Tjufyra timmar i stan för att fira nyår. Fantastiska fyrverkerier från sjunde.
Idag tillbaka till landet och fåglarne. Det är SÅ ljuvligt att ha en liten stuga såhär. Som om all ångest (nåja, en stor del) rinner av mig när jag närmar mig Kantarellen.
Nu ett nytt år. Jag hoppas det blir bättre än det förra, på flera plan. Jag hoppas kunna byta jobb, jag hoppas kunna stabilisera relationen med Modern på en något ytterligare begränsad nivå, jag hoppas kunna omge mig med människor som ger energi så att jag själv kan bli en sådan, jag hoppas kunna utveckla vänskaper och kunna vara rakare i kommunikationen med andra.
Främst hoppas jag lite oftare kunna lyfta mig själv ut ur boxen så att jag slipper bli så himla besviken på allt och alla.
Och - främst detta: Nästa jul och nyår hoppas jag vara betydligt gladare.
onsdag 1 januari 2014
måndag 30 december 2013
O the joy
Jul i Borås med hund.
Kusiner och barn och hundar i en enda röra.
Ett oplanerat kaos jag alltid tror jag är beredd på men inte är.
Roligt med nyaste lillkusinen, såna kan jag aldrig erbjuda.
Mellandagstraumatisk Malmö-resa som slutade i katastrof.
Jag och min mamma finns nu icke mera.
Jag sörjer som jag sörjt i åratal, nu lite mer dämpat och kontrollerat.
Men ensamheten. Rotlösheten. Sorgen. Övergivenheten.
Åter Sörmland snabbt som satan, ett ställe att pusta ut, en känslomässig oas.
Men ändå - shit det här året. Jag är låg, blå, nere, utgången, avsliten, LEDSEN.
Och som alltid ger no flow mer no flow. Är fortsatt ledsen. Mina barndomstrauman kommer ikapp mig. Alla dessa högtider som ska firas. Nästa år reser vi bort. Frågan är väl bara om jag ändå kommer känna samma sorg och ödslighet inuti.
Och så en snarkade jävla mops på det.
Happy new year.
Själv ligger jag under en filt och dör lite.
Nyår
Vad vore en bal på slottet..?
Just nu alldeles underbar.
Saknar intensivt glittret och glamouren som omgärdade våra nyårsbaler i Lund. Frack och frasande klänningar, strass och bling, ett tjugotal personer på försittning och så dans till sju på morgonen i AF-borgen till storbandsorkester och DJ. Om man orkade avslutades med frukost på Grand.
Those days are gone.
Just nu alldeles underbar.
Saknar intensivt glittret och glamouren som omgärdade våra nyårsbaler i Lund. Frack och frasande klänningar, strass och bling, ett tjugotal personer på försittning och så dans till sju på morgonen i AF-borgen till storbandsorkester och DJ. Om man orkade avslutades med frukost på Grand.
Those days are gone.
tisdag 17 december 2013
Det här med smink som äts upp?
Ja, av huden?
Man målar sig på morgonen och så är det uppätet runt lunch?
Sånt som hände mamma när jag var liten och jag ba "men hade du inte ögonskugga imorse?"
Jag är där nu.
Jag har blivit så medelålders att sminket äts upp automatiskt.
God jul!
Man målar sig på morgonen och så är det uppätet runt lunch?
Sånt som hände mamma när jag var liten och jag ba "men hade du inte ögonskugga imorse?"
Jag är där nu.
Jag har blivit så medelålders att sminket äts upp automatiskt.
God jul!
måndag 16 december 2013
Snett leende
Fyra dagar kvar.
Sen ska jag gå och dö en smula under en filt på landet.
Så. Jävla. Trött.
Nu kommer jag ju inte kunna koppla av sådär winterjinglebelligt eftersom jag har ett stort projekt som ska exekveras i början sv januari, men jag kan låtsas ett tag.
Och det här "julmyyyzet" är snart över. Ångesten över jul och julklappar och var man ska vara och inte har aldrig varit så stor som i år. Nästa år åker jag så sjukt gärna bort över både jul och nyår så jag slipper tjafset och tjatet och frågorna och alla sårade känslor.
Nej men hörrni, nu "rycker vi upp oss" lite!
Sen ska jag gå och dö en smula under en filt på landet.
Så. Jävla. Trött.
Nu kommer jag ju inte kunna koppla av sådär winterjinglebelligt eftersom jag har ett stort projekt som ska exekveras i början sv januari, men jag kan låtsas ett tag.
Och det här "julmyyyzet" är snart över. Ångesten över jul och julklappar och var man ska vara och inte har aldrig varit så stor som i år. Nästa år åker jag så sjukt gärna bort över både jul och nyår så jag slipper tjafset och tjatet och frågorna och alla sårade känslor.
Nej men hörrni, nu "rycker vi upp oss" lite!
söndag 15 december 2013
fredag 13 december 2013
När tredje ljuset brinner...
Första luciatåget sen dagis, och man märker att det hänt saker. :-)
Plötligt håller treorna ett RIKTIGT luciatåg. Dom brukar allvar. Sjunger fantastiskt (nåja), deklamerar dikter och kör solon. Imponerande!
Nu går jag in i julmode. Glögg ikväll ja?
Plötligt håller treorna ett RIKTIGT luciatåg. Dom brukar allvar. Sjunger fantastiskt (nåja), deklamerar dikter och kör solon. Imponerande!
Nu går jag in i julmode. Glögg ikväll ja?
Globalt samvete
Var på vindejt igår som mest påminde om en fyratimmars anställningsintervju.
Min fina kollega hade bjudit in en fd kollega till henne, en snubbe som är karismatiskt och drivande och förändrar världen. Det är jättefint.
Det är bara det att när man sitter där, trött och sliten och nedtryckt, och förväntas vara rappkäftad, kreativ, lösningsorienterad och vilka är mina tre state-of-the-art-bidrag för att rädda världen VA VA VA???, då får jag bara jordens prestationsångest och känner mig ännu mer trött och misslyckad.
Jag oooorkar inte. Inte just nu. Det kanske hade varit annorlunda en solig dag i maj.
Fascinerande med det sortens personer. Men jag är inte sån.
Min fina kollega hade bjudit in en fd kollega till henne, en snubbe som är karismatiskt och drivande och förändrar världen. Det är jättefint.
Det är bara det att när man sitter där, trött och sliten och nedtryckt, och förväntas vara rappkäftad, kreativ, lösningsorienterad och vilka är mina tre state-of-the-art-bidrag för att rädda världen VA VA VA???, då får jag bara jordens prestationsångest och känner mig ännu mer trött och misslyckad.
Jag oooorkar inte. Inte just nu. Det kanske hade varit annorlunda en solig dag i maj.
Fascinerande med det sortens personer. Men jag är inte sån.
torsdag 12 december 2013
Dag för dag tar vi oss fram i december
Nej, flow är väl inte ordet som karaktäriserat december.
Men betänk detta kära vänner: Det är det lilla som gör det.
När Knuts - relativt nyutsedda - gudfar (då vi uppenbarligen träffade helt fel med val av gudmor) tog sig tid att komma förbi och vara med på Knuts födelsedagsmiddag, och träffade mitt i prick i valet av present och intresserar sig för honom på riktigt, då höjs mina energinivåer tre pinnhål.
Och idag hade jag en ganska bra dag på jobbet med stor hearing om hållbar stadsutveckling där jag var med och pratade. Ett halvt pinnhål.
Men igår återigen långdragna möten med människor som tillåts ORERA i oändlighet och en massa idisslat tjafs. Ner två pinnhål.
Tror jag lider av en smärre nedstämdhet. Är otroligt lättpåverkad. Och mest åt det negativa hållet.
Men betänk detta kära vänner: Det är det lilla som gör det.
När Knuts - relativt nyutsedda - gudfar (då vi uppenbarligen träffade helt fel med val av gudmor) tog sig tid att komma förbi och vara med på Knuts födelsedagsmiddag, och träffade mitt i prick i valet av present och intresserar sig för honom på riktigt, då höjs mina energinivåer tre pinnhål.
Och idag hade jag en ganska bra dag på jobbet med stor hearing om hållbar stadsutveckling där jag var med och pratade. Ett halvt pinnhål.
Men igår återigen långdragna möten med människor som tillåts ORERA i oändlighet och en massa idisslat tjafs. Ner två pinnhål.
Tror jag lider av en smärre nedstämdhet. Är otroligt lättpåverkad. Och mest åt det negativa hållet.
tisdag 10 december 2013
Tjatigt, ledsen.
Jag blir trött på min egen förutsägbarhet.
Min vinterdeppighet som jag tror är unik och på riktigt varje gång.
Det måste verkligen vara omgivningen som är knäpp, det kan ju inte vara jag som bara neggar.
Yeah right. It's in my head.
Men ändå. Känslorna är verkliga.
Jag känner mig ledsen. Och trött. Som fan.
Och det beror säkert på mörkerhelvetet.
Men det hjälper liksom inte heller upp med allt knäppt som händer.
Min vinterdeppighet som jag tror är unik och på riktigt varje gång.
Det måste verkligen vara omgivningen som är knäpp, det kan ju inte vara jag som bara neggar.
Yeah right. It's in my head.
Men ändå. Känslorna är verkliga.
Jag känner mig ledsen. Och trött. Som fan.
Och det beror säkert på mörkerhelvetet.
Men det hjälper liksom inte heller upp med allt knäppt som händer.
fredag 6 december 2013
Familjens projektledare
Hette en bok jag läste för några år sen. Handlade om hur det - trots vår generations relativt jämställda förhållanden - fortfarande är så att det oftast är kvinnan som med järnkoll är familjens projektledare och sköter hela Familjen AB's planering.
Tänkte då att så är det ju (vet jag från mammagruppsklagosång och andra grupper där kvinnor kommer samman...) men inte hos oss. Eftersom jag har rest så mycket i jobbet har herr C varit den med stenkoll och jag den utan. Eller?
Fick ett bryt häromdagen när jag insåg hur mycket ångest det ger mig att vara den som ändå (frivilligt, mind me, säger maken) håller i själva tänkandet flera veckor framåt. För så är det. Jag är den som lägger upp långtidsplaneringen. Tvångsmässigt. För jag tror att världen kommer rasa ihop annars. Maken kan leva mycket mer ad hoc på det planet.
Det var också slående när mailbombningen i klassen startade kring uppkommande julbasarsbakning och vårbakning. Nittio procent av mailkorrespondensen kom från mammorna. Fem mammor bakar, två mammor står på loppisen, två mammor köper engångmateriel, tre mammor köper lärarpresenterna...
Vad händer där? Vart tar alla skillade projektledare-i-arbetslivet-pappor vägen?
Dom som är VD:ar och chefer och kan hålla många bollar i luften.
Obetalt ideellt arbete kanske inte är så spännande?
Tänkte då att så är det ju (vet jag från mammagruppsklagosång och andra grupper där kvinnor kommer samman...) men inte hos oss. Eftersom jag har rest så mycket i jobbet har herr C varit den med stenkoll och jag den utan. Eller?
Fick ett bryt häromdagen när jag insåg hur mycket ångest det ger mig att vara den som ändå (frivilligt, mind me, säger maken) håller i själva tänkandet flera veckor framåt. För så är det. Jag är den som lägger upp långtidsplaneringen. Tvångsmässigt. För jag tror att världen kommer rasa ihop annars. Maken kan leva mycket mer ad hoc på det planet.
Det var också slående när mailbombningen i klassen startade kring uppkommande julbasarsbakning och vårbakning. Nittio procent av mailkorrespondensen kom från mammorna. Fem mammor bakar, två mammor står på loppisen, två mammor köper engångmateriel, tre mammor köper lärarpresenterna...
Vad händer där? Vart tar alla skillade projektledare-i-arbetslivet-pappor vägen?
Dom som är VD:ar och chefer och kan hålla många bollar i luften.
Obetalt ideellt arbete kanske inte är så spännande?
Härarbetar
En av de just nu få fördelarna med mitt jobb är flexibiliteten.
Jag har inga direkta fasta tider och platser (utom måndagar i Etuna).
Det passar mig - som är en rastlös själ - utmärkt.
Idag tillxempel, sitter jag på kvarterscaféet med en dubbel latte och jobbar. Det känns inspirerande och det blir lite lättare att andas. Även om jag fortfarande är arg, irriterad, sur, grinig, deppig, låg och stressad.
(Konversation hemma:
Jag: -"Alltså, jag brukar ju inte vara sånhär i december? Jag älskar ju december!"
Maken: *lång blick* -"Eh, jo det brukar du. VARJE år. Du hatar december.")
Jag har inga direkta fasta tider och platser (utom måndagar i Etuna).
Det passar mig - som är en rastlös själ - utmärkt.
Idag tillxempel, sitter jag på kvarterscaféet med en dubbel latte och jobbar. Det känns inspirerande och det blir lite lättare att andas. Även om jag fortfarande är arg, irriterad, sur, grinig, deppig, låg och stressad.
(Konversation hemma:
Jag: -"Alltså, jag brukar ju inte vara sånhär i december? Jag älskar ju december!"
Maken: *lång blick* -"Eh, jo det brukar du. VARJE år. Du hatar december.")
torsdag 5 december 2013
Andras ungar
Det är befriande - sa en ung barnlös vän - när jag och min kollega spydde ur oss våra aversioner mot andra(s) barn. Befriande alltså, i det att man inte nödvändigtvis behöver älska alla barn bara för att man fått egna. Att man kan älska sina egna barn, men inte per automatik alla andras.
För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.
Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.
Så.
Nu fick jag det sagt.
Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)
För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.
Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.
Så.
Nu fick jag det sagt.
Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)
Mörker
December.
Detta mörker av mörker. Visserligen sockrat med lite blingbling och ackompanjerat av muntert jultralala, men alltså.
Aktivitetsnivå är höjd till blodstörtningsnivå.
Det är julbasarer och bakning och klassloppis och luciatåg och kyrkoavslutning. Dessutom är det fölsedag och kalasplanering och tårtbakning. Och julplanering och reseplanering och biljettbokning. Och projektavslut och projektuppstart och projektrapportering och hejochhå vi klämmer in en jullunch och ett julmingel på det också.
Jag vill bara sova. Och vakna i maj.
Detta mörker av mörker. Visserligen sockrat med lite blingbling och ackompanjerat av muntert jultralala, men alltså.
Aktivitetsnivå är höjd till blodstörtningsnivå.
Det är julbasarer och bakning och klassloppis och luciatåg och kyrkoavslutning. Dessutom är det fölsedag och kalasplanering och tårtbakning. Och julplanering och reseplanering och biljettbokning. Och projektavslut och projektuppstart och projektrapportering och hejochhå vi klämmer in en jullunch och ett julmingel på det också.
Jag vill bara sova. Och vakna i maj.
tisdag 3 december 2013
Bloggen är död. Leve bloggen!
Jag tog bara en naturlig paus.
För att... Facebook finns, för att Instagram finns, för att tja... jag inte orkade skriva intelligenta inlägg. Har svårt att balansera det privata och det offentliga.
Men ibland behövs utrymme för längre resonemang. Jag har burit på en saknad och en längtan efter bloggen. Någon har frågat efter den (halleluja!).
Så, ja.
Coming up.
För att... Facebook finns, för att Instagram finns, för att tja... jag inte orkade skriva intelligenta inlägg. Har svårt att balansera det privata och det offentliga.
Men ibland behövs utrymme för längre resonemang. Jag har burit på en saknad och en längtan efter bloggen. Någon har frågat efter den (halleluja!).
Så, ja.
Coming up.
måndag 14 oktober 2013
Landet - Dubai - Millesgården
Jag gillar kontraster och omväxling. Ibland blir det lite absurt dock. När man står i färgfläckade jeans och gummiströvlar och målar ett sunkigt sjuttiotalsfurufönster, för att att sen packa ihop, dra på sig kostym och flyga ner till guld och glamour i Dubai. (Som jag förvisso enbart får betrakta från ett mötesrumsfönster men ändå). Och så hem igen och lämna bort barnen och gå långpromenad på ett eldsflammande Djurgården och dricka champagne på Millesgården.
Det är bra.
Det är bra.
torsdag 26 september 2013
Skolhohofoto
Å detta med skolfoto.
Finns det nåt vidrigare?
Barnet som hade en slags frisyr när man lämnade det på morgonen med som på fotot har ett gymparufs pga vilda lekar på rasten precis före fotografering. Barn med stela leenden fotade i märkliga perspektiv och med kläderna på trekvart.
Dom fotona ska man köpa (Nu med New York-bakgrund! Endast 299 kr extra! Man ba va?! Varför vill jag ha mitt stelt leende barn mot en NY-bakgrund??) i flertal (vad är grejen med fotokartor? varför vill jag ha 49 småfoton på barnet ifråga?)
Jag köper skolkatalogen. Jag hajjar den grejen. Men i övrigt tar tom Gröna Lunds automater bättre foton på mina kids när dom åker karusell än vad skolfotografen gör.
Finns det nåt vidrigare?
Barnet som hade en slags frisyr när man lämnade det på morgonen med som på fotot har ett gymparufs pga vilda lekar på rasten precis före fotografering. Barn med stela leenden fotade i märkliga perspektiv och med kläderna på trekvart.
Dom fotona ska man köpa (Nu med New York-bakgrund! Endast 299 kr extra! Man ba va?! Varför vill jag ha mitt stelt leende barn mot en NY-bakgrund??) i flertal (vad är grejen med fotokartor? varför vill jag ha 49 småfoton på barnet ifråga?)
Jag köper skolkatalogen. Jag hajjar den grejen. Men i övrigt tar tom Gröna Lunds automater bättre foton på mina kids när dom åker karusell än vad skolfotografen gör.
The Mother and the Jul
Hade det inte varit för mina två år i terapi och min man så hade jag nästan fallit handlöst i skuldfällan igen.
Såhär: "Jag vill inte vara ensam över jul, jag vill komma upp till er men följande gäller: Du måste åka ner 60 mil ToR för att hämta mig på en dag jag bestämmer. Jag måste få stanna minst en vecka. Jag vägrar åka tåg på vissa specifika datum vilket gör att jag måste stanna extra länge. Jag vill sova i en skön vuxensäng, i ett tillräckligt stort rum. Jag vill att ni vuxna konverserar mig större delen av tiden. Du måste följa med mig i hissen varje gång jag ska ut med hunden. Eller så får du gå ut med hunden. Vår relation är ditt fel och ditt ansvar och du borde skämmas. Vi ska ha trevligt och alla ska vara glada. Jag har skickat med detaljerade instruktioner på exakt vilken sittplats jag bara kan tänka mig. Så, när kan du boka och betala min biljett?"
Först bara: slagsuget i magen, skuldavgrunden. Sen: försiktigt balansera upp för kanten igen, trippa baklänges tills jag når fast mark. Avvakta. Och så ilskan. Frustrationen. Som kommer sent om natten, tidigt om morgonen. Monologerna. Slutligen: Mognaden. Svaret med mina absoluta gränser, satta once and for all. Tack då.
Såhär: "Jag vill inte vara ensam över jul, jag vill komma upp till er men följande gäller: Du måste åka ner 60 mil ToR för att hämta mig på en dag jag bestämmer. Jag måste få stanna minst en vecka. Jag vägrar åka tåg på vissa specifika datum vilket gör att jag måste stanna extra länge. Jag vill sova i en skön vuxensäng, i ett tillräckligt stort rum. Jag vill att ni vuxna konverserar mig större delen av tiden. Du måste följa med mig i hissen varje gång jag ska ut med hunden. Eller så får du gå ut med hunden. Vår relation är ditt fel och ditt ansvar och du borde skämmas. Vi ska ha trevligt och alla ska vara glada. Jag har skickat med detaljerade instruktioner på exakt vilken sittplats jag bara kan tänka mig. Så, när kan du boka och betala min biljett?"
Först bara: slagsuget i magen, skuldavgrunden. Sen: försiktigt balansera upp för kanten igen, trippa baklänges tills jag når fast mark. Avvakta. Och så ilskan. Frustrationen. Som kommer sent om natten, tidigt om morgonen. Monologerna. Slutligen: Mognaden. Svaret med mina absoluta gränser, satta once and for all. Tack då.
Vardagsångesten
Jag avskyr verkligen den delen av vardagen som kräver en massa av mig. Hela tiden.
Att man aldrig bara kan komma hem och koppla av. Ständigt fundera tre steg i förväg.
"Vad ska vi äta, vem ska hämta, vilka barn är var, inte glömma matsäcken, läxboken och gympapåsen, hinna köpa frukt och dricka till barnet som ska direkt från skolan på aktivitet, tvätta så det finns rena kläder till den där gympapåsen som nån borde packa, vika in tvätten så den inte åker från en stor hög ner på golvet fram och tillbaka i flera dagar, betala den där jävla p-boten för att vi glömde parkera om bilen på städdag, vad var det nu vi skulle göra till helgen - just det - fixa kalaspresenter till fyra barn, slänga pappersåtervinningen och allt glas som översvämmar hallen, shit det blev svinkallt måste hinna inom H&M och köpa vantar till kidsen, hämta ut paket på posten, logga in och beställa skolfoto innan ett visst datum" OCH JAG DÖÖÖR.
Ovanpå det lika lika på jobbet.
Och så - som LÖK PÅ DEN JÄVLA LAXEN - så kommer Modern med julångestklassikern i tättskiven brevform.
Att man aldrig bara kan komma hem och koppla av. Ständigt fundera tre steg i förväg.
"Vad ska vi äta, vem ska hämta, vilka barn är var, inte glömma matsäcken, läxboken och gympapåsen, hinna köpa frukt och dricka till barnet som ska direkt från skolan på aktivitet, tvätta så det finns rena kläder till den där gympapåsen som nån borde packa, vika in tvätten så den inte åker från en stor hög ner på golvet fram och tillbaka i flera dagar, betala den där jävla p-boten för att vi glömde parkera om bilen på städdag, vad var det nu vi skulle göra till helgen - just det - fixa kalaspresenter till fyra barn, slänga pappersåtervinningen och allt glas som översvämmar hallen, shit det blev svinkallt måste hinna inom H&M och köpa vantar till kidsen, hämta ut paket på posten, logga in och beställa skolfoto innan ett visst datum" OCH JAG DÖÖÖR.
Ovanpå det lika lika på jobbet.
Och så - som LÖK PÅ DEN JÄVLA LAXEN - så kommer Modern med julångestklassikern i tättskiven brevform.
måndag 23 september 2013
Hur jag tillbringar mina måndagskvällar
Väspipflåsande i backintervaller i en mörk kall skog nånstans på Gärdet.
Stereostekande plättar till den ena utflykten efter den andra.
Döendes soffdöden en liten stund fast jag borde gått och lagt mig för länge sen pga flyger till Oslo i ottan för att leka jobb.
Stereostekande plättar till den ena utflykten efter den andra.
Döendes soffdöden en liten stund fast jag borde gått och lagt mig för länge sen pga flyger till Oslo i ottan för att leka jobb.
fredag 20 september 2013
Tjejmilen
Sa jag förresten att jag sprang Tjejmilen på 59:28?
Sa jag att jag var värd SÅ MYCKET champagne efteråt?
Sa jag att jag nu börjat springa med en galen SATS-grupp i skogen på måndagkvällar. Gulp.
Sa jag att jag var värd SÅ MYCKET champagne efteråt?
Sa jag att jag nu börjat springa med en galen SATS-grupp i skogen på måndagkvällar. Gulp.
Att infria löften
I elfte timmen, tre dagar innan stängning för säsongen, tog vi med kidsen till Grönan som vi lovat. Prognosen utlovade pissregn och kyla, men regnet uteblev hela eftermiddagen och besöket blev succé. Vi har en djärv lillasyster i familjen som åkte allt hon fick åka - själv om hon behövde (storebror inte riktigt lika sugen på att hänga upp och ner och kastas runt som en vante).
Åt sockermunkar, skickade upp barnen själva i Eclipse och hade en förbaskat trevligt dag, vilket inte alltid är fallet. Så.
Ho ho så kul vi har det
onsdag 11 september 2013
Ny form
Men mitt tränings-jag mår hunky dory.
Det löps, det tränas burpees och det svettas kopiösa mängder (tydligen en bieffekt av att vara i hyfsad form).
Löpningen fortsatt plågsam och existensiellt ifrågasättande, vilket känns helt ok efter att jag har förstått att det är en (Martina Haag-)myt att löpning "ska vara hääärligt och njuuutbart".
Däremot är tillfredsställelsen efteråt obetlabar.
Jag erövrar sakta men säkert min SATS-ågren; börjar fatta tugget, de avancerade duschknapparna och de obegripliga namnen på passen. (Ahaaa, "30-20-10" är alltså ett vanligt spinningpass?! Men dåååsååå!)
Kanske uppnår jag min dröm och är i mitt livs bästa form tills jag fyller 40..??!!??
Det löps, det tränas burpees och det svettas kopiösa mängder (tydligen en bieffekt av att vara i hyfsad form).
Löpningen fortsatt plågsam och existensiellt ifrågasättande, vilket känns helt ok efter att jag har förstått att det är en (Martina Haag-)myt att löpning "ska vara hääärligt och njuuutbart".
Däremot är tillfredsställelsen efteråt obetlabar.
Jag erövrar sakta men säkert min SATS-ågren; börjar fatta tugget, de avancerade duschknapparna och de obegripliga namnen på passen. (Ahaaa, "30-20-10" är alltså ett vanligt spinningpass?! Men dåååsååå!)
Kanske uppnår jag min dröm och är i mitt livs bästa form tills jag fyller 40..??!!??
Missförståndmängder
Kommer sällan ensamt osv.
Först nån slags jobbmässigt missförstånd som jag inte ens begriper, med en kollega som plötsligt inte svarar på anrop.
Sen ett sent uppdagande av missförstånd kring OSA till kär väns fina fest, där jag skickat ett sms som uppenbarligen aldrig kommit fram.
Slutligen en virvel av missförstånd i skolan med ledsen son som inte får vara med och dra Bellmanskämt på roliga timmen.
Och som grädde på moset ska jag tillbringa morgondagen i Eskilstuna på en personalheldag med myndigheten.
Starksprit, någon?
Först nån slags jobbmässigt missförstånd som jag inte ens begriper, med en kollega som plötsligt inte svarar på anrop.
Sen ett sent uppdagande av missförstånd kring OSA till kär väns fina fest, där jag skickat ett sms som uppenbarligen aldrig kommit fram.
Slutligen en virvel av missförstånd i skolan med ledsen son som inte får vara med och dra Bellmanskämt på roliga timmen.
Och som grädde på moset ska jag tillbringa morgondagen i Eskilstuna på en personalheldag med myndigheten.
Starksprit, någon?
tisdag 27 augusti 2013
Man vet när man gått över gränsen
och börjat låta som sina egna föräldrar i desperationen att få barnet att en enda sekund lämna Ipad, Iphone, Ipod, MacBook, Nintendo, Wii genom att förklara ens egna torftiga tillvaro som barn, med 33cl-läsk och telefoner som satt fast i väggen, när den uttråkade sonen utbrister:
-"Jamen när du var liten var ju världen typ svart-vit!"
-"Jamen när du var liten var ju världen typ svart-vit!"
Fotbollsgener
Först slutade sonen på fotbollen.
Han tyckte det var genuint tråkigt.
Trots att pappa var tränare och vi kom och hejade varje match.
Sen pushade vi dottern (som verkade har mer naturlig talang) att börja, men efter två terminer och ett sommaruppehåll säger hon:
"Mamma - det här med fotboll. Jag vill verkligen inte fortsätta. Jag tycker faktiskt det känns lite fånigt att springa runt och sparka på en boll."
Vad kan jag säga? Jag delar ju helt hennes åsikt.
Gener. Dom kanske finns ändå.
Han tyckte det var genuint tråkigt.
Trots att pappa var tränare och vi kom och hejade varje match.
Sen pushade vi dottern (som verkade har mer naturlig talang) att börja, men efter två terminer och ett sommaruppehåll säger hon:
"Mamma - det här med fotboll. Jag vill verkligen inte fortsätta. Jag tycker faktiskt det känns lite fånigt att springa runt och sparka på en boll."
Vad kan jag säga? Jag delar ju helt hennes åsikt.
Gener. Dom kanske finns ändå.
I huvudet på undertecknad
Vad jag gör?
Ojar mig för barnens scheman med Björnbär och Hallon och halvklasser och fan och hans moster, varannanveckasomöjligtattkommaihåggympor, slöjd fucking 07:45 på morgnarna.
Retar mig på folk.
På skolan två dagar efter OSA för dotterns kalas:
Jag: -"Ursäkta, men kommer NN på kalaset på söndag?"
Pappan till NN: -"Va? Jaha. Nä, det vet jag inte."
Jag: -"För OSA var i onsdags och jag måste lämna besked till bowlinghallen exakt hur många barn som kommer." (Annars får vi betala för din unge i onödan, pappskalle!)
Pappan: -"Jaha? Ja, jag får väl återkomma ikväll då med besked."
På kvällen på mailen: "NN kommer ej på kalaset. /Pappan" (Vad hände med "tack för inbjudan men..."??)
Nojjar mig för jobbet. Uppbådar kraft och energi som sinar när jag kommer till kontoret.
Jag måste måste måste göra nåt annat.
Springer. Så gott jag förmår. Nästa delmål Tjejmilen. Helst under 01:01:16.
Stör mig på "pepp-Martina Haag" i sin löpar"pepp"bok. Hon ba: "Jag kunde inte springa en meter när jag började, och sen bara vips på sex månader sprang jag milen under en timme och klämde in Tjurruset också sådär lite käckt". Och exakt HUR är det peppande för nån som tycker man är skitduktig som lyckas springa en mil på drygt en timme efter 1,5 års idog träning..?
Ojar mig för barnens scheman med Björnbär och Hallon och halvklasser och fan och hans moster, varannanveckasomöjligtattkommaihåggympor, slöjd fucking 07:45 på morgnarna.
Retar mig på folk.
På skolan två dagar efter OSA för dotterns kalas:
Jag: -"Ursäkta, men kommer NN på kalaset på söndag?"
Pappan till NN: -"Va? Jaha. Nä, det vet jag inte."
Jag: -"För OSA var i onsdags och jag måste lämna besked till bowlinghallen exakt hur många barn som kommer." (Annars får vi betala för din unge i onödan, pappskalle!)
Pappan: -"Jaha? Ja, jag får väl återkomma ikväll då med besked."
På kvällen på mailen: "NN kommer ej på kalaset. /Pappan" (Vad hände med "tack för inbjudan men..."??)
Nojjar mig för jobbet. Uppbådar kraft och energi som sinar när jag kommer till kontoret.
Jag måste måste måste göra nåt annat.
Springer. Så gott jag förmår. Nästa delmål Tjejmilen. Helst under 01:01:16.
Stör mig på "pepp-Martina Haag" i sin löpar"pepp"bok. Hon ba: "Jag kunde inte springa en meter när jag började, och sen bara vips på sex månader sprang jag milen under en timme och klämde in Tjurruset också sådär lite käckt". Och exakt HUR är det peppande för nån som tycker man är skitduktig som lyckas springa en mil på drygt en timme efter 1,5 års idog träning..?
torsdag 15 augusti 2013
Återuppstånden efter sommardvalan
Jag dumpade bloggen över sommaren.
Orkade inte greja med telefoninlägg och datorn var i princip avstängd hela semestern.
Nu funderar jag på omstarten. Vad vill jag med det här?
Just nu vet jag bara att jag 1) fokuserar på att klara mina två millopp som ligger snart förestående (Midnattsloppet och Tjejmilen) samt att jag 2) behöver byta jobbmiljö så kraftigt att det kliar i kroppen.
Om sommaren: Kanon. Sex veckor på ett soligt sommarställe som är vårt alldeles egna och som innehåller så mycket mervärden (sommarkompisar till barnen, fiske, bad, kräftor, loppis, närodlat, marknader...) som vi inte kunde förutse. Massor av besök. Mycket champagne. Ska för första gången på läääänge försöka knåpa ihop ett fotoalbum på nätet över denna soliga sommar.
Om hösten: Ingen aning. Jag vill byta jobb. Punkt. Vet dock inte hur jag ska gå tillväga. Återkänningar av min 40-årskris. Löpningen känner jag mig dock mycket nöjd med. Har gått från 0 till 10 000 meter på ett år. På skaplig tid.
Jag ska försöka skriva lite mer om vad jag verkligen tycker.
Återkommer i frågan. Nu lunch.
Orkade inte greja med telefoninlägg och datorn var i princip avstängd hela semestern.
Nu funderar jag på omstarten. Vad vill jag med det här?
Just nu vet jag bara att jag 1) fokuserar på att klara mina två millopp som ligger snart förestående (Midnattsloppet och Tjejmilen) samt att jag 2) behöver byta jobbmiljö så kraftigt att det kliar i kroppen.
Om sommaren: Kanon. Sex veckor på ett soligt sommarställe som är vårt alldeles egna och som innehåller så mycket mervärden (sommarkompisar till barnen, fiske, bad, kräftor, loppis, närodlat, marknader...) som vi inte kunde förutse. Massor av besök. Mycket champagne. Ska för första gången på läääänge försöka knåpa ihop ett fotoalbum på nätet över denna soliga sommar.
Om hösten: Ingen aning. Jag vill byta jobb. Punkt. Vet dock inte hur jag ska gå tillväga. Återkänningar av min 40-årskris. Löpningen känner jag mig dock mycket nöjd med. Har gått från 0 till 10 000 meter på ett år. På skaplig tid.
Jag ska försöka skriva lite mer om vad jag verkligen tycker.
Återkommer i frågan. Nu lunch.
tisdag 4 juni 2013
Humörsvängningar
Jag är lika labil som vädret.
Ena stunden sol i sinne allt-är-möjligt-stämning, för att nästa stund rasa ner i en deppig ska-det-va-såhär-känsla.
Jobbet är det som tynger mig mest. Och alla konstiga människor. (Haha, here we go again, det måste vara modersarvet).
Jag blir liksom så digital. När jag inte längre tycker det är kul och inspirerande blir jag inte bara neutral utan helt galet bitter, cynisk och anti. Talar högljutt om för folk vad jag tycker. Dissar meningslösa hierakier. Tycker folk är fåniga. Små. Töntiga. Tomtar.
Ja ni hör ju.
Och så försvann sommaren också. Medelhavsvärme och rosévin byttes skoningslöst ut mot mineralvatten och femton kallfuktiga grader.
Och så besvikelsen över mig själv. Störst av alla. Att jag inte sprungit på en månad. Att jag inte. Kommer. Mig. Föööör!
Och en massa annat som jag bara själv kan lastas för.
Nä. Kanske ett litet ras nedåt till på den så att man sen kan "fall to rise again".
Ena stunden sol i sinne allt-är-möjligt-stämning, för att nästa stund rasa ner i en deppig ska-det-va-såhär-känsla.
Jobbet är det som tynger mig mest. Och alla konstiga människor. (Haha, here we go again, det måste vara modersarvet).
Jag blir liksom så digital. När jag inte längre tycker det är kul och inspirerande blir jag inte bara neutral utan helt galet bitter, cynisk och anti. Talar högljutt om för folk vad jag tycker. Dissar meningslösa hierakier. Tycker folk är fåniga. Små. Töntiga. Tomtar.
Ja ni hör ju.
Och så försvann sommaren också. Medelhavsvärme och rosévin byttes skoningslöst ut mot mineralvatten och femton kallfuktiga grader.
Och så besvikelsen över mig själv. Störst av alla. Att jag inte sprungit på en månad. Att jag inte. Kommer. Mig. Föööör!
Och en massa annat som jag bara själv kan lastas för.
Nä. Kanske ett litet ras nedåt till på den så att man sen kan "fall to rise again".
söndag 2 juni 2013
Bjootiful Sunday
Efter härlig lördag med fam Palm och oceaner av rosévin vaknar man upp till en om möjligt ännu vackrare söndag:
Debutmatch för dottern! Den finaste av fina!
Sedan häng i parken. "Alla är där", det är filtar och grillar och bad i parkpoolen och vin och snack och... har jag sagt att jag älskar vår park och aldrig vill flytta härifrån..?
Hemom för ett glas bubbel på balkongen medan barnen följde med parkhänget hem :-)
Och så spontanmiddag hos parkvänner, även dom med toppbalkong, vin och tapas och närkontakt med luftballongerna.
Den här årstiden på den här platsen. Kärlek!
Debutmatch för dottern! Den finaste av fina!
Sedan häng i parken. "Alla är där", det är filtar och grillar och bad i parkpoolen och vin och snack och... har jag sagt att jag älskar vår park och aldrig vill flytta härifrån..?
Hemom för ett glas bubbel på balkongen medan barnen följde med parkhänget hem :-)
Och så spontanmiddag hos parkvänner, även dom med toppbalkong, vin och tapas och närkontakt med luftballongerna.
Den här årstiden på den här platsen. Kärlek!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)