Mammor och pappor på resande fot

Jag har bloggat om det här förut men icke desto mindre:
Vad ÄR det som gör att alla konstant frågar mig - när de får höra att jag har två små barn - om det inte är jobbigt att resa/vara borta från barnen så mycket/länge som jag gör? (Och som om fem nätter skulle vara en evinnerlighet!)

Senaste gången (av fyrtiotretusen) så såg jag mig om i bussen, insåg att samtliga män där bak hade två eller fler små barn hemma själva, och konstaterade bara krasst att jobbigt är det väl för oss alla? Varför skulle det vara extra jobbigt för mig?

Inget svar.

Onsdag: Seminarium och hemfärd

Inatt är det dags att åka hem, för min del. Jag blev imorse avlöst av vår GD samt min kollega som kom med nattflyget. Jag är full av intryck och nöjd över maximal förväntan med resan, men nu längtar jag efter både make och barn.

Utsikt från mitt fönster över Delhi.

Oljelampan tänds och seminariet invigs.

Avfärd mot Delhi

Delar av delegationen kopplar av efter en heldags intesivt arbete inomhus med en kall öl utomhus strax före avfärd mot flygplatsen.

Ölet heter Kingfisher. Trevligt öl.

Flyget heter också Kingfisher. Här har man diversifierad verksamhet. :-)

Tisdag: Seminarium och avfärd mot Delhi

Dagen började med "Tända lampan", en procedur där ambassadören, borgmästaren och jag skulle försöka få fjutt på ett antal oljeindränkta vekar i en oljelampa. Sedan massor av hyllningar, som sig bör, till oss och de andra organisationerna. Jag satt, utan att veta om det i förväg, i panelen längst fram, och fick snabbt sätta upp mitt nyduschade hår. Sen kanonbra seminarium, lunch och nu pack och utcheck för senare flight till Delhi.
Jag har nu pressat ner alla snapsar och whiskyn i min lilla resväska och fick bokstavligen sitta på väskan för att den skulle gå igen. Undrar hur mycket övervikt jag har...

Klantiga Karlar och Dådkraftiga Damer

Ja jösses.

Note to self: Skriva ett inlägg när jag får mer tid om män som på ett så obehagligt skojfriskt och skämtsamt sätt tar sig rätten att objektifiera yngre kvinnor in public.

(Klockan är halv ett på natten här och vi har just avslutat rep.middagen med ambassadören och borgmästaren. Och denna underbara dam - chef över femmiljonersstaden Pune - ber en av sina underhuggare leta reda på mig så att hon kan överlämna en hel kasse med kryddor (se nedan)! Blev rörd. Nu får maken lära sig indiska långkok! G'natt.)

Tisdag: Pune och flashbacks

Frukostbriefing kring affärsklimatet i Indien, biogassituationen, Indiens behov. Fick chiliomelett på Whispering Bamboo.

Nu bussfärd till Pune government för att träffa högsta chefen, borgmästaren för denna multimiljonstad, en kvinna dessutom. Hon lovade att skicka kryddor till mitt rum när jag berättade om makens vindaloosökningar hemmavid.

Besök på sopsorteringsanläggningen före biogassteget. Allt organiskt avfall går till gasproduktion. Men arbetsmiljön...


Flödesschema över biogasanläggningen. Jag fick svåra flashbacksfrån sista året på Teknis.


Tillbaka till brottsplatsen. Avloppsreningsverket. Fick en detaljdragning om aeroba och anaeroba processer och Madeleinekakan var ett faktum.

Music request

Välkomstmiddagen. Ambassadören kom, alla fick påsar och jag höll tal. Dear delegates, ambassador, friends... Maten var indisk och mycket god även om servicen är lite märklig på det här hotellet. Var tredje person fick soppa, några fick välja mellan tomat och kyckling, andra inte och somliga fick som sagt ingen soppa alls.

Följande trio spelade suggestiv indisk musik och på bordet fanns små kort att fylla i: "Music request: Please play this song for me!". Skulle lämnas till åldermannen i trion. Jag funderade en kort stund på att fylla i Leila K 'Electric' men lät bli.

Söndag: Buss Mumbai - Pune

Utsikt från mitt fönster, brobygge över till Mumbai down town.
In-room dining: Breakfast. När man vill äta frulle i morgonrock.
På väg med buss till Pune. Pit stop på lokal snacksmarknad.
Med Falsterbotofflorna längst fram i bussen.

Taj Lands End, Mumbai

Femstjärnigt. Här har jag just blivit ollad med en röd prick i pannan, behängd medelst rosenkrans samt inrökt av nån slags välkomströkelse.
Utanför mitt rum stod en snubbe i givakt med ett glas färskpressad juice på en silverbricka (och klockan är snart 02 på natten här). Det kallar jag service! :-)

www.tajhotels.com

Here we go again: Resfeber

Inför avresa i ottan lördag morgon (Mumbai via München) funderar jag på om en morgon-whiskey eller en starkt avtrubbande tablett är bästa boten mot flygnojja och separationsångest.

Min fd granne +1 trappa's inverkan har dessutom fått mig att förmodligen gå från trotjänare Falsterbotofflor till nytjackade Lacoste-sneakers som skodon.

Nu ligger jag i omkörningsfilen

Jag är inte typen som ständigt har min mobil påslagen och står och ringer jobbsamtal på familjeutflykten. Tvärtom blir jag väldigt stressad när jag 'tvingas' vara i halvtjänst under ledigheter. Och när jag hes och sömndrucken på Kristi himmelfärds dag befinner mig i telefon med Indien, och försöker gjuta olja på vågorna. Eller när jag på klämfredagen, med två skrikstojande ungar i en vagn i en nerförsbacke i Dalarna, försöker lugna och hindra en panikslagen konsult från att hoppa av sitt uppdrag.

Så pass att jag nu har röda stressutslag i hela ansiktet.

Mumbai och glömda byxor

Nu har jag precis bokat in mig på planet till Mumbai.
Planet knökat och jag blev seat:ad i mitten av mittsätet. My worst. Inklämd i sju timmar mellan två Urban turban. Vissa delar inte alltid särskilt glassiga vid resa i tjänsten.

(Sa jag förresten att jag i villan och vallan glömde mina nya vita linnebrallor på hotellet i Delhi senast? Dom smälte liksom in så fint bland lakanen att jag glömde dom. Nu pågår en intensiv byxjakt på 'Hosekeeping Dept', och rapporter ska följa per mail. Vid upphittning ska brallorna skickas medelst hotellbil till ambassaden.)