - när jag och min kollega spydde ur oss våra aversioner mot andra(s) barn. Befriande alltså, i det att man inte nödvändigtvis behöver älska alla barn bara för att man fått egna. Att man kan älska sina egna barn, men inte per automatik alla andras.

För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.

Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.

Så.
Nu fick jag det sagt.

Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)

Mörker

December.
Detta mörker av mörker. Visserligen sockrat med lite blingbling och ackompanjerat av muntert jultralala, men alltså.
Aktivitetsnivå är höjd till blodstörtningsnivå.
Det är julbasarer och bakning och klassloppis och luciatåg och kyrkoavslutning. Dessutom är det fölsedag och kalasplanering och tårtbakning. Och julplanering och reseplanering och biljettbokning. Och projektavslut och projektuppstart och projektrapportering och hejochhå vi klämmer in en jullunch och ett julmingel på det också.

Jag vill bara sova. Och vakna i maj.

Bloggen är död. Leve bloggen!

Jag tog bara en naturlig paus.
För att... Facebook finns, för att Instagram finns, för att tja... jag inte orkade skriva intelligenta inlägg. Har svårt att balansera det privata och det offentliga.

Men ibland behövs utrymme för längre resonemang. Jag har burit på en saknad och en längtan efter bloggen. Någon har frågat efter den (halleluja!).

Så, ja.
Coming up.

Landet - Dubai - Millesgården

Jag gillar kontraster och omväxling. Ibland blir det lite absurt dock. När man står i färgfläckade jeans och gummiströvlar och målar ett sunkigt sjuttiotalsfurufönster, för att att sen packa ihop, dra på sig kostym och flyga ner till guld och glamour i Dubai. (Som jag förvisso enbart får betrakta från ett mötesrumsfönster men ändå). Och så hem igen och lämna bort barnen och gå långpromenad på ett eldsflammande Djurgården och dricka champagne på Millesgården.
Det är bra.

Skolhohofoto

Å detta med skolfoto.
Finns det nåt vidrigare?
Barnet som hade en slags frisyr när man lämnade det på morgonen med som på fotot har ett gymparufs pga vilda lekar på rasten precis före fotografering. Barn med stela leenden fotade i märkliga perspektiv och med kläderna på trekvart.
Dom fotona ska man köpa (Nu med New York-bakgrund! Endast 299 kr extra! Man ba va?! Varför vill jag ha mitt stelt leende barn mot en NY-bakgrund??) i flertal (vad är grejen med fotokartor? varför vill jag ha 49 småfoton på barnet ifråga?)

Jag köper skolkatalogen. Jag hajjar den grejen. Men i övrigt tar tom Gröna Lunds automater bättre foton på mina kids när dom åker karusell än vad skolfotografen gör.